Mitt (ultra?)marathon

Swiss Alpine Marathon del 2

2010-08-05T02:03:00.000-07:00

Lördag morgon. Trevar efter mobilen i mörkret, klockan visar strax innan 4 på morgonen. Inte en chans att jag skulle somna om. Har kan man vara så nervös inför att springa? Det är ju liksom inte så himla svårt, ena foten framför den andra. Fast... det är nog inte den tekniska delen som får fjärilarna att flyga i magen. Det är utmaningen, hur kommer det kännas efter 4, 5, 7 mil? Kommer jag orka? Kommer jag få ont, kommer jag kunna njuta? Vad kommer jag göra för tid? Visst hade jag hela tiden intalat mig själv att det enda mål jag hade var att just ta mig i mål och att göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt... men- nog hade 10-timmarsgränsen dykt upp i huvudet ett par gånger... jag har en ettrig liten tävlingsdjävul som sitter på axeln och viskar frestande ord i örat på mig så fort det drar ihop sig till någon form av utmaning, och även om jag har full förståelse och ännu större respekt för de som inte bryr sig det minsta om prestationer så hör inte jag dit. Jag njuter av den där lilla extra driven som tävlingsmomentet ger mig, jag behöver helt enkelt en balans mellan prestation och upplevelse.

Nåväl. Jag låg kvar en kvart i sängen innan jag gav upp och tassade ut i köket till de andra som skulle starta kl 06 och redan var i full gång med de sista förberedelserna. Så grymt snygga dom var i sina tävlingsoutfits!

Maria, Fredrika och Carina, redo för start!

Vi delade ut lyckosparkar och snart var jag ensam kvar, laddad till tusen och inne i bubblan.

Strax var även jag startklar

Vi hejjade allt vi kunde på våra löpare då de efter 2-3km passerade utanför balkongerna, och sedan gick jag tillsammans med Ken och Jan-Erik ner till starten för att lämna dropbag. Eftersom vi bodde bara några hundra meter från starten gick vi tillbaka upp till rummet för att slippa stå och frysa. Då det var 15 min kvar till start gick jag tillbaka ner och där bland alla människor fick jag syn på Allans Linnéa-tröja. Han stod tillsammans med Fredrik och Anna som kommit först på torsdagen och som jag inte hunnit träffat än. Kort pepptalk och sen bar det iväg. Min strategi var att starta i 6.30-tempo, samma på Lidingö Ultra som då hade kännts som ett lagom tempo. Eftersom jag inte äger (och troligtvis aldrig kommer att äga) en Garmin så gick jag på känsla de första 5km innan den första distansangivelsen kom och jag kunde checka av tempot mot klockan. ca 6.15-tempo, kändes bra. Rullade på i den farten första milen då jag kom ikapp Ulf som jag träffat på Hornstull-Järna tidigare i somras. Blev så glad att se någon jag kände och få prata lite så jag tror jag ökade farten av ren glädje! Vid 15km hade jag en snittid på närmare 6min/km och vid det här laget kändes allt så himla bra så jag tänkte att nu chansar jag och kör i det här tempot. Nu följde 15km fantastisk löpning. Upp och ner, in och ut ur skogen, den ena vyn vackrare än den andra. Jag skymtade Fredriks Linnéa-rygg en liten bit framför vilket också gav lite extra boost av samhörighet.

Någonstans under de första milen på banan, jag riktigt återupplever löparglädje

då jag ser den här bilden.

Strax innan Filisur 30km in på banan kom jag ifatt Multisport-Anna som såg grymt stark ut men sprang och funderade huruvuda hon pga en fotskada skulle stanna i Filisur och få en tid i 30km-klassen eller fullfölja hela sträckan tillbaka till Davos. Beslutet blev att fullfölja, och det är inte minst jag glad för, för efter Filisur hade vi kontakt från och till ända fram till Dürrboden då det sista jag såg av Anna var en försvinnande ryggtavla med siktet inställt på målet 14km därifrån.

Efter Filisur började den jävliga delen av banan - en slingrande, lång, uppförsluttande asfaltsväg under den alltmer gassande solen. Man är van att även en lång backe har ett slut, men så är det fan inte i Alperna! Bakom varje kurva ser man bara hur backen fortsätter runt ytterliggare en kurva, och ytterliggare en... här gick de flesta, men jag fortsatte att växla mellan löpning och gång hela vägen till Chants som låg ca 15km bort. Dels visste jag att jag det var här jag var stark, att sakta joggandes sega mig uppför backar utan slut, dels hade den där lilla djävulen på axeln börjat ropa allt mer intensivt i örat " 10 timmar, 10 timmar..." En bit efter Bergün kom jag ifatt Fredrika som glatt peppade mig vidare och som vanligt ger ett hejjande så mycket mer energi än alla världens gel och bars, så med ens gick det lite lättare igen. Men den lyckan var kortvarig. Jag hann ifatt även Jan-Erik som i rask gång stretade uppför, men strax därefter blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Spyjobbigt. Jag gick förbi en stackare som gödde dikeskanten med sitt maginnehåll och funderade en stund på att göra honom sällskap. Bara tanken på en banan fick det att vända sig i magen på mig, och för första gången slogs jag av tanken att det är inte så jäkla säkert att jag fixar detta! Fortfarande återstod nästan hälften av loppen och det var inte den lättaste delen.

Räddningen blev motsägelsefullt nog den allt brantare lutningen. Jag orkade inte springa längre och började gå istället, vilket var precis vad som behövdes för att kroppen skulle återfå krafter. Under den allra brantaste delen mot Keschütte märke jag att illamåendet och frossan gav vika och jag kunde åter börja njuta av färden.

Återhämtning?

Gav läkaren som stod vid Keschütte en rejäl high-five för att försäkra min fortsatta färd ut på Panoramatrail som jag sett fram emot att få springa på. På vägen ner kom jag ifatt Carina och återigen upplevde den energikick ett par ord från en vän ger. Om mitt ena paradkort är långa sega uppförslut som kom mitt andra här - i riktigt eländig terräng. Jag älskar att öka farten och springa på stenarna istället för att kliva över dem, och med snabba fötter vill jag påstå att även risken för att ramla och slå sig minskar. Visst blev det trångt bitvis på Panoramatrail, men jag hade tur som inte hamnade i alltför långa köer och oftast gick det att ta sig förbi någorlunda smidigt. Då nedåtstigningen från Scalettapass mot Dürrboden började var jag vid gott, mindes den sräcken som väldigt kort och rolig från onsdagens banbesiktning. Men den här gången hade jag 60km i benen. Lätt att glömma... Steget var inte längre lika piggt och raskt och det började bli jobbigt att hålla emot i de brantaste utförsbackarna. Räddningen blev ett par knallrosa kompressionsstrumpor som tillhörde en lika färglad Maria, hon såg fortfarande så pigg ut att det smittade av sig lite. Kanske för mycket, jag blev så glad att jag drog på lite extra och stöp lika kraftfullt på en sten jag tydligen missat. Det blev ett praktfullt säldyk a´la Anja Persson, men tack vare omtänksamma medtävlande var jag lika snabbt uppe på fötterna igen och hann knappt fatta vad som hände.

Dürrboden nästa, här träffade jag Anna för 4e och sista gången under loppet, hon var betydligt starkare än jag vid det här laget och det var ingen chans att hänga på henne över ängarna. En sköldpadda hade funkat bättre som draghjälp. Nu var jag rejält trött i låren, varje steg gjorde ont i musklerna. Jag gjorde mitt bästa för att ändå springa på, för det gjorde knappt någon skillnad på det onda vilket tempo jag hade och ju fortare jag sprang desto fortare skulle jag komma fram. Det förstod till och med jag i min ultra-dumma skalle. Försökte att inte tänka på distansen, bara springa, springa, framåt, framåt. Illamåendet var borta, jag insåg att jag skulle fixa 10-timmarsgränsen och trots att jag var helt körd i musklerna njöt jag av den här sista biten mot målet. En sväng inne i skogen gav lite nya krafter och plötsligt var det bara 3km kvar. Jag segade uppför den sista backen, höll ungefär samma tempo som deltagarna i Walk-klassen, och snart skymtade jag stadion och målet nere i byn. Ner från skogen, över bäcken, in på arenan. Glädjen bubblade i kroppen, jag spurtade på endorfiner och kände mig så.jävla.lycklig!

Sluttid 09:23:09. Djävulen på axeln ler och funderar på nästa terrordåd

Swiss Alpine Marathon

2010-08-04T09:37:00.000-07:00

No way, inte en chans att jag inte tänker skriva en tävlingsberättelse från årets största utmaning, Swiss Alpine Marathon. Jag har återupplevt den gångna veckan genom vännernas bloggar, foton och facebook-skvaller, och nu känner jag mig redo att själv reflektera över vad som egentligen hände där borta bland bergen. Låter kanske lite väl känslosamt, men det ÄR känslosamt då en sak som varit i fokus under en såpass lång tid plötsligt är över.

Söndag 25/7

Hade gott om tid på mig att packa ihop allt som skulle med till Davos, planet skulle inte lyfta försen kl 16.15 och det var ännu länge innan jag skulle möta upp Carina och Gunnar vid centralen. Beauty Boxen och den lilla svarta fick stanna hemma till förmån för ännu en ullunderställströja, tights och ett extra par löparpjuk. Resan gick alldeles utmärkt och runt kl 23 fick vi äntligen ansluta oss tillFredrika och Mariasom flugit ner tidigare under dagen och redan installerat sig i lägenheten som vi skulle dela under veckan. Så fick jag också äntligen träffa den andra halvan av "Into the Wild", och hur kan jag annat än känna djup samhörighet med den morgonpigga tjej som liksom jag finner ro under de där långa ensamma, löprundorna..

Två våningar ovanför bodde vårt andra gäng med Ken, Annika, Linda, Bänke och Jan-Erik, men ikväll var vi alltför trötta för att göra annat än krypa till kojs och invänta morgondagen.

Packning pågår

Måndag 26/7
Idag var vi alla anmälda till "course visit", men hade redan dagen innan bestämt oss för att skippa det och istället göra en egen tur lite senare på dagen. Fredrika kände sig krasslig och för att inte riskera starten på lördag stannade hon hemma och dunder-kurerade medan vi andra tog bergbanan upp till Weissfluhjoch som låg på 2500-nånting? höjdmeter. Väl uppe såg vi inte ett skit, det var tjock dimma och snöblandat regn i luften. Så vi valde att gå ner en bit till Panorama weg som vi sedan följde till ett fik som jag inte kommer ihåg var det låg. Vägen förgylldes av murmeldjur, kor, en ödla och fantastiska vyer. Stigen löpte längs en bergssida, den var visserligen bredare än den beryktade Panorama Trail men gav ändå försmak av vad som komma skulle..

Besök i kohagen

Vy från fikarestaurangen

Panoramaweg

Murmeldjur!

Tisdag 27/7

Trodde jag skulle ha träningsvärk i låren efter gårdagens nedförsstigning, så det var med viss förvåning jag vaknade på morgonen och konstaterade att varje skinka kändes som ett bowlingklot. Dagens tur inleddes med kabinbana upp till Jakobshorn där nästan 1dm snö låg och väntade på oss. Vi var nu en ännu mer reducerad skara då Gunnar som inte hade några bra snöskor valde att avstå. Så det var Jag, Maria och Carina som med ett fånigt "se det snöar-leende" på läpparna begav oss ner mot dalgången som skulle leda oss tillbaka mot Davos. Kontrasterna i alperna är fantastiska, ena stunden går vi i snö och stora flingor faller från himlen, för att i nästa stund låta oss värmas av solen i en grönskande dal. Efter 12km rask vandring (eller Carina gick, Jag och Maria småsprang för att hålla samma takt...) hoppade vi på en buss som dök upp så passande för att ta oss de sista kilometrarna tillbaka till Davos.

Onsdag 28/7

Idag hade vi bestämt oss för att gå en del av banan som vi skulle springa på lördag, vi ville se den värsta uppförsstigningen och Panorama trail för att vara lite mentalt förberedda. Och som på beställning vaknade vi idag för första gången med solens strålar som kikade över alptopparna och lovade en riktig vacker dag. Idag Valde även Carina som kände av sin onda fot efter gårdagen att stanna hemma, istället anslöt jag och Maria oss med Annika och Jan-Erik (och ett helt gäng danskar) och begav oss mot tåget som skulle ta oss till Bergün och därifrån med postbuss till Chants där vandringen började. Och även om stigningen var precis så brutal som ryktet sa så var det ändå skönt att ha gjort den. Jag kände mig rätt stark uppför och märkte inte direkt av den höga luften. Frågan var dock hur den sträckan skulle kännas på lördag med ca 45km i benen redan innan Chants... Väl uppe på högsta punkten vidKeschhütte 2632 m.ö.h åt vi var sin gudomlig rösti innan vi fortsatte på Panorama trail, som inte heller den gjorde mig besviken! Med smal, ojämn stig, tvärbrant uppför på ena sidan och lika brant nedför på andra sidan fanns inte mycket mer att önska. Jag älskar Alperna =)

Den enda delen av Panorama trail där man kunde gå ut en bit från stigen

Jan-Erik, Maria och Annika

Lycklig...

Torsdag 28/7

Vila. Jag, Ken, Annika, Jan-Erik och Bernt som reste med Springtime tog tåget till St Moritz som inte hade så mkt mer att erbjuda än flashiga märkesbutiker och en jäkla massa regn. Och bergbanan var visst dyrare att driva där än på andra ställen, så istället för ytterliggare en dag på hög höjd hittade vi en bra restaurang nere i byn där vi spenderade någon timme. Det är svårt att inte ha trevligt i rätt sällskap!

Annika och Ken i St Moritz

Fredag 29/7

Dan före tävlingsdan. Det märktes att alla var laddade till topp, spänningen gick nästan att ta på och förberedelserna av klädsel och dropbag tycktes kunna pågå hur länge som helst. När man väl bestämt sig för ett upplägg fick man ett nytt intryck av någon annan och så var det bara att börja om igen. Innan lunch tog jag en kort joggtur på ca 4km för att se om jag kom ihåg hur man gjorde efter alla vandringar. Det gjorde jag, vilken ju kändes lovande.

Lördag - fortsättning följer.....

Hårdträning och avsked

2010-05-30T22:01:00.001-07:00

Måndag morgon, solen skiner, frukosten är just intagen och jag kryper ner en stund till under täcket. För jag har semester! Haha, idag och i morgon gör jag vad jag vill hela långa dagarna =)

I helgen har jag och Jens vart och paddlat forskajak i Dala-Floda med Kajaktiv. Sjukt roligt, liite ångest och adrenalinpumpen på högtryck. Tyvärr inte så mkt bilder, svårt att fiska fram kameran mitt i forsen... så förra veckan blev en slags vilovecka när det gäller löpningen med 2 pass, men n börjar en tuff träningsperiod innan nedtrappningen inför Swiss Alpine. Fram till avresan 24/7 blir det 3-veckorsblock med 2 tuffa veckor följd av en lugnare återhämtningsvecka, där de tuffa veckorna innehåller ffa mängdträning på lägre intensitet och backträning. Idag ska Flottsbrobacken besegras ett antal gånger!

Men kära vänner, vill ni veta hur det går i Alperna så slå en signal så tar vi en fika, för här blir det tyvärr inte mer skrivet på ett bra tag. Jag har helt enkelt ledsnat på bloggandet och tackar för mig den här gången!

Nu kör vi hårt, kram Maria

Bastumöten

2010-05-25T11:42:00.000-07:00

Kanske är det gemenskapen efter ett hårt träningspass, kanske är det nakenheten, kanske är det det faktum att det oftast är personer som inte kommer från Stockholm (förlåt...) som unnar sig en stund i bastun - jag vet inte, men jag tycker ofta jag upplever intressanta möten där i vattenångan som dunstar upp från aggregatets stenar.

Igår efter ett pass på gymmet passade jag på att basta en stund innan vi skulle ses hos Erik och planera sommarens kajakutflykt. Efter ett tag kom det in en värmländska 50+ och hur det kom sig så började vi prata löpning.

Damen: " jo men det finns många fina slingor här på Söder (på bred värmländska), du kan ju springa runt Långholmen tex."

Jag: "Ja, det har jag faktiskt aldrig gjort".

Damen: "och vill man springa längre kan man fortsätta runt Reimersholme, det ä riktigt fint de vettu!"

Jag: "Ja just det, det kan man ju göra. Det blir en fin runda!"

Damen: "Och ska du springa riktigt långt, det gör gubben min ibland, då kan du ju försöka springa runt hela Årstaviken!" (Jag gillar att hon använde "försöka", helt rätt, man måste ge sig på utmaningen ibland!)

Jag: "Oj, han är visst duktig gubben din"

Damen: "Jodu han springer året om han vettu!" sen fortsätter hon " du då, springer du nått motionärslopp också?"

Jag: "Det händer, men jag joggar mest för att hålla mig i form"

Det var helt enkelt inte läge att sätta gubben i skuggan. Han fick vara hjälte för den gången.

Göteborgsvarvet

2010-05-23T10:41:00.000-07:00

För andra gången i mitt liv var det i lördags dags att springa Göteborgsvarvet, tillsammans med ca 50 000 andra löpare. I min smak, ungefär 49 000 för många. Visst, det är folkfest, inget snack om den saken. Arrangemanget är dessutom fantastiskt med tanke på alla dessa människor, att få allt att fungera är ingen dålig bedrift! Men det passar helt enkelt inte mig. Ge mig en liten stig i stor skog och placera dit en 50-100 andra inbitna löpare. Dra en startlinje och sätt upp ett målsnöre, önska mig lycka till och ge mig en klapp på axeln när jag kommer i mål. Det är min stil. De här folkfestlöpar-arrangemangen är fantastiska företeelser som just nu går som en våg genom hela vårt land. Jag deltar gärna men kommer nog aldrig känna mig riktigt, riktigt, bekväm.

Jaja, sluttjatat om det, hur gick det då? Senast jag sprang för 2 år sedan slog jag pers med 3sek och gick i mål på 1.39.09. Att slå det hade jag inga förhoppningar om, eftersom jag fokuserat på längre distanser i år har jag liksom slöat ner mig rejält när vi snackar kvalitétsträning... men att gå under 1.45 skulle jag väll fixa i allafall? Startade i grupp 1b tack vare Kattis som sprang i mitt namn förra året på en fantastisk tid, så även om det var tjockt med löpare i hela Göteborg slapp jag trängas på banan. Första 8km flöt på riktigt bra, det kändes som skyltarna med kilometermarkeringar satt nära varandra och benen var pigga. Milen passerade jag på 48 minuter, ingen fantastisk tid men helt ok för mig. Sen, längs Hisingens verkligen urtrista hamnkant kom en svacka. Plötsligt ville varken benen, magen eller huvudet vara med längre. Åhh vad jobbigt, tråkigt, smärtsamt och nästan vidrigt det kan vara att springa!

Men som så ofta, och lika fantastiskt varje gång, vänder känslan lika plötsligt som den kom. Magsmärtorna förvinner, benen piggnar till glädjen kommer tillbaka. Över andra bron och vänder ryggen åt trista Hisingen, passerar 15km och pinnar på upp mot Avényn. Rundar Poseidon och möter sedan storebror som startade 6min efter mig på andra sidan. Hejjar glatt men blir lite rädd att han ska komma ifatt och gå före mig i mål, så jag ökar farten lite, lite men ha inte så himla mycket krafter kvar att sätta in. Tack och lov verkar inte han ha det heller så jag får med ryggen fri fortsätta loppet in på arénan och äntligen passera mållinjen, denna underbara känsla som man inte kan uppleva nog många gånger!

Sluttiden blev 1.43.23. Inget att skryta med men heller inte att skämmas över. Kroppen kändes bra och inga skador som gjorde sig påminda.

Efter loppet träffade jag några gamla vänner från Vilsta IK och pratade en stund med snabba Kattis som i år sprungit å otroliga 1.32! Respekt. Vi stannade och hejjade in mamma, Matilda och Katerina i mål innan vi fortsatte ner på stan för en middag på Indiska Hörnan. Mycket trevligt, god mat och bra service. Och så god den där ölen är, post-lopp ölen =)

Övernattade hos storebror och hann med byggstarten av Götenes tuffaste träkoja innan vi i förmiddags hoppade på tåget tillbaka norrut. En väldigt trevlig helg på många vis, men nästa år får Göteborgsvarvet klara sig utan mig. Men loppet i ära ska jag springa dubbla distansen samma dag, fast på en liten stig i skogen. Vill du springa med mig?

Det verkar hålla i alla fall...

Träkojebyggarna!

Långemossen

2010-05-15T13:21:00.000-07:00

I fredags efter jobbet hoppade jag på bussen till Götene för att tillbringa helgen tillsammans med familjen hos storebror och svägerska i Långemossen. Det var lilla Alice som döptes i fredags, och även om jag missade själva dopet fick jag en fin anledning att komma och hälsa på =)

I morse gav vi oss iväg på en joggingrunda Jag, brorsan, mamma, pappa, Matilda och hundarna Svante, Affe och Rassla. (alla utom papsen kommer att göra upp nästa vecka på Göteborgsvarvet =) särskilt hårt blir det i år eftersom brorsan startar några minuter efter mig bara...) Idag var det underbart väder, de långärmade tröjorna åkte av en efter en och varma vindar smekte bara armar. Efter första varvet gav sig jag och Matilda ut på ett andra varv och efter det drog jag själv iväg på ett tredje. Försökte öka tempot lite sista 7km men kroknade mot slutet, törstig och tom på energi... ca 21km blev det och även om kroppen inte var helt med idag så känns som ett bra sista långpass inför varvet!

Här kommer lite bilder!

Från vänstar: Pappa, Danne, Marita, Leo, Mamma och Jocke. Nattvandring på Kinnekulle

Familjen =)

Springsugen

2010-05-12T07:49:00.000-07:00

Idag har det gått 4 dagar efter Lidingö Ultra, jag har inte sprungit något ännu men simmat och gymmat, och kroppen känns helt återhämtad. Skönt. Något som också är både förvånande och fantastiskt är att min onda häl blev bra efter loppet! Har inte haft ett dugg ont =) Ett ultralopp kanske kan funka som alternativ till stötvågsbehandling ;-) Bara att hoppas det håller i sig.

I kväll blir det iallafall en tur med karta och kompass i skogen, har ju efter 15 år tagit upp orienteringen och tänkte försöka mig på några av naturpassets kontroller ikväll. Är ju röd dag i morgon så jag har gott om tid på mig att hitta hem!

Lidingö Ultra!

2010-05-08T21:57:00.000-07:00

Så får man äntligen kalla sig Ultralöpare! Det var fasen på tiden, så som jag håller på och snackar... höll nästan på att bli pinsamt ;-)

Igår begav det ig alltså. Vaknade runt halv 6 (klockan stod på 6 men som vanligt har inte min kropp ro att vänta in alarmet) Käkade en frukost bestående av Makaroner och Lax! och gick sedan till tåget. Nere på tunnelbaneperrongen började man ana andra löpare, en del helt öppna med sin identitet iklädda tights, löparjacka, springskor och hela kittet. Andra lite mer maskerade men hade kanske en banan i sidofacket som avslöjade dem. Om inte annat så såg man i blicken vart de var på väg - fokuserade. I Ropsten var det ca 15 min väntan på bussen, och plötsligt började alla andra löpare gå och handla bananer på den lilla kiosken. Shit tänkte jag, det här är antagligen killar och tjejer med rutin, och helt plötsligt stod jag också där med en banan i handen! Inte för att jag fick i mig den, hade ju proppat i mig en hel middagsportion till frukost bara timmen innan.

Så kom vi fram till Lidingövallen, hämtade ut nummerlappen och gick till omklädningsrummen för att fixa till det sista innan start. Kl 9 släpptes vi så iväg, runt 400 löpare som tog de första löpstegen på sina 50km. Jag lade mig i bakersta delen av fältet, kände mig väldigt orutinerad och ville liksom känna av lite och se hur alla andra gjorde. Efter 1km kom första backen, den som på den "vanliga" Lidingöloppet inleder sista milen upp i skogen från Grönsta Gärde. För första gången gick jag uppför den backen, trots att jag bara hade sprungit 1km mot de vanliga 20km! Men jag höll mig till min plan och tog samtliga brantare backar gåendes. Ganska snart kom vi till första vätskekontrollen och strax därefter 5km-markeringen. Väldigt skönt tycker jag att slippa sträckmarkeringar varje kilometer, slipper man tänka så himla mycket på hur lång sträcka som återstår.

Hur kändes det då? Sådär. Ingen katastrof på något viss men jag kan inte påstå att benen var särskilt lätta heller. Redan efter några km böjade det göra ont i högra vaden och ner mot hälsenan, och eftersom det är mina svaga punkter började jag bli rädd att jag skulle dra på mig någon skada innan loppet var över. Den här lite tunga, sega känslan höll i sig och efter 26km passerade vi Lidingövallen igen och de som valt att starta i 26k-klassen vek av för att springa in under målfållan medan vi andra gav oss ut på loppets andra hälft. Nu var jag sliten. Och det var rätt oroande, dels för att halva loppet återstod och dels för att jag efter 26km i 6.30-tempo borde känna mig hyfsat fräsh ändå om jag inte missbedömt formen helt?! Var jag kanske inte så bra tränad som jag ändå trott? Och hur fasen kunde jag tro att jag skulle klara 7.8mil i alperna i slutet av sommaren??? Negativa tankar fyllde mig, jobbigt jobbigt jobbigt. Jaja, det var inte mycket mer att göra än att trava på och hoppas på det bästa. Ungeför 5-6km till avverkades i rätt negativ anda, jag fick jobba för varje steg och det gjorde lite småont både här och där. Tappade även lite på tempot den här sträckan tror jag, hade inte riktigt koll på tiden.

Men så, strax innan 35km liksom hände något. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men plötsligt bara försvann alla krämpor och benen piggnade till ordentligt. Jag hade under en lång stund sprungit ensam men nu började jag passera andra löpare. Och för varje löpare jag passerade, desto piggare kände jag mig. Lite oroad för att jag skulle få betala för detta senare, det återstod ju ändå 15km, så jag tog det ändå lite lugnt och jag fortsatte gå uppför de värsta backarna. Men det höll i sig, jag fortsatte att avancera placeringar och jag sprang och bara njöt av att jag kände mig såpass stark. Nu ska man komma ihåg att det är inga fabulösa farter vi pratar om, jag tror nog inte det gick sååå mycket fortare än mitt ursprungliga 6.30-tempo, men känslan att vara pigg i benen efter 40km är ändå fantastisk! När det återstod 8km började jag springa även i de flesta uppförsbackarna, nu var jag ju liksom nästan framme. Hade en liten svacka vid 45km men blev då omsprungen av en superpigg tjej på lätta ben som jag stal lite energi från =). Så drog jag åter upp tempot en aning, kände att kroppen svarade fint och drog på lite till. Snart återstod det 2km och jag kände mig nästan hög av löparglädje. Sprang förbi en handfull löpare till, passerade Grönsta Gärde och fortsatte den sista kilometern upp mot Lidingövallen och målet. Såg ryggen på tjejen som studsat förbi mig 5km tidigare men hon var för långt fram för att jag ens skulle försöka hinna ifatt. Ett varv inne på löparbanan och så sista raksträckan in i mål!

Vimsade runt en stund och bara njöt av bedriften, drack kaffe, käkade ostkaka och snackade med andra löpare. I bastun senare träffade jag hon som knipit 3e platsen, liksom för mig var det hennes första ultra... bara det att hon avverkat den på nästan en timme kortare tid än jag! Hennes familj hade missat hela målgången för att hon var så snabb. Cool debut av en cool tjej, henne lär man se mer av framöver.

Hur gick det då? Tiden blev 5.22.30-nånting och det räckte till en 20e plats. Snittade efter sista 5-km spurten 6.27min/km, vilket var lite bättre än jag hoppats på. Idag (dagen efter) är jag stel i vaderna och det känns i låren när jag går nerför trappor, men annars mår jag oförskämt bra =) Hälen är iof lite mer smärtande än vanligt och kommer kräva lite extra omsorg kommande vecka, men jag trodde det skulle bli värre.

Sammanfattningsvis - En ultradebut med mersmak =)

Före

Efter ;-)

Uppladdning pågår!

2010-05-07T10:20:00.000-07:00

Bild från banan

Nu är det bara timmar kvar. Hur kan man känna sig så peppad för att springa 50km? Det är ju rätt segt egentligen... men, jag är grymt taggad.

Min plan ser ut såhär:

- dricka lagom och äta lite på varje station. Inte stanna så länge på stationerna, MEN...

- ...gå i de brantaste backarna redan från början

- skippar ryggsäck, men tar kanske en liten flaska i handen att fylla på vid stationerna

- vantar, kommer bli kall mot slutet särskilt om det börjar regna =/

- 6.30-tempo. Kommer försöka hålla ganska jämn fart loppet genom

- långa tights, ullunderställströja, långärmat funktionströja

- tejpade tår och skyddande vaselin överallt

- mina underbara Montrail-pjukk

- japp, jag kör med Mp3. Radio första timmarna, sedan musik. Har just lagt in ny playlist =)

- positiva tankar!

Nu kör vi!

Jag under morgonjogg i München

Danföredanföreultradan

2010-05-06T12:22:00.000-07:00

2 dagar kvar. Det känns fint. Jag är frisk. Formen är ok. Jag har lite ont i en häl men det känns ok det också. Jag ser fram emot lördagens start. Äntligen ska det bli av!

Här kommer lite bilder från München!

Vi tar kort på oss själva under en morgonjogg i Olympiapark

Kartläsning

Flashigt ljus på nattklubben

På väg mot middag tror jag?

Ursviks Xtreme

2010-05-04T22:36:00.000-07:00

Rapport från gårdagen - avslutade arbetsdagen med jour, och såklart var det heeelt lugnt mellan typ kl13-16 och SEN kom en hel hög med patienter. Inga såna där snabba besök heller utan lite mer komplicerade problem som kräver både mer tid och tanke. Men efter lite ombokningar och fixande hann jag ändå iväg i tid och mötte upp Jens vid tunnelbanan strax efter kl 17. Hoppade på tåget till Hallonbergen och promenerade ner till starten för Ursvik Xtreme. Äntligen skulle jag få testa banan på barmark =)

Och det var kärlek direkt, redan i första backen in mot skogen kände jag att kroppen var med mig idag. Banan passade mig fint med rätt mycket backar och mindre stigar, bortsett från de tre sista kilometrarna längs elljusspåret lyckades jag njuta ordentligt hela vägen trots att mjölksyras stockade sig bitvis. Det var ca 150 startande men då starttiderna sprids ut på 1,5h var jag rätt ensam i skogen. Höll ihop med Jens första 4km, blev sen omsprungen av 2 och sprang själv om 1. Annars var jag solo, och tyckte faktiskt det var rätt skönt.. inegn klocka hade jag heller så jag fick helt springa på känsla, och antagligen var det därför jag kunde njuta så mycket av banan.

Sprang i mål efter 74 min och 19sek, ett snittempo på strax under 5min/km. Grymt nöjd! Det kändes fint i kroppen efteråt också så det bådar gott inför helgens Lidingö Ultra. Resultatmässigt blev det en 3e plats bland damerna, så lite kaxig är jag allt idag ;-)

Hej träningssug!

2010-05-04T03:20:00.000-07:00

Efter 1 vecka med minimalt med träning, magproblem och allmänn lathet är träningssuget tillbaka, och som vanligt efter en liten svacka är lusten större än någonsin! Oj vad här ska tränas. De ska pringas, gymmas, simmas, orienteras och så kanske jag äntligen får tummen ur och lär mig åka på mina Skikes som pinsamt nog står kvar i garderoben där de hamnade i höstas när första snön föll...

Och suget efter att avverka kilometrar i djupa skogar kunde knappast komma lämpligare. Våren och sommaren gör allt större framsteg och snön börjar försvinna även längst inne i de djupaste skogarna, dit bara långlöparna och trollen hittar. Loppen närmar sig också, nu närmast väntar Ursviks Xtreme redan ikväll och sen är det dags för ultradebuten på lördag ute på vackra Lidingö. 50 härliga kilometrar i, som det ser ut nu, strilande regn...

Men först - Ursvik Xtreme. 15 kilometer i terrängen, utmanad av Jens. Vi ses på centralen efter jobbet och tar tuben till Hallonbergen. Det blir hårt. Jag tänker att jag kan ju alltid skylla på magen om jag kroknar. Men det ska jag inte göra. Skylla på magen alltså. Krokna kan jag inte lova att jag inte gör.

Semesterfilosofi

2010-05-02T10:28:00.000-07:00

Låt mig få bli lite djup för en stund. Jag vill så gärna sätta på pränt vad jag jobbar med hos mig själv just nu. Kanske kan det väcka en tanke hos någon annan? Det handlar inte om träning, för ovanlighetens skull, utan om relationer. Eller, egentligen inte om relationer heller. Det handlar mer om mig själv. Som en del i en relation.

En weekendresa, du och din kära. Det ska bli underbart, romantiskt, ni har all tid i världen för varandra. Gå på muséer, äta på restaurang, shoppa, strosa i gamla stadsdelar, dricka vin och hångla in i natten... en riktig loveboost för relationen! Men... om man egentligen inte är mer kulturell än att man ledsnar efter utställningen i andra rummet? Och det finns 10 rum kvar? Om kläderna varken var bättre eller billigare än i butikerna hemma? Om fötterna värker djävulen redan innan lunchstoppet, om samtalsämnena tar slut efter femte restaurangbesöket? Om man saknar sina vänner på nattklubben? Om man helst av allt vill vara ifred några timmar ute i skogen och sen slappa på hotellrummet, men känner att man nog borde gå och se på den där kända byggnaden som det står om i alla guideböcker... Om du helst bara vill ligga kvar i sängen med en bra bok och din kära sucktar efter en stund med sitt Nintendo DS. Hemska tanke. Ni ska ju umgås, prata om allt det där ni inte har tid att prata om hemma i vardagensstressen.

Oj vad många semesterminor jag trampat på. Trampat, sprängt bort ett ben, men fortsatt skutta vidare på det andra. Träffat en ny mina, bort med andra benet, men fortsatt gå på händerna. Det är ta mig fan inte enkelt att umgås med en och samma människa 24h/dygn under flera dagar om man inte kan acceptera att det skiter sig ibland! Att den där konstutställningen egentligen var jävligt trist, att man är mer sugen på fil och flingor än att sitta och vänta på att få beställa för tredje gången samma dag och att man behöver både slötid och egentid för att hålla humöret uppe. Men det går att lära gamla hundar sitta. En händelse tidigare i år gav mig ett nytt perspektiv på mig själv och hur jag värderar situationer. Saker jag varit oerhört medveten om länge, länge, men saknat de sista pusselbitarna för att få ordning på.

Helgen i München har varit kanon. Inte underbar, inte superromantisk, och inget annat superlativ heller. Men för första gången hade jag ingen färdig plan i huvudet över hur det skulle bli, inget schema över vad och när vi skulle se och göra vad. Jag kände inget ansvar att det skulle vara perfekt. Det går trögt ibland, men jag lär mig ;-)

München!

2010-04-28T22:35:00.000-07:00

Tjoho! Idag är det fredag =) Eller... hur var det nu? Just ja, det är torsdag och andra än jag ska till jobbet i morgon innan partystassen kan plockas fram. Men i eftermiddag flyger jag och sambon till Münich och dricker bärs och käkar sparris i 3 dar. Nyss återuppstånden från magsmärtornas helvete känns det som paradiset väntar.

Träning då? Ehh... efter långpasset i söndags blev det ett ett väldigt lugnt cirkulations-stretchpass på gymmet i måndags simpass i tisdags. Igår hade jag tänkt mig 2-minuters intervaller men hade av någon oförklarlig anledning så himla ont i magen så det blev bara hem och lägga sig efter jobbet. Och någon mer löpning den här veckan lär det inte bli... iof, löparskorna åkte ner i väskan i sista stund stund så det blir kanske en morgontur på Münchens gator ändå =) Annars känns det rätt ok med en lugnare vecka, det kan nog vara bra inför Lidingö Ultra nästa helg.

Hejsvejs, ha en skön helg!

Sista långpasset

2010-04-27T10:23:00.000-07:00

Det är härligt med kontraster. I söndag, drygt en vecka efter min nära-döden-upplevelse på Ottfjället, drog jag iväg på långpass i korta tights och t-shirt! Underbart, älskade saknade vårvärme =) Färden gick hemifrån Stuvsta till svärföräldrarna i Kungsängen, via Midsommarkransen, Liljeholmen, Alvik, Bromma, Spånga, Jakan och Kallhäll. Vägen är kanske inte den vackraste, det blev en asfaltsdans ackompanjerad av motortrafik och av den anledningen valde jag att ha musik i öronen.

Gick ut lugnt, visste inte riktigt hur långt det var och ville känna in dagsformen. Då jag vek in mot Liljeholmstorg vågade jag mig på en liten fartökning, det kändes riktigt fint. Och den känslan höll i sig i princip hela vägen! Jag försökte tänka Pose och lät benen rulla på i ett behagligt tempo. Efter Svensktoppen bytte jag till Mp3 och lät musiken bära fram mig. Jag kom ända till Jakan innan jag kände av första lilla onda från knäna, då hade jag sprungit i 3h och det är lång smärtfrihet för mig! Det blev inte så mycket värre heller och det var utan större möda som jag spurtade upp för sista backen mot Kungsängen Centrum. En skön dusch, en stunds vila i soffan och sedan grillade hamburgare med massa dressing =)

Totalt blev det ca 38km (mätt på Funbeat så det kan vara både lite längre och kortare) och det tog strax under 4h. Visserligen var det så gott som platt hela vägen och det tog 2 dygn innan jag kände mig helt fit for fight igen (knän och hälsenor, som vanligt) men det känns ändå som ett skapligt formbesked inför Lidingö Ultra om knappt en vecka.

Men innan dess en deltävling i Ursvik Xtreme och en långhelg i München!

Fredag!

2010-04-23T06:40:00.000-07:00

Nytt pers på sträckan jobbet-hem, fixar mig i ordning för middag med bästa tjejerna innan Bounce intar Globen, avslutar kvällen med party på Giraff. Fredagskänsla så det räcker =)

Ottfjället dag 2

2010-04-20T11:20:00.000-07:00

Så var det dags för ett nytt försök - idag skulle vi upp på toppen, så var det bara! Vis av erfarenhet ställde larmet redan på kl 5 för att komma iväg upp på fjället INNAN det blåste upp som det gjorde dagen innan. Och visst, det började bra, vi var i lag med soluppgången då vi började streta uppför Vålådalens slalombacke (som för övrigt stängde helgen innan pga snöbrist, vi fick tom gå de första 30m på barmark...) Det vackra vårvintervädret höll i sig ca 1h innan de oroväckande mörka molnen åter tornade upp sig på hïmlen i norr och bara någon minut senare var stormen över oss igen =/ Dock snöade det inte lika mycket som dagen innan så sikten var ngt bättre, och så länge vi såg fortsatte vi framåt! Konversationen oss emellan avtog alltmer och den sista biten var det bara att köra ner skallen mellan axlarna och sätta ena foten framför den andra, stretandes framåt ett steg i taget.

Och visst tog vi oss upp! Men tro inte vi jublade högt, tro inte vi andades ut och njöt av bedriften. Nej, det rådde full storm på toppen och vi kunde inte gräva ner oss fort nog för att få lite lä från blåsten och möjlighet att klä på oss ett extra lager kläder. Varsin korvmacka lite varm dryck hann vi få i oss också innan vi frös fast helt och hållet. Det slår mig vad klen människan är egentligen... där sitter jag, med dubbla lager ullunderställ, fleecetröja och täckjacka och hackar tänder så dom nästan ramlar ur munnen på mig. Och en bit därifrån står en renjävel och blänger under lugg i bara mässingen. Respekt till djuren.

Så snart utrustningen var fixad vände vi skidspetsarna neråt och ännu en grymt skön resa nedför fjället började =) Haha, jag nästan skrattar när jag tänker tillbaka! Skräckblandad förtjusning över farten blandat med att inte veta vad som väntar bakom nästa krök, fin snö eller vass sten som sopats fram i blåsten? Åh vad roligt det var! Alltför snabbt var vi dock tillbaka där vi började, och efter att ha lämnat igen skidorna och klämt en lunchpizza satt vi i bilen på väg tillbaka mot Sundsvall. Ett stopp på Lundhags fabriksbutik i Järpen där jag fyndade en skaljacka till halva priset och ett stopp i Östersund för kafferast hos Christoffer och Maggie. Sen plockade vi upp Matilda i Sundsvall och fortsatte ut till mor och far i Ljustorp för middag, bildvisning och hundhämtning.

Dagen efter hade jag klokt nog tagit ledigt från jobbet, så jag vinkade av Danne och Tilda som skulle till sina respektive arbeten på morgonen innan jag snörade på mig löpardojjorna för ett pass långa intervaller längs Selångersån.

Tack brorsan för helgen, det var en debut att minnas!

Christoffer och Maggie kom och hälsade på

Välförtjänt bärs till middagen

Gräver lä i stormen

Topptur - Ottfjället

2010-04-19T00:51:00.000-07:00

I Fredags hade vi studiedag på jobbet, ägnade förmiddagen åt Lean-genomgång innan lunch intogs på Prins Bertils Boulehall vid Rosendals Trädgård. Sen var det dags för bouleturnering, Mycket roligare än jag trodde, tävlingsdjävulen finns ju där och det blev riktigt spännande mot slutet. Tyvärr var jag tvungen att lämna tidigare för att hinna med tåget mot Sundsvall (Tror mitt lag slutade på andra plats).

Hann med tåget som ca 4h senare anlände i Sundsvall, där storebror väntade med sitt röda vrålåk och vi fortsatte direkt mot Ottfjäll där vi bokat ett litet härbre vid Fångåmons fiskecamp. Resan gick otroligt smidigt, helt plötsligt var vi framme och hann studera fjällkartan lite inför morgondagens topptur innan vi kröp ner i sängarna.

Morgonen efter hade det kommit ett tunt lager snö och det blåste en del, men inte farligt tyckte vi då. Packade matsäck, käkade havregrynsgröt och for till Åre för att hämta mina skidor som jag skulle hyra där. Sen tillbaka mot Vålådalen, vi hade sett ut en startpunkt längs vägen. På med stighudar, ner i pjäxorna och så bar det iväg! I snigelfart. Det var en chock hur TUNGA skidorna var! Hur fasen skulle jag ta mig upp på toppen med dessa??? Det var ju knappt jag tog mig framåt. Men det var ju bara att hålla masken, så kaxig som jag vart innan var det inte läge och klaga alltför högljutt redan innan vi tagit upp genom skogen. Efter att chocken lagd sig vande man sig dock sakta vid fotbojjorna tillslut nådde vi kalfjället där det egentligen skidandet mot toppen började. Vändret var fortfarande skapligt och vi tuffade på framåt. En skön känsla började infinna sig, ungefär samma som under ett långt löppass. Det är som ingen idé att skynda, man bara tuffar framåt i en nästan meditativ rytm. Vackra fjäll runtomkring, det var ett kärt återseende. Det var alltför länge sedan vi setts.

Men lyckat blev kortvarig, snart tog vinden i och varje liten hudglipa gav sig brutalt tillkänna. Stannade och klädde på ett lager till, käkade lite nötter och fortsatte sedan. Men satan i gatan, det var ingen hejd på snö och blåst! Klockan hade passerat lunch med råge så vi (förlåt, brorsan)grävde en grop bakom en sten där vi käkade upp mackorna, men det var mer ångest än vila. Otroligt vad fort man blir kall när man slutar röra på sig! Och man såg ingenting, verkligen ingenting. Vitt, vitt, vitt, som att man befann i ett vitt rum där man inte kunde ursilja varken väggar, golv eller tak. Man märkte på skidorna om det gick uppför eller utför. När det gäller vinterfjäll är jag megarookie, och jag får väl erkänna såhär efteråt att jag allt var lite skraj. Skulle vi ta oss ner? Man har ju läst på löpsedlarna om hur folk går vilse på fjället, försvinner i stormen och återfinns som stelfrusna lik. Men storebror verkade säker, jag litade på det och fortsatte framåt. Fast till och med han gav upp innan vi nådde toppen. Nästan desperat fick jag hjälp att ställa om skidorna från uppförsåkning till nerförsåkning och så bar det iväg! Fortfarande såg vi inget och egentligen borde väl den här delen vara mer skrämmande än det långsamma tuffandet uppför. Men - det ÄR ju så satans kul att åka utför! Och vem har tid att tänka på rubrikerna om en egna försvinnande när man har fullt upp att hålla koll på alla kroppsdelar? Ringrostig som en gammal järngrind, det var ca 2 år sedan jag åkte utför, men med falsk självförtroende och Anja Pärson på näthinnan släppte vi på nedför backarna. (Jag trillade iof rätt mycket i första branten, det där med att åka i mjuksnö var ju lite lurigt förstås...) Men så snart vi kom ner från de högsta höjderna lugnade blåsten ner sig och sikten blev bättre. Det blev allt mer ordning på skidåkningen och jag var nästan beredd att vända om och gå upp igen bara för att få göra om det första åket! Det är konstigt hur fort känslorna växlar - från dödsångest till klimax på 10 minuter.

Vägen ner till bilen flöt på utan större incidenter och snart stod vi i varsin dusch och njöt av det varma vattnet. Senare fick vi sällskap av Cristoffer och Maggie, goda vänner till Danne, som var på förbiresa efter en dag il Trondheim. Vi fick bjuda på middag och snacka äventyr innan ögonen föll ihop och jag stöp i säng.

Dag 2 - fortsättning följer

Jag på loftet i Härbret

På väg mot toppen, ovetandes om kommande snöstorm

Jägargodis

Danne på loftet

Badskor VS FiveFingers

2010-04-14T08:02:00.000-07:00

Kom just in från en kort tur i skogen med mina badskor. Låter kanske knäppt, men frågan är om det inte är ännu knäppare att köpa ett pat FiveFingers för över tusenlappen? Det gick nämligen över förväntan med badskorna. Nu blev det iof bara 1km med tanke på min onda hals, men det funkade helt ok. Underlaget var småstig med en hel del rötter och sten. Visst får man vara uppmärksam på var man sätter ner fossingarna, men skorna skyddar ändå en del. Så för alla Pose-fan, det här är absulot ett alternativ och ger garanterat bättre resultat än all Pose-träning i era vanliga löparpjuks. Inte en chans att jag mosar ner hälen först med de här skorna på fötterna! Dessutom riktigt känns det nu efteråt hur alla små fotmuskler fått jobba lite mer än de är vana vid. Gissar att man bör börja väldigt korta stunder och öka på sakta.

Skorna finns att köpa på Team Sportia och kostar ca 150kr om jag inte minns fel!

Såhär ser Five Fingers ut...

...Och såhär ser mina badskor ut. Ok, inte lika flashiga kanske...

Det blev vila...

2010-04-14T07:30:00.001-07:00

Provade springa (såklart) men när jag svängde ner mot Eriksdalsbadet kändes halsen tjock och halsmandlarna svullna, så det blev vackert att knalla tillbaka till pendeln och åka hem. Känner mig inte hängig, men jag vill inte riskera att en evenuell förkylning blir värre än nödvändigt inför helgen... och så fick jag lite tid till att skruva på trätrallen på balkongen! Kolla vad fint det blir =)

Reglarna utlagda

... och plankorna skruvas på plats

Men helt joggfri blir inte dagen, tänkte ge mig ut i skogen bara här bredvis och se om det funkar att jogga i mina badskor. Som alternativ till FiveFingers. Betydligt billigare...

Vila eller inte vila - löparens dilemma

2010-04-14T02:30:00.000-07:00

Hade en kurs inplanerad idag hela eftermiddagen, men fick igår reda på att den ställs in. Alltså satt jag där med en helt tom eftermiddag med så kort varsel att jag inte kan boka in patienter. Så vad tänker jag? Inte så svårt, jag passar på att ta ut en del av all flex-tid, ger mig ut i solen efter lunch till förmån för backintervaller i Münchenbacken! Underbart. Men... nu sitter jag här och känner små, små, tveksamma stickningar i halsen. I normala fall skulle jag köra ändå och se vad som händer, antingen går det bra eller så bryter det ut någon förkylning. Men i helgen ska jag ju ut på min debut-topptur upp på Ottfjället, no way att jag missar det för en ynka förkylning!

Så hur ska jag göra? Hoppa löpningen, åka hem och dricka te i solen på balkongen? Eller ska jag köra som planerat? Jag vet vad alla skulle föreslå och jag vet vad jag skulle föreslå till andra- Men det är inte så jäkla lätt ett bestämma till sig själv!

Ha, vad fånig man är. Egentligen. Har man inte större problem än såhär borde man väll inte klaga

Sopor?

2010-04-13T11:53:00.000-07:00

Tänk er ett långt, jävligt långt pass. Tänk er regn och blåst. Kanske köra vilse. Tänk er punktering. Tänk er energibrist. Slut på vatten. Trötta ben, tröttare huvud. Tänk er stora, svidande skavsår. Mellan skinkorna. Sprang förbi den här sopkorgen en tidig morgon. Det är ändå ganska lätt att sätta sig in i situationen.

Snacka om att ligga i lä!

2010-04-10T21:49:00.000-07:00

En resumé av gårdagen:

Startade med 7km löpning, en rundslinga mot Huddinge och tillbaka. Försökte hålla högre tempo men benen var sega och det blev en snittid på 5.06 eller liknande. Gick in, packade ryggsäcken och gav mig sedan iväg i en mer lufsande fart hem till Carro som lämpligt nog bor granne med Hammarbybacken. 1h och 15 min senare ringde jag på hennes dörr där en något nyvaken tjej höll på att avsluta frukosten. Snabba Carro svalde snabbt sista filen och drog på sig löparstassen, jag fick dumpa min börda och kände mig lätt som en fågel då vi gav oss av mot backen. Osäkra på hur det var med snödjupet såg vi lättade att det var nästan helt bart under liften liksom på baksidan av backen, kalas! Så tog vi tog sikte på toppen och gnetade oss upp 3 gånger, stannade upp en kort stund högst upp och såg ut över ett gråmulet Stockholm. 3 kråkor såg ut som de lekte i motvinden, såg riktigt skoj ut. Leker kråkor? Måste kolla upp det... Nöjda med prestationen joggade vi ner på baksidan av backen och fortsatte tillbaka till Carros lägenhet där en varm, skön dusch väntade.

Efter duschen tog jag tuben till söder och han inhandla ett par pjuck innan jag mötte upp min BAMM-partner Anders för en Brunch på Mose Backe. Vi hade inte setts sedan jag klev av tåget i Stockholm efter BAMM för över ett halvår sedan! Jättekul var det att ses (och givetvis smida lite nya planer på sköna äventyr...)

Jag och Anders på fjället i Björkliden

Totalt avverkades ca 25km löpning inklusive backen, varav ca 13km utfördes med 6kg rygga. Jag är nöjd med det. MEN - och nu kommer jag till det sjuka - samtidigt som jag ringde på dörren hemma hos carro gick starten för TEC-löparna, och flera av dem springer ännu! Helt makalöst. 100 miles ska några av dem bränna av innan de får duscha och sova. För en fantasiskt skildring av loppet kolla in bloggen Into the Wild

Matematikern spekulerar

2010-04-09T10:16:00.000-07:00

Fredag kväll, jag har precis släpat mig upp från soffan där jag höll på att somna från både bok och te. Vad trött man blir av att simma! Jag var fram tills precis nu helt övertygad om att jag simmat 1000m på Eriksdalsbadet efter jobbet, men nu när jag skulle jämföra med hur många längder det skulle bli i en 25-metersbassäng kom jag på att jag ju simmat 1250m! Vilken bonus =) Hej huvudräkning, jag skyller på att jag har så svårt att tänka på annat än att andas in ovanför ytan och inte under den medans jag simmar. Trots att jag tycker simning är förvånansvärt trist var det rätt skönt idag, bytet från arbete till vatten med helgen hägrande på andra sidan var inte helt fel. dessutom så mycket bekvämare än att simma i 50-metersbassängen än på 25m bana och bara vända hela tiden.

Anledningen till dagens vattenlek är min onda häl... jag tänkte reducera antal löpdagar till 2/vecka tills den är bra, så nu blir det till att fylla ut med annat skoj. Igår stod det klättring på schemat, grymt skoj på ett helt annat vis än löpning. När jag springer låter jag tankarna vandra fritt mellan olika osannolika dagdrömmar där alla mina livsönskningar går i uppfyllelse på ett helt fantastiskt vis. Men när jag kämpar på klätterväggen tänker jag inte på något annat än hur jag ska ta mig vidare till nästa grepp. Under löpningen är dessutom ofta ensam medan man i klättringen måste vara två, vilket är rätt trevligt som omväxling.

I morgon är det iaf dags för löpning igen =) Hammarbybacken var det tänkt, och jag har lurat med mig Carro också så vi får peppa varandras mjölksyretolerans. Värmer upp med att jogga dit, blir nästan 2 mil beroende på vägval så tillsammans med backen går det väl in som veckans långpass.

Sist måste jag lyckönska alla TEC-löpare, stort lycka till!

Sverige springer. (inte jag)

2010-04-06T11:47:00.000-07:00

Tillbaka i arbetsrutinerna efter långhelgen! Känns bra, jag mår egentligen bättre när jag får jobba på dagarna, även om det är grymt skönt med lite ledigt ibland. Det är väl som i så många andra situationer kontrasterna som gör det.

Efter en hektisk förmiddag följde en lugnare eftermiddag (som ändå drog ut på tiden, som vanligt..). Jag hade laddat för ett intervallpass med stegintervaller 3x(4+3+2min), men när det var dags att slå av datorn efter sista patienten bestämde jag mig för att köra intervallerna i morgon istället innan dansen. Känner mig liksom liiite sliten i knäna fortfarande efter helgens långpass + att min halvmosiga häl gärna softar en dag till. Så, det blev en sväng ner till gymmet istället där benen, ryggen och axlarna fick sig en genomgång.

Nu efter dusch, middag, lässtund och en nästan-slummer i soffan kom Jens hem efter att ha kutat 10 x 2minuters intervaller hem från jobbet. Han fullproppad med endorfiner och jag nermosad med parasympatiska systemet som ensam regent i min kropp. Snacka om stämnings-krock... men jag repar mig, och snart är det dags för nya tv-programmet Sverige springer!

Bowlingglasögon

2010-04-04T12:39:00.000-07:00

Ni bowlar väl inte utan era discobowlingbrillor? Då blir det inga strikes slagna...

Jag öppnade fönstret

2010-04-04T11:07:00.000-07:00

Jag öppnade fönstret, och med kvällsluften följde fågelkvitter. Fylldes av en massa vackra känslor. Ömhet till livet. Tacksamhet för allt jag har, allt jag kan göra och allt jag känner. Livets alla möjligheter... jag väljer några. Som att välja ut de godaste bitarna ur godispåsen. Man får liksom ont i magen om man äter alla... Nej, jag väljer mina favoriter. Tar små tuggor och njuter.

Det närmar sig Ultra!

2010-04-04T10:29:00.000-07:00

Så var 34 sköna kilometrar avverkade i ett behagligt 6:37-tempo. Det kändes rätt bra, hade gott om energi även sista sträckan =) Tog fasta på Fredrikas tips och lade in några gå-sträckor, gjorde större skillnad än jag trodde! Lite sliten blir jag ändå efteråt, som rastlös på ett rätt oskönt vis och knän som knarrar lite när jag reser mig. Men det går över till i morgon, kanske jag till och med ska skämma bort benen med lite simning...

Det är kul nu, löpningen flirtar med mig och jag tänker inte spela svårfångad. Långpassen innan Lidingö Ultra är lätträknade så det är bara att hålla sig frisk, träna på och hoppas på en strålande fin dag den 8 maj!

Härliga långpass!

2010-04-03T22:40:00.000-07:00

Camelback fylld, runekakor nerstoppade, Mp3-spelaren laddad med nya sommarpratare. Dags för några timmars kvalitétstid =)

Balans

2010-04-03T01:35:00.000-07:00

Målet helgar medlen, sägs det. Fast om man stadigt fokuserar på målet händer det att man glömmer se sig om längs vägen. Och då är risken stor att man går vilse. Går vilse och missar hela målet. Intervallpass, långpass, backträning, styrka, rehab och prehab... alla är de medel som ska ta mig över alperna i Davos den sista juli. Känner jag mig seg, funderar jag på att hoppa över den där sista fartökningen eller vända hemåt lite tidigare, då fokuserar jag på målet och alla höjdmetrar som ska besegras. Låter bra, visst gör det? Det är bra också, men som vanligt behöver livet balanseras och det är inte helt enkelt att få alla delar på rätt plats hela tiden.

Vad gör man när den planerade träningen krockar med After Work, middagsgäster, bowlingkvällar och påskluncher? När man hellre tar några fler bärs än avböjer för att inte sabba morgondagens långpass? Jo, man tar en kort time out med sig själv, väger fördelar mot nackdelar och gör det man känner mest för. Balans. Det planerade långpasset flyttades framåt och istället blev den en spontan, kravlös mysjogg utan annat syfte än att njuta av våren och andas solsken. Stannade och klappade hundar, pratade med några hästar och gjorde långa avstickare i skogen där barmarken krupit fram under snömassorna. Njöt av minnet av gårdagens sällskap, njöt av livet, njöt av att springa.

Det var där någonstans ute längs grusvägen som det slog mig att just den känslan att riktigt njuta av löpningen alltför ofta saknas nuförtiden. Jag har spanat så fokuserat mot alperna att jag missat Tussilagon i backen.

Premiärmilen

2010-03-29T06:34:00.000-07:00

Igår var det alltså, trots uppskjuten ultradebut, ändå dags för årets tävlingsdebut. Lite dålig planering gjorde att vi missade att det bara var halvtimmestrafik på pendeln, men vi han ändå både lämna in överdragsväskan, kissa i skogen och värma upp någorlunda innan startskottet small. Sedan bar det av, min vana trogen gick jag ut lite trevande och inkännande första kilometrarna innan jag kände hur kroppen svarade. Men svaret kom och det var positivt så det var bara att köra! Fin bana med sopad asfalt/någorlunda torr grusväg och lagom kupering med några små backar andra halvan av 5km-banan. Det var kul att springa och trots att jag blev slagen med över minuten av Jens och överskred förra årets resultat med 57 sekunder är jag väldigt nöjd! Jag vet att jag inte är lika snabb i år, och att gå under 56 (55:54) var ändå bättre än jag vågat hoppats på =)

Dessutom känns hälen bättre när den bara belastas med iläggsulor eller i urgröpta tofflor. Lite skadeförbyggande övningar på gymmet idag efter ett besök hos frissan, det blir nog bra det här. (Jag har förresten hört att man får sitta i massagefåtölj medan de tvättar håret på det ställe jag ska till, jag har HÖGA förväntningar...)

Premiärmilen!

2010-03-27T23:35:00.001-07:00

Jag tänker på alla ni som fortfarande kämpar på banan Ursvik, det känns som ett personligt nederlag att jag inte är med er. Samtidigt är jag j***igt glad att jag inte är det. Nej, nu släpper jag det och fokuserar istället på årets tävlingsdebut om några timmar, Premiärmilen! Detta lopp som förra året satte käpper i hjulet (eller snarare i höften) på mig så jag fick ställa in alla andra lopp den våren. Bättre lycka denna gång får vi hoppas. Ni som läser här vet att fokus inte direkt legat på snabbhet för det här året men en bit under 50 minuter ska jag kunna fixa! Målet är under 48 och klarar jag det får jag vara nöjd.

Långpasset i fredags känns lite i fötterna ännu, särskilt under höger häl där jag tror fettkudden har tappat gnistan =/ Lite oroande är det för framtiden, men med hälsporreinlägg, urgröpta innesandaler, tejpade fotvalv, fotgympa och en kur antiinflammatoriskt hoppas jag besegra en eventuellt begynnande hälsporre innan den fårordentligt fäste. Jag får väl minska lite på veckan löpdagar också tills det är helt bra, prioritera de viktiga passen och köra alternativträning mellan.

Men idag är det fullt ös medvetslös!

(nämnde jag att sambon står bredvid på startlinjen? Min plan är att låta honom rusa iväg på adrenalinkicken, vänta in bakslaget, och sedan i någon uppförsbacke på andra varvet trippa förbi på pigga ben)

Respekt för distanser

2010-03-26T10:15:00.000-07:00

Med jämna mellanrum blir jag rejält skrämd inför tanken på vad givit mig på när jag anmälde mig till Swiss Alpine. Idag tex, först sprang jag till jobbet ca 1 mil och sex timmer senare efter jobbet sprang jag ca 27km till. Totalt runt 37km alltså, och det tog mig 3h och 50min. Målet var 4 mil. Men jag tog tåget sista biten. Jag hade väldigt ont i knäna, och det kändes dumt att pressa den sista biten där jag dessutom visste att det var snömoddigt. Ville återhämta mig bra till Premiärmilen på söndag (som jag för övrigt anmälde mig till i tisdag när jag definitivt bestämde mig för att kasta in handduken för Ursviks Ultra).

Det är jobbigt att springa längre än 3mil! Mina långpass brukar ligga på runt 27-28km och det klarar jag fint utan större förberedelser och brukar återhämta mig bra på 1 dygn. Saken är den, att 28km är också jobbigt, jag är liksom väldigt nöjd efter ett sånt pass. Det gör att jag går runt och tycker att jag tränar bra och mycket och att jag kan springa långt och hej och hå vad bra det kommer gå i Alperna... tills jag tänker att nej, nu är det nog dags att testa lite längre distanser... HJÄLP! Det är en jäkla skillnad att springa 3 mil och springa 4 mil, för att inte snacka om 5, 6 och 7 mil. Musklerna kändes nog rätt bra idag, det var inte helt slut på energin heller. Nej, mina Akilleshälar sitter i knäna... hur jobbar man bort det? Jo, jag vet. Prehab-övningar, successiv progression, varierat underlag - Jag gör allt det här. Fast kanske inte tillräckligt? Antagligen inte..

Känner mig lite låg för tillfället. Mycket funderingar kring vad som händer med jobbet nu i höst när mitt vik går ut. Får jag förlängt? Heltid, deltid? Hur länge? Ska jag söka andra jobb?Det vill jag ju inte, jag tycker verkligen om mitt jobb på handkirurgen... Söka några kurser kanske? Det tar energi, efter 4 år på arbetsmarknaden är jag såååå trött på dessa eviga vikariat, den osäkerhet de medför. Löpningen brukar hjälpa mig ur sådana här tillstånd, men idag räckte det inte till. Jaja. Det löser sig.

Smart val eller fegskit?

2010-03-20T14:03:00.000-07:00

I morse strax efter kl 8 bar det av mot Ursvik, där skulle Magnus möta upp och vi skulle ge oss ut på 15km banan. Den beryktade, den fruktade, EXTREME - banan. Jag fruktade det värsta, kanske inte de omtalade backarna men den icke försumbara snömängden desto mer. Och min fruktan var befogad, med råge. Starten var ok, följde elljusspåret och man behövde inte pulsa mer att man kunde behålla något slags löpsteg. Men efter ett par km började det. Djup lössnö, snömodd, snöslir och blötsnö i varierande grad. Skorna, mina Montrail (som jag älskar, missförstå mig inte), var dyngsyra innan vi passerat 4km markeringen och benen kändes opålitliga redan i första riktiga backen.

Men, trots det var det en underbar dag. Solen värmde och det var full aktivitet bland skidåkare och hundägare. Bitvis inne i skogen var det ändå ganska ok underlag med packad snö, och kilometrarna avverkades så sakteligen. Efter ca 10km gav jag Magnus fria tyglar, han hade frustande hållit igen på tempot länge nog framför mig. Och visst, det dröjde inte länge försen jag endast kunde skymta hans tröja mellan träden långt där framme. Sista biten innan varvning var sega, man följde elljusspåret och gled nästan lika mycket bakåt som framåt i varje steg. Äntligen framme vid startpunkten väntade Magnus, han hade bestämt sig för att överge snösliret och istället vända kosan hemåt för att få känna på lite riktig löpning. Måste erkänna att det var lockande, men jag hade bestämt mig för två varv så två varv fick det bli! Andra varvet gick oväntat lätt. Istället för att kämpa genom lössnön drog jag ner rejält på steglängden där det behövdes och sprang på mer där det gick. Tiden blev ungefär samma som första varvet, 2h. Grymt nöjd med detta satte jag mig på bussen hemåt mot mat, dusch, och torra kläder =)

Så långt allt väl. Men nu sitter jag här och betalar för dagens prestation med bultande vrister som troget parerat felsteg i snön lite för många gånger under dagen. Att resa mig upp är inte att tänka på. Och snö, det vill jag inte se försen nästa år. Minst. Så vad tänker jag nu? På nästa helgs tävling såklart. 3 varv på den banan... det.känns.inte.frestande.

Knappt jag vill tänka tanken för mig själv, känner mig som en banger och en loser, MEN - jag tror jag skiter i Ursviks Ultra. Det känns helt enkelt inte skoj, och vad är då meningen med det? Nej, då väljer jag hellre en riktigt lång, skön tur på bar mark runt vackra vår-Stockholm. Och ännu en gång skjuter jag ultradebuten framför mig!

Jag väntar på bussen, nöjd efter 4h i spåret

Magnus efter första varvet

Det kom ett SMS...

2010-03-19T09:17:00.000-07:00

"God Morgon. Har just avverkat en löparrunda i Gamla Stan"

Just ja, mamma skulle till Sthlm på konferens den här veckan. "När slutar ni idag, hinner vi ta en fika innan tåget?" svarade jag. Snabbt ett sms tillbaka: " Om jag hoppar sista föreläsningen slutar jag kl 14". Jodå, det märks att mamsen pluggat parallellt med jobbet senaste året! "Hoppa en föreläsning", det låter mer som en van student än som min mamma =)

Men mamma hoppade föreläsningen och hann istället med både en fika på Vetekatten och en sväng in på Runners Store. Inget shoppande för henne (inbillar jag mig eller har löparkollektionerna blivit sjukt dyra?) men jag köpte ett par gaiters inför kommande lopp i snöslaskig terräng.

Mamma på Vetekatten

Resten av dagen blir lugn. Har precis städat lägenheten så jag mår just nu toppen (älskar att städa, en av mina bra egenskaper. Den andra är att jag är morgonpigg) och tänkte ägna mig en stund åt hemsidebygge. Det är både oväntat och kul, jag som är teknisk som en påfågel och blir förbannad så fort datorn inte gör exakt som jag vill, men det här gillar jag! Det finns så mycket fuskhjälp med program och mallar att ladda hem så det blir nästan bara det roliga jobbet med innehållet kvar.

I morgon är det dags att testa Ursviksbanan, ska köra 2 varv tänkte jag. Ska bli skoj, längtar lite efter att bli riktigt trött. Det får ta så lång tid det vill, 30km ska det bli. Förhoppningsvis i trevligt sällskap.

Slottssprinten

2010-03-17T12:35:00.001-07:00

Lite bilder från slottssprinten!

Vilohelg

2010-03-13T02:23:00.000-08:00

Jag har tagit vilohelg. En hel helg. Ingen löpning, inga skidor, ingen styrketräning. Jag ska till och med åka rulltrappa där det erbjuds. Istället för att nöta på löparskorna väljer jag finskorna och åker till Uppsala. Förhoppningsvis hinner jag fira storebror som fyller 30(!) idag innan det är dags för mat, vin och snack med tjejgänget =). I morgon tänkta jag ägna dagen åt att vårstäda lägenheten, det riktigt kliar i fingrarna...

Känns grymt bra med vila! Med söndagens Vasaloppet och gårdagens dubbelpass i musklerna är det nog välbehövligt med några dagars återhämtning innan jag börjar fundera på hur jag ska optimera chanserna att ta mig i mål på Ursviksbanan om 2 veckor.

Ha en skön lördag!

Överskattad form?

2010-03-12T08:16:00.000-08:00

Sprang med Jens till jobbet i morse, var nästan kräkfärdig när jag kom fram.. hade inte alls det tempot i kroppen. Sen sprang jag en omväg hem, ca 2 mil blev det, och jag höll nästan på att hoppa på tåget Älsvjö och skippa de sista 3 kilometrarna. Och om två veckor ska jag springa 45km i terräng, mitt i natten! Har jag överskattat formen totalt? Börjar bli lite rädd =/

Ursvik Ultra

2010-03-11T12:04:00.000-08:00

Japp, så var man anmäld. Ultradebut, försök 2. Varför inte börja med ett nattlopp i snö och is? Kör dock bara "lightklassen" på 45km...

Vasaloppet -10

2010-03-09T10:24:00.000-08:00

kl 03.30, telefonen ringer. Slår upp ögonen och konstaterar att jag är klarvaken, vilket iof är mer regel än undantag när det gäller mig och tidiga mornar. Klar snabbt på mig kläderna som ligger upplagda, sådana här mornar är det bäst att ha förberett det mesta. Till och med vattenflaskan är fylld. Mamma och pappa, min trogna servicestab, förvandlar snabbt sängen till frukostbord och strax står havregrynen på bordet. Jag är dock fortfarande mätt efter gårdagens buffé och har lite svårt att få i mig frukost. Men två mackor ligger färdiga i kylen, dom får åka med som en andra frukost strax innan starten.

kl 04.30, vi rullar ut från campingen. Känns nästan som vi är ute i löjligt god tid, med 3,5h kvar till starten. Det blir ett toastopp vid Mångsbodarna där det är full aktivitet trots den tidiga morgontimmen. Det är de mer avancerade skidlöparna som testar spåren och lägger en sista hand på vallningen. Inget lämnas åt slumpen. Själv kör jag på lite mer relax nybörjarstil - vallatejp. Har inte haft bakhalt en gång sedan jag gav upp traditionell vallning till förmån för tejpen (iof har jag sällan haft speciellt bra glid heller, men det tar jag hellre än bakhalt!). Testat skidorna har jag inte heller gjort, förnekar hellre möjligheten att det skulle kunna vara dåligt fäste... (dåligt glid liksom räknar jag med)

Efter kisspausen börjar det hända grejer. Eller snarare, det händer ingenting! För vi står helt stilla i bilkö. Iof inget oväntat, men att det skulle stocka sig såhär snart fastän vi startade så tidigt... slutligen kommer vi fram ändå, och med ca 20 min tillgodo upptäcker jag att jag helt glömt bort skidmärkningen, så det blir en jogg till sekretariatet och plötsligt är det bara knappa 10 min kvar till start och min tanke att ta en bra plats i startgruppen är bara att glömma. Tränger mig in i fållan, småhoppar lite för att hålla värmen på den -15° starplatsen, och så plötsligt går starten! Ingenting händer. Väntar lite. Inget händer. Så, sakta sakta, ser jag hur det börjar röra så smått på sig framför mig. I ett par hundra meter stakar vi oss så framåt i spåren innan vi når den beryktade backe och det är stopp igen. Men det är helt enkelt så det är. Alla vet om det, de flesta håller humöret uppe trots trängseln (det är liksom som världens största skedning, fast i upprätt position. Rätt mysigt om man tänker efter)

Så småningom kommer jag i allafall upp för backen och kan börja idka något som liknar mer skidåkning. Når första kontrollen i Smågan efter 1h och 40 minuter i spåret och har då avverkat ca 10km. 80 kvar, inser att det krävs en rejäl uppstramning av tempot om jag ska nå målet att komma under 9h... Nu följer en rätt tråkig del av banan. Mest flakt, mycket stakning och ganska trista omgivningar. Stakning är min svagaste sida, får ju ingen nytta av mina löpstarka ben och tekniken är heller inget att skryta med. Kan inte påstå att jag njuter av åkningen här, tvärtom funderar jag allvarligt på varför jag gör detta. Men kilometerskyltarna rullar ändå förbi ganska smärtfritt och tillslut kommer jag fram till kontrollen i Evertsberg. Den är något slags delmål för mig, nu ändrar banan lite karaktär, det blir mer kuperat och man kommer ner på lägre höjd. Får nytta av skidornas fäste och överkroppen får vila lite mer då benen gör större delen av jobbet. Det blir roligare skidåkning och jag känner mig rätt stark.

Varje kontroll blir ett delmål, där finns påfyllning av energi och vätska, och där står mamma och pappa och hejjar och fyller på med mental energi. Dom matchar mig dessutom mot en bekant som ligger precis framför i spåret, och då jag hör att jag stadigt knappar in på honom ökar det såklart motivationen att hålla tempot! Innan sista kontrollen i Eldris ser jag den gröna dräkten i spåret och snart är jag ikapp. Ligger bakom en stund innan jag går om, känner mig fortfarande hysat stark och tänker att det här blir ju inget problem. Men det är inte över förren mållinjen passeras. 1 mil verkar löjligt kort sträcka när man har 8 mil bakom sig, men den sista milen blir dessvärre sååååå mycket jobbigare än den första. Just för att man HAR 8 mil bakom sig. Trodde aldrig jag skulle komma i mål. Höger vrist värkte, vänster axel smärtade, ryggen var helt slut och armarna ville inte vara med längre. Med 2km kvar försökte jag känna glädje över att det snart var över, men varje stavtag var så gräsligt jobbigt! 2 kilometer kändes som 2 mil.

Så äntligen, får jag skida över den sista viadukten och svänga in på upploppet. Underbart, fantastiskt, ljuvligt skönt att passera mållinjen för andra gången i mitt liv. Att klockan stannade på 9:06:57 kändes inte som ett nederlag, lyckan att avklara ett Vasalopp slår alla prestationskrav på tider. Och, jag kapade ju ändå fjolårets tid med dryga timmen.

Knäppte av mig skidorna och småsprang tillbaka till campingen. Tog en lång, varm dusch, njöt av varje sekund. Tillbaka i husvagnen väntade en kall öl i kylen och en underbar god middag på bordet. Sjukt nöjd med dagens prestation lovar jag mig själv att nästa år, då ska jag träna mer skidor innan den 6 mars =)

Varje

2010-03-08T10:45:00.000-08:00

Så var det över. Plötsligt sitter man hemma igen och börjar så smått smida planer för hur man ska optimera träningen inför nästa års Vasalopp. Jag ska försöka förmedla en skildring av årets tävling, tillsvidare får ni hålla tillgodo med lite bilder! (gick efter både leenden och svordomar slutligen i mål efter 9h, 6min och 57sek i spåret. Kapade därmed fjolårets tid med över en timme men missade årets mål med knappa 7 minuter. Gissa om jag är nöjd ändå! =)

Välförtjänt bärs efter målgång och dusch!

I spåret (jag i gröna byxor)

Fyller på energi med nötter

Jag och Mamma (servicepersonalen =)

Kolla skylten till höger

Bussarna var försenade, panikrusning till starten

Innan starten

Uppladdning lördag kväll

Jag och pappa

Rallyvasan

2010-03-06T06:07:00.000-08:00

Det kan gå hur som helst i morgon. Har inte åkt skidor sedan 10 februari. Kanske får jag bakhalt, eller inget glid. Kanske fryser jag för mycket. Kanske får jag skavsår, eller blir för trött helt enkelt. Kramp är ingen omöjlighet. Eller någon muskelbristning, eller annan skada. Kanske går ena staven av? Men just nu känns det som det inte spelar så himla stor roll, för jag har fått åka Rally på isen idag! Helt sjukt kul, lite av en dröm jag haft i flera, flera år.

Du kommer i full fart, och framför dig rusar värsta stora snödrivan bara närmare och närmare. Du hinner be för ditt liv och håller krampaktigt i dörrhandtaget, förberedd på en kollossal krasch. Så i sista stund lyckas föraren bredvid på någon lurt vis få bilen att ställa sig snett för att mitt i kurvan dra på med fyrhjulsdriften så bilen skjuter iväg åt ett helt annat håll istället för att fortsätta rutcha rakt in i snön. Jag känner för att skratta högt, toksmilar som en idiot och bara önskar mer. Högre fart, tvärare kurvor, mer mer mer! Haha, adrenalinet forsar. I morgon ska jag simulera rally i 9 mil!

I fäders spår - för framtids segrar

2010-03-06T00:17:00.000-08:00

Ligger och slappar i husvagnen, ute är det avskräckande 18 minusgrader men solen strålar och det gnistrar i snön. Ska man lite på väderleksrapporten kommer temperaturen stiga rejält närmaste timmarna. En helt galen fin vinterdag helt enkelt!

Ska kränga på mig ett ullager till och promenera bort mot mässan och nummerlappsutdelningen. Skavsårstejp och pannband står på inköpslistan.

Oj, nu var det visst dags att gå! Hej så länge!

Packat och klart!

2010-03-04T11:20:00.000-08:00

Japp, så står väskan färdigpackad i hallen bredvid skidorna som väntar på en ny omgång paraffin innan det bär iväg längs Vasaloppsspåret. Andra gången, nu vet jag ungefär vad som väntar till skillnad från förra året... bra eller dåligt?

Förra året gick jag i mål på 10h och 20min ungefär. Ingen vidare tid, men känslan att korsa mållinjen är svår att beskriva. Jag antar att det är därför man fortsätter, ny lopp, längre lopp, fler höjdmetrar, tuffare terräng... allt för att uppleva känslan av att klara av en utmaning. I fjol startade jag längst bak i sista ledet. I år står jag ett led längre fram, och kommer inte tveka att använda armbågarna för att stå bland de första där. Inte för att tiden spelar speciellt stor roll, inte för att jag har bråttom till Mora, MEN det är så satans tråkigt att stå still och trängas i den där backen direkt efter starten.

Vädret ser lovande ut, kall natt vilket bara är bra för spåren och sen en solig dag med ett par minusgrader. Hoppas prognosen håller!

danföredanföredanföredanföredanförevasadan

2010-03-02T11:22:00.000-08:00

På söndag smäller det. Bokstavligt talat. Jag ska stå längst fram i startled 9 och slåss med stavarna. Fan ta den som försöker tränga sig. Det är ju bara och 15900 + jag som ska uppför backen. Säger som Blomqvist, det gäller att ta position...eller var det i sprintfinalen? Nä, visst var det Vasan...

Alice

2010-02-21T09:59:00.000-08:00

Jag har fått en brorsdotter =)

Mål 2010

2010-02-20T02:08:00.001-08:00

Berättelser
http://www.palten.se/prestationer.asp?Id=26#26
http://www.studenterna.nu/News/NewsListAll.asp?NewsId=3255&NewsTypeId=2&Page=1&sort=NewsCreationDate&sortorder=DESC
http://www.colibri.se/skukuza/Ch-story.shtml
http://www.loparlarsson.se/content/view/30/56/

Filmklipp
http://videoportal.sf.tv/video?id=5a27fc71-7093-4b4e-ae10-f3a0c9d63bb5
http://videoportal.sf.tv/video?id=2bd5371d-9d42-4058-97f3-fdf41be0defb
http://svtplay.se/v/1620986/mer_sport/maraton_ingen_match_for_ultraloparen_jonas_buud
http://www.youtube.com/watch?v=7v9NahRceVk
http://www.youtube.com/watch?v=eXzt2kL5-Ao&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=oUsZflqe66w&feature=related

Björnen Carlsson

2010-02-19T22:58:00.000-08:00

Halsmandlarna är så svullna att det är svårt att svälja frukostfilen, ute är det svinkallt och jag har bestämt mig för att gå i ide den här helgen. Läsa klart "Ultra Marathon Man" inför nästa bokcitkel och längta efter våren.

Förkyld, igen...

2010-02-19T08:57:00.000-08:00

Vad ska man säga.. projekt "springa till och från jobbet varje dag" blev utkonkurrerad av några elaka halsbaciller, så nu sitter jag här i soffan och längtar efter bättre tider. Men ett glas vin, tacos och OS får fylla duga tills vidare, inte helt fel det heller... börjat längta efter varmare väder och långpass i korta tights och sporttop, en massa svett och ett dopp i sjön. Jag är less på alla dessa klädlager, less på att frysa om händerna och jag är less på snömodden. Jag vill kunna springa intervaller på bara stigar och slippa känna mig som en brottsling för att jag står längre än 10 minuter på F&S löpband. (Förlåt Friskis för att jag köpte kort hos er för att kunna konditionsträna även när det är snöstorm och snålblåst, förlåt för att jag, just det, löper på ert löpband.)

Dag 2

2010-02-16T11:53:00.001-08:00

Dag 2 klar, 2 nya mil till träningsdagboken. Förutom att det var svinkallt och jag frös röven av mig i morse så känns det rätt bra. I morgon blir det vilodag med jogg endast enkel väg eftersom jag ska hälsa på fina Ida som lämnat Uppsala för ett jobb i Järna. Bra val tycker jag, samma pendellinje =)

Mängdvecka

2010-02-15T11:43:00.000-08:00

Så var den igång, veckan då jag transporterar mig mellan hemmet och jobbet till fots. Vaknade med tränngsvärk över skuldror och biceps efter gårdagens skridskobedrift, men nämnda kroppsdelar är inte speciellt delaktiga i löpning så jag kände mig ändå väldigt fräsch i kroppen den första dagen. Särskilt på hemvägen (som till följd av ett tandläkarbesök blev från Hornstull, över Västberga och hem via Älvsjö) pinnade jag på riktigt bra, det var kul att känna att benen är pigga trots en ganska tuff träningvecka som gått.

Men, det finns en del justeringar i planeringen - onsdag efter jobbet ska jag hem till en nyinflyttad kompis i Järna, så då blir det bara enkel väg löpning. Torsdag är jag anmäld till en klätterkurs så då går turen hem via telefonplan, vilket iof blir en längre sträcka och får väl ses som kompensation för onsdagen ;-). Sen på fredag tar jag mig friheten och byter ut löpningen mot 2 eller 3 mil på skidor efter jobbet.

Sjukgymnast i fält

2010-02-14T11:08:00.000-08:00

Ibland blir det inte som man tänkt. Idag hade vi tänkt oss en tur på långfärdsskridskor från Uppsala till Smedsuddsbadet i Vikingarännet, men ett ofokuserat ögonblick efter ca1,5 mils åkning får konsekvenser i form av en luxerad axel (inte min dock). Så får jag göra min första insats som sjukgymnast i fält, hade valt ett annat tillfälle om jag kunnat men känslan då axeln glider tillbaka på sin plats är obeskrivligt skön! Men även med alla kroppsdelar på plats gör det såklart pissont så vid Erikslund kallar vi på skjuts och jag fortsätter på egen hand mot Kungsängen. Hade ingen lust att fortsätta ändå till Smedsudden själv och dessutom visste jag att isen var dålig sista biten... Och visst var det ett bra beslut, den reducerade sträckan gör att jag vågar stå på lite mer och jag riktigt njuter av tempot och kryssar fram mellan övriga åkare som sparar mer på energin för att nå hela vägen.

3 mil senare glider jag in i viken i Kungsängen med ett stort leende och känner att det är alldeles lagom. Bastun är fortfarande varm och snart ligger vi under filtar i soffan med ostmackor och ser på Puckelpist-reprisen från nattens OS-sändningar =)

Det snöar...

2010-02-12T21:21:00.000-08:00

I vanliga fall älskar jag när det snöar. Får någon form av förväntansfull känsla, nästan så det pirrar i magen och jag kan inte sluta le åt stora, dinglande, vita, vackra flingor. Fast inte den här morgonen... vaknade redan 05.25 med en känsla att någon inte var bra, kikade försiktigt ut mellan gardinerna och - mycket riktigt - stora snöflingor föll under gatulampans sken.

Vi ska ju åka skridskor till Sigtuna och fika på Tant Brun idag...

Hur går det att åka långfärdsskridskor i snöfall? Kanske får vi sätta Plan B i verket - taklampeshopping och semmelfika.(nu när hallen äntligen lyser röd känner vi att det vore kul att byta ut glödlamporna i taket också. Efter 1,5 år börjar det bli svårt att skylla på att vi ska "bo in oss" innan vi väljer...) I Plan B ingår också en astidig Söndagmorgon (What´s the different?), en tågfärd till Uppsala och en skridskotur hem igen.

Vikingarännet, here we come!

2010-02-09T13:04:00.000-08:00

Söndag morgon kl 04.30. Klockan ringer. Vaknar, morgonpigg som vanligt trots den okristliga timmen. Efter en frukost och check av packningen stuvar jag, Danne, Tilda, Svante och Pappa in oss i bilen och rullar mot startplatsen i Bredsjön. Kl är 6 när vi anländer och mörkret dominerar, men snart har vi tänt i tältet och kan börja packa upp sekretariatet. Följande timmar fram till starten är en fantastiskt förvandling av hela området, lika rolig att uppleva varje år. Från den mörka ödsliga till en sprakande tävlingsplats där det vallas, testas, laddas och pratas. Korvförsäljning, speaker, musik och tävlingsnerver. Jag står i tältet och delar ut nummerlappar till stissiga åkare, och det har nog inte riktigt gått upp för mig att jag strax själv måste byta till pjäxor och lufsa ner mot starten på sjön. Det är lite kyligt och jag drar ut på det så länge som möjligt innan jag måste börja plocka av mig täckbyxor, jacka och fleecetröjan. Hmm, sparar en extra tröja mellan understället och överdraget som jag ska åka i. Det är ju så kallt. Och tre lager vantar, pannband under mössan för säkerhets skull.

Suck. Att jag aldrig lär mig. Efter 10 minuters åkning kan jag sända röksignaler av ångmolnen som lämnar min kropp, och inser att jag knappast kommer ta mig till Bergeforsen och än mindre njuta av den vackra banan om jag inte stannar och plockar av mig MINST ett lager. Så får det bli, åkare efter åkare passerar men det kan inte hjälpas. Så, med en mer human temperatur mot kroppen fortsätter jag på de 46km skidspår mot målet.

Dagen är fantastisk, några få minusgrader och strålande sol. Skidorna går bra och även om tekniken inte är den allra bästa springer jag rätt enkelt förbi flera medtävlande i uppförsbackarna. Banan passar mig rätt bra med alla sina backar. På plan mark håller jag inte riktigt måttet men van som jag är att jogga upp och ner för slalombackar har jag inga större problem att hålla mjöksyran borta i kuperad terräng. Att mamma står vid varje tänkbar åskådarplats och hejar hjälper också.

Efter ca 20km tycker jag att skidåkningen börjar släppa lite, det glider allt bättre och koppen känns stark. Åker förbi ett tiotal åkare och gillar läget. Med 15km kvar kommer jag ikapp en vän, Jenny, och vi har sällskap följande 10km som lätt pratas bort- även om vi kunde åkt fortare i tystnad kunde vi inte haft trevligare =)

Med 5km kvar börjar jag känna av i magen att jag stått på skidor över 3h och att klockan passerat lunchtid, och för ovanlighetens skull inte haft aptit nog för ens en halv bulle på någon av vätskekontrollerna. Drar på farten lite och glad märker jag att kroppen svarar, finns rätt gott om krafter kvar och det dröjer inte länge förren skidstadion dyker upp. Där är mamma igen och hejar in mig på upploppet, jag stakar på och passerar mållinjen på 3.49.21. Det är också första gången jag kollar på klockan under hela loppet och jag blir positivt lite överraskad. Trodde inte jag skulle klara på under 4h!

Igår kändes det bra med vila, idag joggade jag hem från jobbet och kroppen kändes lätt och bra. I morgon är det dags igen, kl 17.30 går starten för Södertäljeloppet, 4 varv på 10km elljusspår. Det blir nog kul, men jag kan nog inte räkna med så många backar så resultatmässigt får det bli som det blir!

Mängdträning

2010-02-06T02:17:00.000-08:00

Jag kom på en kul utmaning som jag ska testa veckan efter kommande vecka, efter att skidtävlingarna är genomförda. För att få den mängdträning som kommer behövas inför sommarens tävlingar tänkte jag börja utnyttja sträckan mella jobbet-hemmet ännu mer än jag gör, vilket är ganska precis 1 mil, och utmaningen är att under en vecka springa till och från jobbet varje dag = 10 mil. Min upplevelse är att det inte sliter på långa vägar så mycket att köra 2 x 1 mil jämfört med 2 mil i sträck, så jag tror nog det funkar.

Det blir skoj, skriver ett litet inlägg här varje kväll när jag kör igång.

Hemlängtan

2010-02-05T07:58:00.001-08:00

Sitter hemma hos storebror och svägerska och spelar min favoritmusik medan de packar ihop de prylar som en helg i Ljustorp kräver.

Hemma

Härligt

Mycket är liksom lite bättre här... Snön är vitare, luften klarare, avstånden kortare, skidspåret närmare, gatorna mer bekanta. Visst finns fördelar med Stockholm, väldigt många till och med, men.... menmenmen.... hemma är ändå hemma.

Snart bär det av mot Ljustorp där resten av helgen ska tillbringas, väl inbäddad i snömassor med knapp mottagning till mobilen. Hemmagjord pizza, fredagsgrogg och Let´s Dance. Matuppladdning, nummerlappsutdelning, skidvallning och melodifestival. Tidig morgon, sista förberedelser, startskott, 46km, belåtenhet och hemresa.

Konstigt att "åka hem" används åt bägge håll...

Snigel i spåret?

2010-02-04T03:59:00.000-08:00

Det drar ihop sig, 1 månad kvar nu till Vasaloppsstarten. Åkte förra helgen 30km ihop med Ulrika, en kollega från kliniken. Hon ska åka öppet spår 1/3 och jag kör loppet den 7/3. 3h räknade vi med och beställde hämtning därefter, men klockan ramlade iväg till 3h och 20min innan vi var tillbaka till starten i Brantbrink. Och visst, vi hade inte direkt pressat oss stenhårt men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rejält trött.

En tredjedel av vad som väntar den 7/3

1 tredjedel. 3h 20 min. Det skulle innebära 10h utan köerna. Om vi håller samma tempo hela vägen. Visst, jag kan hitta på mycket dåliga ursäkter - lite småförkyld, ingen särskild uppladdning, dåligt med dryck under passet... men det vore mest, just det, dåliga ursäkter.

Så när jag nu går in och läser PM:et för Södertäljeloppet och ser att de som inte går ut på fjärde varvet, dvs påbörja 4e milen, inom 3h snällt får kliva av och åka hem utan banan och medalj - Ja, nog blir jag lite nervös.

Men det är först nästa onsdag, innan dess ska 46km avverkas genom Ljustorps vackra skogar.

Klubbträning i långbacke

2010-01-26T12:23:00.001-08:00

Tog mig till träningen med Linnéa ikväll, och ångrade mig inte en sekund. Har ju vanligtvis 10 olika anledningar till att skippa de gemensamma träningarna och istället köra mina egna pass, även om jag i början av dagen har goda intentioner att vara med. Visst finns det orsaker, den största att jag tycker det är skönt att klara av träningen direkt efter jobbet och sen ha kvällen hemma och äta middag tillsammans och så. Men, det är ju väldigt KUL att träna med andra emellanåt! Idag blev det intervaller i långbacke. Det blir bara väldigt tydligt på de här gemensamma kvalitépassen att jag tappat det tempo jag en gång tyckte jag jobbat upp skapligt. Och det är klart, då körde jag hårda intervaller 1ggr/v... nu blir det kanske varannan, och det är sällan jag pressar mig så hårt som jag gjorde då. Mitt rekord på 5km är 20.21min, på milen 44.57min, halvmarathon 1.39.07.... det här är tider jag är STOLT över, de är skapliga och för att komma från mina sega ben är de fantastiska. Har aldrig vart speciellt snabb, alltid fått kämpa för varje sekund.

Idag vet jag inte om jag vågar springa milen på tid. Skulle jag klara det på 50min skulle jag nästan bli förvånad. Intalar mig själv att jag inte kan lägga fokus på farten, nej det är uthållighet och en stark kropp som ska ta mig över alperna i slutet av juli! Fast... det skulle ju inte skada att klara det inom maxtiden förstås...

Sega ben, seg knopp

2010-01-19T11:43:00.000-08:00

Sprang hem från jobbet idag, nästan till döds utsvulten om man lyssnade på signalerna min mage skickade uppåt. En rätt strulig dag på jobbet och dessutom övertid eftersom man alltid går patientena till mötes och bokar besök när man borde slagit av datorn för länge sedan. Eller övertid, flex har vi ju och den får jag nyttja vid annat tillfälle så det är dumt att klaga. Nåväl, jag var trött och hungrig och vägen var lång. Ville prova springa lite fort, det blir lätt alltför mkt långsam träning när jag inte går på klubbpassen emellanåt. Men det gick inte. Så fort jag ökade lite över bekvämlighetstempo protesterade på både ben och huvud. Det var skönt att springa, men jag ville inte springa fort. Orkade liksom inte anstränga mig. Bara rulla på, rulla på, rulla på... och skallen var inte tillräckligt taggad för att trotsa benen så det fick bli som det blev - en långsam mil hem i snömodden. Dock lade jag in 7 stycken backintervaller innan jag klev ner i badet som sambon tappat upp, jag har ju förmånen att ha både en och två superfina långa branta backar precis runt knuten att pumpa syra i =)

Man är inte på topp jämnt. Det är rätt ok ändå!

2 steg fram och ett tillbaka...

2010-01-16T22:42:00.001-08:00

Ungefär så känns det att springa på det här snömodd-sliriga underlaget. I fredags packade jag ihop mina prylar och lämnade SÖS kl 14.10, joggandes mot Kungsängen. Trodde aldrig jag skulle ta mig över krönet på Västerbron. Men till sist gick det. Då var det bara 33km kvar.

En riktigt pissig sträcka är det, längs långa smutsiga bilvägar i slask och rusningstrafik. Fast det visste jag ju innan och lade inte någon större tankeansträngning åt det, utan satte istället på P3 i lurarna och lät tankarna fladdra iväg och det håll de ville. Hade gott om tid på mig och trivdes ändå rätt gott där i snömodden och avgaserna. Ganska snart behövde jag stanna och lätta på trycket, springa med trängande blåsa är ingen höjdare. Hade lite tur, befann mig längs en stor gata mitt i rusningen och ingen skog fanns i sikte, men väl nog en ganska hög mur som följde gångbanan jag sprang på. Lite halvsmidigt tog jag mig över den, hukade kvickt och gjorde det som skulle göras. Men varför tutar bilen? Och en till? En obehaglig känsla kryper sig på och jag kikar försiktigt över ena axeln. Just ja, jag sprang ju precis över en bro. En bro är som en backe. Om man befinner sig högre upp i en backe ser man mer än om man står längst ner. Tex kan man ha en alldeles klar insyn i vad som händer bakom en mur... jaja, förhoppningsvis ingen bekant

som passerade precis då.

Efter 2h kom jag fram till Spånga, konstaterade att det inte gick speciellt fort att ta sig framåt i modden och styrde om målsökaren på Kallhäll istället (och därifrån ta tåget sista sträckan till Kungsängen). Kändes som ett bra beslut, för då jag efter 3h och 20min vände upp mot Kallhäll Station skrek bägge knäna efter vila. Lite orolig över hur de stackarna ska fixa närmare 8mil i alperna i sommar, men det är ju en stund dit tack och lov.

Kvällen fortsatte med tacos och rött vin hos svärföräldrarna tills jag kl 22 däckade i soffan. Vi skulle sova över för att dagen efter möta upp två vänner och ge oss ut på isen mot Sigtuna. Det blev en härlig tur även om isen bitvis var rätt snöig, inga känningar av knäna alls och kroppen kändes oväntat återhämtad.

Hammarsten, Billy och Jens redo för skridskotur

Och nu om en halvtimme blir det tåg och buss till Brantbrinks IP för att testa skidspåren. En bra 17km-slinga ska det visst finnas, det ser jag fram emot =)

Ha en skön söndag!

Jag borde åka skidor...

2010-01-15T04:29:00.000-08:00

Jag borde åkt skidor igår. Men jag sprang, först till jobbet och sedan hem från jobbet. 1 mil åt vardera håll. Det var så enkelt. Jag borde åka skidor idag. Men jag springer till Kungsängen istället. 35km känns bra. Jag borde åka skidor i morgon. Men vi beger oss ut på Mälarens is och glider mot Uppsala. Jens har köpt skridskor så det blir kalasskoj.

Vasaloppet? va?

Sjuker

2010-01-12T11:55:00.000-08:00

Ahhh, när snön för en gångs skull täcker marken och vädret för skidåkning liksom spåren är kanon, ja då blir jag såklart förkyld! Tack och lov är det en riktig förkylning och inte en sån där tveksam varkensjukellerfrisk-förkylning. Behöver inte fundera på om jag ska träna eller inte, jag är glad jag tar mig uppför trapporna till jobbet. Men det är frustrerande, dels närmar Vasaloppet sig fö att inte tala om Medelpad Classic Ski, dels vet man aldrig hur länge skidföret håller i sig här nere...

Men, men, bara att kurera så gott det går och vänta på bättre tider. Tror att sömn, vila och en massa te gör gott så det jobbar jag på så mycket jag kan. Förhoppningsvis blir det en långtur löpning ut till Kungsängen på fredag och sen både en sväng på isen och en tur över snön i helgen.

Här kommer en bild från nyår!

Halsont och skridskotur?

2010-01-09T22:08:00.000-08:00

Efter flera pass på löpband ser jag fram mot dagens långfärdskridskotur på Drevviken. Temperaturen har stigit lite och är nu ca -9°, förhoppningsvis blir det en eller två grader varmare innan vi ger oss iväg också. Men, såklart vaknar såklart idag med täppt näsa och lätt halsont! Jag som inte vart minsta lilla krasslig nu sen september... suck. Men tänker nog ge mig iväg ändå, får väl ta det lite chill helt enkelt. Varma kläder och en termos kaffe.

Antar att gårdagen inte var optimal i hälsosynpunkt, vilket säkert är anledningen till dagens krasslighet. Vaknade kl 8 och hade då sovit i ca 4h efter en trevlig kväll hos en vän på Söder. Hade tagit det rätt lugnt med alkoholintag eftersom jag tänkt mig ett intervallpass nästa dag, men insåg att jag skulle vara oerhört trött och seg ändå om några timmar. Så, det kändes lika bra att dra på sig träningskläder och bege sig till F&S direkt. Väl där knep jag ett löpband och ignorerade hänsynslöst andra väntande motionärer medan jag genomförde 5 x 10 min intervaller i 4.40-tempo, 2 min joggvila mellan varje. Nummer 1,2 och 3 fortlöpte utan större bekymmer, rullade på rätt bra och jag måste säga att jag trivdes skapligt där på bandet. Under intervall 4 blev jag plötsligt lätt som en fågel, den lilla känningen jag haft i knä och hälsena försvann och benen gick av sig själva. Tjohoo, vad kul det är att springa! Nästan ledsen över att de 10 minutrarna var över saktade jag ner och inväntade den 5e och sista intervallen som även den gick i euforins tecken. Hade kanske kunnat ha ett högre tempo men det kändes bra att inte avsluta med blodsmak i munnen, och totalt blev det ändå över 12km varav 10km i snabbtempo. (Mitt snabbtemp vill säga, det är inte så snabbt som det varit...)

Klockan hade nu hunnit bli över 12 och den lilla frukosten jag ätit var borta sedan länge, magen skrek. Hmm, vänta nu, jag fick en påminnelse hem om att det är dags att lämna blod igen! Där har dom ju så gott fika... så, in i duschen, på med kläderna och iväg till Kungstappen. "Har du tränat?" sa tanten i receptionen och kollade misstänkt på mitt rödflammiga nylle och blöta hår. "ehh... bara väldigt lätt" svarade jag. "Men då har du väll fyllt på ordentligt med mat och vatten efteråt?" frågade hon. "Jaaaadå" svarade jag samtidigt som magen skrek som en skärande motor (Man vill ju fika efteråt, så man kan sitta och fylla på kaffe och läsa tidningar i lugn och ro...) Men det var inga problem, blodet rann ner så fint i påsen och jag fick mitt fika och läste både Amelia och Sköna Hem innan jag tog tåget hem till Stuvsta och min kära sambo som inte varit riktigt lika sparsam med alkoholintag kvällen innan.

Men nu funderar jag på om det var dumt att ge bort en halvliter blod mitt i intervallåterhämtningen? Fast- jag antar att den som får det behöver det ännu bättre (jag har förresten kollat upp att blodet inte försämras av att man tränat innan...)

Nu ska jag göra i ordning matsäck, ha en skön vinterdag!

Löpband och gym

2010-01-07T23:19:00.000-08:00

Nytt år, nya träningstillfällen, samma mål. Det är med viss förvåning jag inser att jag går in i det nya året utan minsta lilla skada =) Bådar gott inför vinterns och sommarens alla träningstimmar. För många ska det bli om jag ska ta mig över Schweisiska alperna, det har jag insett. Lite orolig över hur knäna ska orka så många mil, men än finns tid kvar att härda brosk och ligament.

Kylan lamslår landet och även om vi i Stockholm kommer lindrigt undan med våra 10-15 minusgrader så är det onekligen lite mer omständigt med alla lager kläder som ska på innan man kan ge sig ut i joggong- eller skidspåret. Jag gillar vintern, älskar snön, men avskyr att frysa... i tisdags beslöt jag därför att lägga intervallpasset på löpband, i korta tights och t-shirt. MEN- jag var inte ensam om den goda idén. F&S fullkomligt svämmade över av både köldrädda löpare och tjockisar med nylagda nyårslöften. "Vid kö- max 10 min på uppvärmningsmaskinerna". Skyltarna satt överallt och stack i ögonen. Taktikerna att slingra sig var många, att nollställa apparaten när det närmar sig 10 min är det vanligaste men även varianter som att hänga en handduk över monitorn användes. Själv gjorde jag om mitt kilometerintervallpass till 10 minuters intervaller och hoppade glatt mellan löpbanden allteftersom de blev lediga.

Eller glatt och glatt... faktum var att jag var rätt irriterad. En såpass stor gymkedja som F&S med massvis motionärer och fina gym, ska man inte kunna köpa ett träningskort med syfte att konditionsträna de få gånger väderleken inte inbjuder till träning i det fria? Ok, det är flera som vill använda maskinerna men en konditionsmaskin på ett gym måste ju få användas till konditionsträning? Varför inte ha 2 för uppvärmning tillsammans med ett gäng cyklar, och resten för konditionsträning med en maxtid på kanske 1h? Då vet man att man kan få vänta och är inställd på det men sen får man ändå köra sitt pass. En skrivelse till F&S ska levereras. Vad anser ni om saken?

Morgonmörkerjogg

2009-12-09T23:12:00.000-08:00

Vaknade av klockan kl 06.00. Samlade tankarna några sekunder innan jag kom på att jag var hemma i Ljustorp, att vi strax skulle ta bilen till Vemdalen och att jag inte skulle behöva gå till pendeltåget som en vanlig torsdagsmorgon. Jag hade inte behövs kliva upp kl 6 heller, men nu var jag vaken och tanken slog mig att jag skulle passa på att utnyttja morgonmörkret som råder här ute på landet.

Katterna hjälpte mig att knyta skorna och 5 minuter senare rasslade det i gruset när jag joggade över infarten ut mot vägen. Första sträckan är upplyst av gatulampor, temperaturen var behaglig och jag drog upp tempot lite. Rullade på och njöt av morgonen, en och annan bil passerade på väg mot stan för att utföra ännu en dags arbete. Efter ca 2km vek jag av från huvudvägen och in på en mindre grusväg, lämnade därmet belysningen och fick förlita mig till mitt egna mörkerseende. Fascineras ständigt över ögats förmåga att anpassa sig och det dröjde inte länge förren jag kunde ursilja konturerna runt mig, tillräckligt för att inte springa ner i diket eller in i något träd. Sen följde den långa uppförsbacken som avslutas genom ett skogsparti, för att sedan anknyta till en annan grusväg som tar en hem igen. Totalt en runda på ca 5km, en ofantligt lång sträcka när jag var barn men som nu utgör en alldeles lagom bonusrunda en tidig decembermorgon.

Väl hemma hade resten av familjen vaknat, frukost intogs och mamma vinkades av på väg till skolan. Nu väntar jag på att komma iväg till snön, men Pappa "ska bara...." Så jag räknar med att vänta några timmar till.

Skidor =)

2009-12-09T05:13:00.000-08:00

Usch så dåligt med uppdateringar här... men träningen flyter på, och i vanlig ordning går det bättre med backträning, långpass och styrketräning än vad det gör med tempoträningen... jag ÄR inte snabb av naturen och just nu är jag definitivt snarare än sköldpadda än en hare. Kanske en anledning att jobba mer med intervallpass, men - jag har ett klart och tydligt mål inför nästa år, nämligen Swiss Alpine Marathon i Juli. Detta lopp kräver långpass och backstyrka. Jag skulle behöva bättre fart också för att bli bättre på att hålla någorlunda tempo även på längre distanser, men jag tror jag måste prioritera för att överhuvudtaget nå målet. Hinner liksom inte med båda till nästa år, så jag tänker att det får bli en massa långa och backiga pass nu varvat med ett intervallpass då och då.

I kväll bär det av till Ljustorp igen för att fortsätta till Vemdalen och snön i morgon. Sedan väntar 3-4 dagar i längdskidspåret så jag får samla lite mil inför Vasaloppet! Först ska arbetsdagen avslutas och förhoppningsvis hinns en fika med Anna med innan tåget går.

Hemma norrland och laddar för långpass

2009-11-27T22:19:00.000-08:00

Jag har en patient som pratar mycket om att han "är i norrland då och då" så det är ett himla besvär att få ihop tider för återbesök på mottagningen. Då vi snackat lite mer framgår det att han menar Gävle. Sen har jag skogshuggarn från Piteå som slant med yxan och kapade ett par av sina fingrar istället för vedstocken, han tar på sig shortsen när han passerar Ö-vik. Själv får jag blandade kommenatarer när jag säger att jag ska åka hem till norrland (Timrå). En del fnyser och menar att jag är något av en norrlänningswannabe, andra undrar om jag inte är klok som ska åka så långt bara över en helg.

Nåväl, upp till den enskilde att dömma, nu är jag hemma och har precis smaskat i mig en banan och en kopp te. Mor och far har den enligt mig ologiska vanan att starta dagen med kaffe och kaka på sängen, så när frukosten dukas fram runt kl 10 ligger jag på golvet och vrider mig i hungerskramper och hallucinerar om fil och havregryn. Därav bananen.

Om några timmar ska jag, mamma och pappa ut på en riktig långtur, ca 25km skulle jag tro att det blir. Har inte riktigt koll på hur slingan går som mamma sett ut, men jag vet att den kommer bjuda på åtskilliga höjdmetrar, fantastiska stigar, vackra vyer och varierande natur - allt genom ett frostbitet landskap. Jodå, här stannar kvicksilvret under nollan och hoppet om en vit jul lever =) Och ni, i dessa tider av smältande glaciärer - kan inte frostgränsen få vara den inofficiella gränsdragningen för vad vi kallar norrland?

Bild tagen från en löprunda här hemma julafton förra året

Falskt alarm!

2009-11-19T21:53:00.000-08:00

Det var en fejkförkylning verkar det som, det enda botemedlet som behövdes var en nattjogg på 10km =).

Det var härligt. De bästa löpupplevelserna har ofta varit de i lite udda förhållanden; den tidiga morgonjoggen när de var så becksvart att man inte såg handen framför sig, den iskalla juldagsjoggen när värmen stiger från -30° i botten av dalen för att stiga mot -10° ju närmare bergets topp man tar sig, de lätträknade men annorlunda sena kvälls-/nattrundorna, den gången när man sprang och lutade i 45° vinkel åt vänster för att stå emot stormen..

Testa, dra på löpskorna och dra iväg en runda när andra ruskar på huvudet och tycker att du överdriver- och kom hem med ett leende i själen.

Nu ska jag snart till jobbet, studiedag idag vilket för vår del innebär ommöblering, bjudlunch och lite vila från patientarbete. Sen drar jag vidare till storebror med familj för julbak och sällskap!

Förkyld?

2009-11-19T11:11:00.001-08:00

Jag ska snart ut och springa en sväng. Men jag känner att det är något som lurar i bihålorna, en tunghet i skallen som inte enbart kan skyllas på dagens 16 patienter... Håller jag på att bli förkyld? Jag har ju vart sjuk 2 gånger redan i höst, det kan inte vara möjligt.

Får se vad kroppen säger

Groggbuffé

2009-11-17T11:42:00.000-08:00

Det blev en bild ändå ;-) Här är bästa grabbarna på helgens Groggbufféparty hemma i Stuvsta

1-0 till Bromannen

2009-11-17T10:50:00.000-08:00

Det ska vara mkt foton i en blogg säger experterna. Men jag orkar inte vara expert på allt. Framförallt orkar jag inte hämta sladden till kameran. Ja inte kameran heller för den delen.

Nej, låt mig ligga kvar i soffan och slicka såren från min kamp med Årstabron, den starke satan. Hatkärlek. Började rätt bra ett ett kort gympass och sen en uppvärmningsrunda på 20 minuter, körde Pose och kände mig rätt kvick i fötterna, räknade kadens efter klockan och låg på rätt sida a´la Stålbom. Så drog jag iväg på första tusingen, första ronden mot bron. 4.39. nja, sådär va? Vilade 45 sek och drog iväg igen. Dra, fall, dra, fall, fram med höften, upp upp upp och slappna av i vristerna. (en mkt liten % läsare som har verktygen att tolka texten, men desto mer igenkänning för den lilla skaran) Nästa intervall gick på 4.20, riktigt förvånande men det kändes ju bra. Tredje - 4.38. Fjärde - 4.21. Femte - 4.40. Ja, det är mer utför åt ena hållet men så mycket brukar det inte skilja.

Men sen, inför den 6e intervallen kom det en elak bromannen och stoppade ner en uppblåst ballong i halsen på mig, blåste upp den lite till och gav mig sedan en knuff i ryggen. Det är klart man inte kan springa så, hur ska man få luft? Efter ett par 100 meter gick det inte att fortsätta, musklerna skrek efter syre och hjärtat försökte desperat pumpa runt blodet fortare och fortare. Men vad hjälpte det när blodet var syrefattigare än bottenslammet i Döda havet? Det blev helt enkelt till att kasta in handduken i sjätte ronden och erkänna mig besegrad.

Därför blir det inga bilder ikväll

Kropp och knopp

2009-11-12T09:33:00.000-08:00

I lördags sprang jag ca 42 km längs botten på Roslagsledens alla surhål, förutom de jag försökte ta mig runt men som ändå slutade med att jag fick klampa rakt igenom 100m utanför markerad led. Nej, just ja, delar av leden gick på asfaltsvägar. Vilken naturupplevelse! Ursäkta alla Roslagsfans, men den här tiden på året var leden INTE rolig att springa på. För att inte nämna alla älgjägare som envisas med att belägra våra skogar tills tomtens renar dyker upp. Lätt byte och sen får de ju lite julklappar på köpet... vid ett tillfälle kom jag ut ur skogen och på en åker, då jag ser en gevärspipa riktat mot mig i ögonvrån. Pulsen steg skapligt vill jag lova.

Nåja, efter 30 kilometrar och 2 rune-kakor avverkade sms:ade jag papsen som kastade sig på cykeln mot Domarudden för att därifrån springa och möta mig den sista biten. En liten stund senare fick jag ett sms tillbaka - "Domarudden" stod det och jag förstod att han begav sig därifrån och ut på leden. Alltså skulle den tid som det tog från att jag fick sms:et tills att jag mötte pappa vara ungfär motsvarande den tid som sedan återstod till målet. Så det var inte utan att jag kände mig lite modlös när jag sprang, och sprang, och sprang och inte en pappa så långt ögat nådde. Så plötsligt fick jag syn på en skylt- "Domarudden 1,5km" - och då förstod jag att pappa var på väg mot Norrtälje istället för mog Stockholm. Ingen större skada skedd, min fart var då så fantastiskt låg att vi ändå kom fram nästan samtidigt.

Sen följde en fantastiskt skön stund i vedeldade bastun, bad i 4° sjövatten och farsdagsmiddag i restaurangen. Kvällen avslutades med en kolsvart promenad tillbaka till husvagnscampen och kvällsfika framför TV:n. Underbar kväll med papsen.

Sen kom söndagen- jag hade från början tänk att springa en kortare sträcka av en annan led, Blå leden, tillbaka mot Stockholm på söndagen. Men så blev det inte, dels för att jag var satans trött efter dagen innan och dels för att mina kläder var dyblöta och luktade skunk. Det knäppa var att jag var så besviken på mig själv sen hela söndagen, att jag inte pallade det jag planerat. Trots att jag inte sprungit distansen sedan sthlm marathon för 1,5 år sedan och trots att terrängen var betydlig hårdare nu än då. Jag kände mig klen, svag och lat. Tog en sväng till simhallen men det lättade bara lite på den negativa känslan.

Sen kom måndag och gav lite perspektiv till helgen. Vad håller jag på med, går och surar efter en av mina hårdaste prestationer? Jag glömmer att jag faktiskt inte sprungit så långt. Jag har så mycket ultra i huvudet att jag kör ifrån kroppen. Det luktar skador, så jag tar mitt förnuft till fånga och njuter av helgens bedrift!

Roslagsleden försök 2

2009-11-06T07:51:00.001-08:00

Nytt försök på Roslagsleden- ikväll bär det av till Sjökarby utanför Åkersberga där pappa för tillfället bor i husvagn ute på jobb, i morgon tar jag Roslagsbanan 13 min till Hägernäs och därifrån börjar turen mot Domarudden. Först längs en sjö och så lite väg tills jag kommer ut på själva leden, sen är det bara att följa markeringarna fram till Dommarudden. Hur svårt kan det va? Totalt i morgon blir det ca 41-42 km. Kul att se vad kroppen tycker om det!

Vart tog formen vägen?

2009-11-04T11:37:00.001-08:00

Höstträningen är i full gång, och det blev ett brutalt uppvaknande att efter långsamma långpass och sjukdom x2 åter delta i Linnéas klubbträningar. Efter det första passet med intervaller på Årstabron var jag totalt däckad och tvärsomnade i soffan efter middagen. Igår var det dags igen, långa intervaller på en lagom kuperad 800m bana i Tanto. 2 x 2varv + 4 x 1varv med 1-1,5min vila. Tempot var inget att skryta med - snitt på 4.48. Men det finns liksom inget mer att sätta in, inget krut i de mjölksyrestumma benen. Jag försöker tänka på hållningen, fram med höften, fall framåt, upp med fötterna från marken... duns duns, flås flås. Njutningen uteblir, räknar ner till det är slut på varv att springa.

Belåten. Vetskapen att jag ändå gav det jag hade att ge och skön känsla av trötta muskler under nerjoggen. Och snart, längtan till nästa pass. Längtan till snabba fötter, pigga ben, till högre fart och bättre form. Glad att det är november, att jag är ganska hel, frisk och att det är många långa månader till tävlingsdebuten i April.

Lidingö Ultra

2009-10-31T01:07:00.000-07:00

Just ja, det var ju det jag skulle skriva - anmäld till Lidingö Ultra. Andra gången gillt?

Höstskymning runt Djurgården

2009-10-31T00:48:00.000-07:00

Förutom allt uppenbart bra med mitt nya jobb så innebär det dessutom fler träningskompisar- Anna som jag dessutom har att tacka för jobbet är en löparfrälst träningstokig fd friidrottare. Vi lärde känna varandra genom en gemensam vän i Uppsala, och nu några år senare har vi hamnat i Stockholm bägge två, på samma jobb och med liknande almanackor där gympass blandas med simning, löpning och annat smått och gott. Igår efter jobbet tog vi tuben till Lilljans-skogen och sprang en runda i höstlövsprakten, lämnade veckans jobb bakom oss släppte loss endorfinerna inför helgen. Ljuvligt. Anna som har dragits med löparknä över ett år och så sakteligen är på väg tillbaka fortsatte mot Hötorget och kollektivtrafiken medan jag fortsatte runt Gärdet, över till Djurgården och vidare längs vattnet. Eftermiddagssolen ersattes av skymning och när jag kom tillbaka till Sergels torg med 18km i benen var det fredagspartystämning på stan. Snabbt hem och duscha innan det var dags för en dejt med Jens på Söders Hjärta, middag och några glas öl. Perfekt inledning av helgen!

Idag väntar en lugn återhämtningsjogg längs kungsholmens strand, ett pass på gymmet, blodgivning, jackshopping och 50-årsfest!

Sjuk och lat

2009-10-26T10:13:00.000-07:00

Jaha, så har ännu en helg slösats bort i feberns tecken. Inga långpass i sikte. Frustrerad, löpsugen, rastlös. Eller...

Faktum är, efter 3 dagar med bokläsning, Desperete Housewives-tittande och soffmys med en lika krasslig sambo så har jag liksom tappat tempot. Gå till affären och köpa mjölk, hey, hold your horses! Nu tar vi det lite lugnt. Jag måste ju faktiskt gå ut med soporna idag också... Tvätta? Snälla älskling, kan vi inte ta det nästa år?

Såhär avslappnad har jag inte vart på länge. Träningsschemat har spruckit för 3e gången men vad fasen.. Inte blir jag frisk snabbare för att jag gör ett nytt. Det är inte ens november än. Jag känner mig själv, I´ll be back. Men först ska jag vila lite till.

Det gick ju bra det där...

2009-10-24T04:41:00.000-07:00

Det var som faen vad varmt det var på tunnelbanan idag... skalade av plagg efter plagg tills jag satt i tights och funktions t-shirt, då såg jag mig om och möttes av dunjackor så långt ögat nådde. Frusna stackare. Klev av vid Danderyds sjukhus, men istället för att köa in i rulltrappan tog jag trappan i några spänstiga skutt. Sen satte jag mig på en bänk för att återhämta mig. I 10 minuter. Sen ringde jag Jens, gick ner för trappan och åkte hem igen. Fuck the fever.

Roslagsleden

2009-10-23T21:06:00.000-07:00

Så är det dags för "Expedition Roslagsled", om 55 minuter går tåget. Men den ursprungliga planen fick igår kväll modifieras, då jag efter jobbet fick en imponerande huvudvärk och en liten febertopp på 38°. Helskumt, inget halsont, ingen snuva, ingen hosta... dock hade jag haft ont i rygg och nacke hela dan på jobbet men det skyllde jag på mensvärk. (sen kom Jens hem på natten, även han med ryggvärk, nattvärk och en allmänt eländig känsla i kroppen. Tror inte mensvärk smittar...)

Nåväl, beslöt att ändra sträckningen så istället för att köra från punkt A - B - C kommer jag att springa från punkt C - B - C. Skillnaden blir att jag startar vid Karby Gård utanför Danderyd, slipper kliva upp i svinottan för att resa till Norrtälje och får istället sova bort febern någon timme extra. Det verkar funka rätt bra, nu på morgonen är huvudvärken nästan helt borta och febern nere på 37.2°. Det får duga. Löjligt kanske, men efter att jag missade SUM har jag längtat så efter någon form av utmaning. Nu blir det 43 + 43 km med bastu, mat, sömn och sällskap emellan etapperna, och för mig är det på gränsen om jag klarar det. Precis som en utmaning ska vara =)

Klinikfest och Tjurrus

2009-10-17T22:21:00.000-07:00

Igår var det alltså dags för det beryktade Tjurruset som i år gick av stapeln i Hanvedens skogar i Västerhaninge. Visst, man hade hört om träskmarker och krondiken, men hur hårt kunde det vara egentligen? Jag menar, inte släpper man iväg över 5000 löpare med risk att en och annan försvinner ner i nått surhål?

Jo, det gjorde man.

Men låt mig fundera lite över uppladdningen först... Ta Lidingöloppet som jag skrivit mycket om tidigare, där träning, mat och vila prioriterades månaderna innan loppet och så jämför vi den här fantastiska formtoppningen. Det började med en dunderfökylning för två veckor sedan som fortfarande fram till igår hindrat all form av aktivitet mer intensiv än schack. Toppa det med en Klinikfest kvällen innan loppet, obestämt alkoholintag och dans till en bra bit efter att Askungens vagn åter förvandlats till en pumpa. Sedan var det buss tillbaka till SÖS där jag klev av för en promenad till Medis och sedan tuben hemåt. Med maximal otur missade jag såklart tåget med 10 sekunder och fick istället ägna 30 min åt att glo på fulla människor vid Medis. Kl 02.30 kom jag iaf iväg från stan, och väcktes ca 20 min senare av tågpersonalen vid Hagsätra. (Det var förresten det bästa vi någonsin gjort, att flytta till en ändhållplats. Inga fler obehagliga uppvaknanden lång, lång hemifrån och en dyr taxiresa hem.. sålänge vi åker tuben vill säga. En kort nap på pendeln och vi vaknar i Södertälje, Gud hjälpe oss den dagen..) Nåväl, jag tackade för väckningen och sprang det fortaste jag orkade hemmåt.

Vaknade 3,5h senare, hungrig som en svulten häst efter nattens aktivitet. Kravlade mig upp och väckte brorsan som ställde upp som dagens materialare då ett ont knä hindrade från start. Ägnade några timmar åt att slösurfa och försöka återställa någon form av vätskebalans innan vi begav oss för att möta upp Pappa på pendeln mot Västerhaninge.

Nu började jag bli nervös, lite inåtvänd och den känsla av gruvsam längtan jag alltid har innan lopp. Härligt! Väl på plats hade vi gott om tid, hann ta en kaffe och macka (på tal om optimal uppladdning) och se starten för Kalvruset innan det var dags att plocka av sig alla 7 lager överdragskläder och gå till startfållan. Uppvärmning fick bli en jogg till busken för att lätta på blåstrycket.

Sen gick starten- tävlingsplatsen var lagd nere i ett grustag och givetvis utnyttjade arrangörena detta till fullo, det var ett rejält snirklande upp och ner för sandbackar innan vi tillslut begav oss in i skogen. Jag kände mig hyfsat stark och försökte komma fram lite i position innan spåret smalnade av alltför mycket. Sedan följde 9 fantastiska kilometer. Det var myr på myr och både ett och två diken där man fick bada av sig ordentligt, varav det ena krävde minst simborgarmärket för att ta sig över. Mellan blötmarkerna var det växlande småstig över rötter, klippor och stenar, det var obanat på sviktande mossa och det var större eljusspår och skogsvägar. Stämningen var hög och jag hade urkul hela vägen! Vid RedBull-hindret där man skulle krype i leran under ett galler stod brorsan och hejade, med en kick av detta var det bara att lubba på sista kilometern och så ner i grusgropen igen för en spurt i djup sand in mot mål. Glad, genomblöt och lerig. Skyndade byta om och gick sen tillbaka till lerhindret för att heja på pappa som startade en timme efter mig.

Tiden då? Hade ingen klocka på mig och inte hade det spelat någon roll om jag haft det heller, för det här är ingen tävling där man kollar kilometertider och tävlar mot sekundvisaren. Sluttiden blev iaf 57.18 och det gav en 35e plats av ca 800 startande. Mycket nöjd med detta och framförallt lycklig av löparglädje gav vi oss hem till Stuvsta för att fira med en pizza. Postracepizza tillika bakispizza ;-)

Att finnas

2009-10-15T22:46:00.000-07:00

Ett brustet löv, en svart dag, ett ont ord eller en sömnlös natt.
Jag ventilerar i takt med hjärtslagen, i takt med andningen, med benens rytm.
Jag söker rus, jag söker lugn, jag söker ro i knoppen.
Jag hittar det i ansträngningen, med endorfinerna, med blodets sus i kroppen.

Men när det inte räcker till?
När mina närmaste faller, slår sig, gör sig illa.
Jag kan inte ta emot. Jag står där med utsträckta armar men dom faller åt ett annat håll.

Jag springer, springer för att hinna fram.
Men kommer aldrig ikapp.
Trots det fortsätter jag.
Kanske ser du det.
Och faller åt mitt håll.

Höstsnuva och Tjurrus

2009-10-15T12:22:00.000-07:00

Jaha, så gick det en vecka till... har åkt till jobbet i springkläder 3 dar i rad nu, med hopp att vara i form för löpning efter arbetsdagens slut. Men tji fick jag medans bacilluskerna dansar tango i luftrören! Hosta som inte ger med sig och denna eviga snuva... men, klok som en kärring tar jag mitt förnuft tillfånga och väntar tills kroppen vill vara med i leken. Tar en fika istället för en runda och sen tåget hem.

Det känns ändå ok... 2 veckors höstvila innan jag går in i höstträningen.

Det blir en kick-off på lördag med Tjurruset, då ska jag trängas i leran med 1000 balla brudar!

Höstplanering

2009-10-11T04:27:00.000-07:00

Jag älskar att träningsplanera. Pussla och klura på långpass, kvalitétsträning, backe, återhämtning, gym etc. Hårda veckor varvas med lugnare veckor, experimentera mot tidigare upplägg och hitta det som passar bäst för just mig just nu. Att följa ett färdigt upplägg, tex Szalkais maratonpogram, har aldrig funkat för mig. Mycket spricker det på att jag sällan springer med klocka och inte har någon exakt koll på distanserna, men mest handlar det om att jag inte har någon lust och att det inte passar in i mitt pussel med andra aktiviteter och redan bestämda träningar tex med klubben.

Så jag kör mitt egna upplägg, och såhär har jag tänkt för hösten:

3 löppass/vecka får räcka, kompletterar istället med simmning/vattenlöpning/inlines om jag vill öka träningsmängden. Löpning sliter mycket och jag har vart skadad så det räcker.
4-veckorscykler - vecka 1 & 2 är "vanliga veckor" med ett långpass på ca 2h, ett kvalité (backe, tröskelpass eller intervall) och ett medeldistanspass på 8-10km. Vecka 3 är kvalitétsvecka med ett intervallpass, ett backpass och ett långpass. Vecka 4 sedan är en återhämtningsvecka med 1-2 kortare pass på 5-6km och ett kortare långpass på 1-1,5h
Gym 1-2 ggr/v
Alternativträning tex simma, cykla, inlines då tid och lust finns

Jepp, så får det bli. Kommer säkert att måsta anpassas lite med skidläger och såna saker, men som grund blir det nog bra. Längden på långpassen och tot antal träningstimmar/v ökas successivt om allt går bra.

Kan tyckas lite löjligt, är ju ändå bara en simpel motionär, men va faen... det är ju så skoj =)

2 av 3 får duga, framtiden bjuder på nya chanser

2009-10-08T05:37:00.000-07:00

Jag hade 3 mål för året, 2 är avklarade och det 3e och sista skulle läggas bland de andra nu på lördag. Men det ville sig annorlunda, med feber och huvudvärk såhär två dagar innan loppet har jag mer eller mindre givit upp.

Men ja ä in´t bitter

Och vad ska man göra långa sjukdagar hemma om inte planera för kommande långturer längs Stockholmsområdets alla leder? Upplandsleden, Roslagsleden, Sörmlandsleden... sitter och klurar på en tvådagars tur med övernattning vid friluftsgård, som händelsevis råkar erbjuda bastu och utebad året om... någon fler intresserad så hör av er. Ev. v43 med ca 40-45 km löpning/dag.

Sjuker

2009-10-07T07:19:00.000-07:00

Vaknade i morse utan taggtråd i halsen, trodde det var över. Trodde mitt superfenomenala immunförsvar tagit hand om alla inkräktare och kastat ut dem innan de ens fått in bägge fötterna innanför skinnet. Hårt och brutalt. Jag vill gärna tro att jag är en övermänniska som inga åkommor biter på.

Men nu sitter jag här, ynklig som en mus i klorna på en katt och tycker synd om mig själv med huvudvärk stopp i rören.

Och på lördag är det ultradebut....

Det sitter en liten djävel i min hals

2009-10-06T03:53:00.000-07:00

Han har en taggtråd den satan, och varje gång jag sväljer, pratar eller bara andas vevar han runt med den och skrattar högt.

Att springa mot klockan

2009-10-04T03:57:00.000-07:00

Vilket fokus har jag med löpningen? Många gånger pratas det negativt om den tidsfixering som ofrånkomligt finns med i bilden när man är med i en löparklubb och umgås med likasinnade, att för mycket fokus på intervalltider och resultat förtar glädjen i löpningen. Ibland så till den grad att man väljer att träna själv istället för med andra. Sen har vi alla tävlingar, nu senast Lidingöloppet. Veckorna innan trappas förväntningarna på sluttider upp, man funderar och diskuterar utgångstempo och passagetider. Jag börjar till och med klocka långpassen. I vårt gäng har vi dessutom den fantasiska och prestigefulla tippningstävlingen där man gissar varandras sluttider och lägger en peng som sedan delas ut till den som kom närmast verkligheten, och resultaten går på så vis inte att föringa. Under själva loppet sen har man full koll på klockan, man stämmer av mot kilometermarkeringarna att man ligger i fas med det tempo man planerat. Sen har vi den värsta delen - postloppsnacket! "Vilken tid fick du??" - först alla man träffar på tävlingsplatsen, sen på jobbet, sen på träningen veckan efter osv osv.

Jag älskar det - det är ett så härligt nördigt smalt fokus på något konkret som alla löpare kan relatera till, en del imponeras och andra bara konstaterar, de flesta bryr sig inte så mycket om just min tid utan är mer intresserade av att få delge den egna prestationen. Ibland är det en morot i sig till att ta i det där lilla extra under loppet när man helst vill lägga sig och dö, vetskapen om att man kommer att få frågan "Vad blev det för tid", en sådär 50 gånger efteråt.

Men så ibland känner jag, nä, jag vill inte ha någon klocka. Jag vill inte veta någon tid, jag vill inte bry mig om jag presterar bra eller dåligt. Jag vill bara ut i skogen, jag vill hoppa mellan stenar, jag vill springa på en smal spång, jag vill bli blöt om fötterna och jag vill springa fort utför en backe. Jag vill springa genom fallna löv så dom flyger åt alla håll, jag vill höra hur det prasslar under fötterna. Jag vill lukta på hösten, jag vill fascineras av färgerna. Jag vill se hur vattnet glittrar på sjön, jag vill nicka en hälsning åt fiskaren som står där. Jag vill springa uppför den brantaste backen, jag vill klappa hunden som ser så snäll ut när den nyfiken sneglar på mig då jag springer förbi. Jag vill välja det långa spåret när stigen delar sig. Jag vill springa i regnet, jag vill springa i solen, jag vill kämpa mot blåsten.

Då hämtar jag kraft, då kopplar jag av. Då andas jag.

Sen kan vi prata om tider igen!

Jag gjorde ett pesonlighetstest...

2009-10-03T22:34:00.000-07:00

Bedöm själva

"Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra."

Om jag stryker det där med extremt god människokännedom så kan jag faktiskt hålla med.

Testet hittar du här

Vilket gäng!

2009-10-03T07:40:00.001-07:00

Danne...

...Jens...

...Martin...

...Torbjörn...

...Matilda...

...Christina...

...Katerina...

... jag...

Livskvalité

2009-10-01T10:47:00.000-07:00

För ett halvår sedan var jag skadad och var i princip beredd att ge min ena hand för att kunna springa. Jag satt på ett tåg mellan Eskilstuna och Stockholm 3h/dag och på AMS fanns ca 5 jobb för sjukgymnaster totalt i hela landet. Jag var rätt bitter och spottade efter alla löpare jag såg, det tärde på både mig och mitt förhållande att sitta och pendla och alltid planera, planera, planera för att få ihop träning, jobb och umgänge.

Idag sprang jag 800-metersintervaller på Zinken, pigg och smärtfri 5 dagar efter ett väl avklarat Lidingölopp. En lätt känning av gamla skadan som sakta, sakta ger med sig och lämnar mig ifred. Detta efter en uppvärmning längs Årstaviken på 5km som startades utanför Södersjukhuset - min arbetsplats sedan 1,5 månad. Väl hemma efter jobb och träning var Jens och tog emot innan ha begav sig ut på cykeltur. Klockan var då strax efter kl 18. I helgen ska jag med en kompis på danskväll där vi går kurs i Lindy Hop (var ju tvungen att hitta på nått mer än löpning nu när jag har så mkt tid över =) och nästa helg gör jag förhoppningsvis ultradebut i SUM.

Som jag njuter av livet. Det krävs inget extraordinärt, lite flyt i vardagen räcker så långt, så långt

Puss och kram!

Vinnare

2009-09-27T02:26:00.000-07:00

Lidingöloppet -09, KM30

Maria Carlsson - 2.44.19
Daniel Carlsson - 2.53.02

Christina Carlsson - 2.58.08
Jens Ståhl - 2.59.24
Håkan Svelander - dns

Som lillasyster med 2 bröder går det inte att komma ifrån att ens uppväxt präglas av fysiska tillkortakommanden - kunde inte springa lika fort, inte cykla lika fort, inte hoppa från samma höga höjder, fick aldrig nån bra koll på bollen.. hängde liksom alltid lite i hasorna på brorsorna, tjatade mig till att få hänga med dem och deras vänner.

Men igår satt den. Storebror Danne satsade, gick ut hårt men föll. Helt rätt, för att vinna måste man satsa- med risk att slå sig. Det var inte hans dag. Men det var min. Redan från start kändes det bra, benen var med mig och t.o.m magen höll sig i schack. Jag förvånades lite av trängseln, tänkte att här i 3e startled kommer det gå undan, så jag ställde mig längst bak för att inte dras med i tempot. Kunde inte ha mer fel. Tror jag passerade andra kilometern efter 13 minuter och frustrationen började stiga- jag kände mig ju pigg, stark, ville göra ett bra lopp- och så sitter jag fast med en klunga av hundra andra lika frusterarde löpare!

Sakta men säkert minskade trängseln, och efter några omspringningar i skogen vågade jag snegla på klockan igen- efter 4km låg visade den 23 minuter och var nu bara 1 minut efter tänkt tid. Så blev jag istället rädd att jag lagt för mkt energi på att springa ikapp, samtidigt som fortfarande hade mer tid att att ta igen. Hmm, klurigt. Slutade jaga sekundrar och tog plats i "ledet". Rullade på där i ca 2km och kunde sen konstatera att jag låg som planerat tidsmässigt. Nice =)

Sedan följde 14 kilometers underbar löpning. Uppför, nerför, rakt fram- allt bara flöt på. Plockade lite tid på varje kilometer och passerade 20km på 1.48 någonting. Vid 16km flimmrade tanken förbi att det var synd att det "bara" var mindre än hälften kvar, så kul var det att springa! ...men de tankarna tog jag sedan tillbaka. Många gånger om.

För efter 21 km blev det jobbigt, riktigt jobbigt. Vid 22km stod underbara supportrar från Linnéa och gav mig lite nya krafter, i ca 500m... sen blev det bara jobbigare, och jobbigare. Inte sådär att jag fick ont någonstans, inga muskler som krampade, jag var bara vidrigt trött. Frossade, magen gjorde ont, kroppen ville inte mer. Och så slet vi mot varandra, jag och kroppen, i ca 4km. Sprang uppför Abborrbacken även om det nästan skulle gått lika fort att gå. Efter den kände jag mig liksom mer likgiltig- det var skitjobbigt men jag längtade då så mycket efter målet att jag ändå sprang på. Hittade nått slags flyt i likgiltigheten som bar mig ytterliggare 2km, sen efter Katarinas backe eller vad den heter fick jag lite ny energi från något konstigt förråd långt inne i kroppen. Kan inte säg att jag njöt av löpningen, men jag njöt ändå av att jag orkade springa och av att jdet snart skulle vara över. När det var 1km kvar såg jag möjligheten att gå under 2.45, och med det i huvudet stapplade jag nedför de sista backarna och passerade sedan mållinjen på 2.44.19, överlycklig. Inte för tiden just då, utan över att få sluta springa.

Sedan följde en skön eftermiddag och kväll med trötta familjemedlemmar och vänner, en skön dusch (underskattat att dusha ute, det är ju grymt!) och en god middag. Resultat presenterades av tippingen som vanns av Martin, Jens pappa, som bara gissat totalt 34 minuter fel på allas sluttider. Sist men inte minst gick så vandringspriset vidare och det var en stor ära att få signera tröjan som nu pryder vår vägg!

Danne och Jens poserar innan start

Martin efter 2,5km

Pappa Torbjörn efter 2,5km

Så ser den ut, tröjan och tillika vandringspris

Signerad

Danförelöpardan

2009-09-25T08:19:00.000-07:00

45e Lidingöloppet, 8 tappra har srungit vartenda år varav 4 sprungit 30km- varje år. Inte en skada som hindrat, inte en förkylning, ingen influensa, ingen magsjuka, ingen resa, ingenting som hindrat dem att ta sig till starten. 100% närvaro.

Min statistik - 50%. På 4 år. Grundar sig på antal genomförda starter/antal planerade starter

Men i morgon, mia vänner, är det så äntligen dags. Tredje gången gillt säger jag och ropar "Hej" innan jag hoppat över bäcken, för den bäck som hindrar mig nu ska vara djävligt bred och ström. Träningen är gjort, formtoppningen är gjord, mentala förberedelsen pågår. Och satan i gatan, jag känner mig stark. Jag har sagt till alla som frågat att jag tror jag kommer göra ett bra lopp, slå pers med råge och det värsta är att när jag föreställer mig detta är jag i min föreställning inte speciellt trött. Knappt påverkad. Kommer detta ha en negativ effekt på mig i morgon? Kommer jag bli förvånad när jag märker att det inte är en dans på rosor att kuta 30km det fortaste man klarar? Kommer jag få en mental knäck redan i första backen?

Dagens träning

2009-09-22T12:51:00.000-07:00

Efter nästan ett halvårs uppehåll från klubbträning har jag åter hittat tillbaka till Zinken klockan 18.30 en eller två kvällar i veckan. Det är superskoj med sällskap just nu så jag njuter av möjligheten så länge den känslan varar, snart känner jag väl åter för att lufsa runt i skogen i mitt egna sällskap och klura på livets gåtor.

Idag var det "lätt jogg" iför Lidingö på programmet, bara det att lätt jogg för några innebär nästan snabbdistans andra (läs:mig) efter sommarens avsaknad av intervaller och andra kvalitétspass. Inte så att jag inte fattade det innan jag valde att hänga med Ken i hans 5-minuterstempo, men det var inte riktigt vad jag tänkt innan passet. Nåja, det var 9 sköna kilometrar runt Årstaviken i trevligt sällskap, tempot tror jag landade på strax under 5-minuters? och det var inte alls så slitigt som jag först trodde det skulle bli. Skapligt pigga ben och jag måste säga att det känns bra inför Lidingö på lördag. Målet är 2.50 och 2.50 ska det bli!

Dagens tips

2009-09-22T12:49:00.000-07:00

Ett sätt att för lite mer spänning i vardagen: Varje gång du åker rulltrappa, gå bara på den utan att kolla ner. Stå still oc upplev några sekunders spänning innan du vet om du står med hela fötterna på samma trappsteg, eller om steget under framfoten strax försvinner under dig.... spännande va?

Hoppsan!

2009-09-21T11:45:00.000-07:00

... höll på att glömma anmäla mig till Tjurruset

Underbara årstid

2009-09-20T07:33:00.000-07:00

Efter en skön slapp morgonstund bryggdes en termos kaffe och cykeln plockades fram för en tur till lingonskogen. Och lingon fanns det, stora, röda, vackra lingon som nu ligger mosade och sockrade i glasburkar i vår kyl. Länge leve allemansrätten.

En vecka kvar, hur ska jag då göra för att optimera förutsättningarna för en bra tid på lördag? Ingenting särskilt hade jag tänkt. Äta bra, inte mer än vanligt eftersom jag vanligtvis äter en massa mat. Överdrivna mängder kolhydrater blir jag bara seg och tung av, plus att magen då protesterar så fort pulsen stiger över 100 slag/minut. Sova så bra som möjligt är viktigt, men sånt har jag svårt att påverka... jag däckar alltid runt kl 22 och vaknar runt kl 5 så det är liksom inte så mycket att göra där heller. Träningen då? Tja, inte blir det några hårda löppass i veckan, men lite jogg, gym och simning tänkte jag nog köra ändå.

Som vanligt.

Här kommer lite bilder från dagen

Min supersnygga nyinköpta gamla cykel, med hederlig fotbroms och
inga växlar som kan strula

Här var det original =)

Lingon, i all sin prakt i naturen

Lingon, efter att de berövats sin frihet...

Sjön Gömmaren och tillika rastställe

Sista insatsen för en formtopp

2009-09-19T00:34:00.000-07:00

Kräftskivan igår innehöll en abnorm mängd gigantiska kräftor och 3 öl, varav två köpta på Ica och därmed innehållandes en lägre berusningsfaktor. Samma mönster som förra tillställningen, och den innan, och den innan det... inga alkoholstinna hjärnceller och dagenefter-kroppar yrsliga av vätskebrist på många veckor. "nej du förstår, jag ska ju ut och springa i morgon...och så är jag allt lite trött efter jobbet".

Inte för att jag vill likna mig vid ett partydjur annars heller, långt ifrån. Men jag ser ändp fram emot att nästa helg få Lidingöloppet avklarat. Jag har laddat för det ett bra tag nu och det är så jag vill ha det. Full fokus på det jag tycker allra bäst om! Men oavsett hur laddad jag är, hur roligt det blir, så ska det bli skönt att prioritera lite annat snart.

Som Sörmlands Ultra....
...och tjurruset....

Tur det finns fin folköl nu för tiden =)

Länge leve värktabletter

2009-09-12T12:25:00.000-07:00

Alidrin, alvedon, hexodent och vinkeltandborste is the shit. Dagen räddades och efter timmars trampandes och paddlandes har kvällen avnjutits i soffan med en tacomåltid och film. Fast jag helst vill gå motströms i Stieg Larsson hysterin fick "Män som hatar kvinnor" en chans. Men nä. Jag fattar inte. Vad var grejen? En deckare som andra. Jag slipper vända håll.

I morgon gåller det, sista rejäla långpasset innan Den Stora Utmaningen äger rum. Och vad passar bättre än att utföra detta pass på just Lidingö? Utmana backarna och se dem i vitögat redan nu så är de lagom spaka vid vårt nästa möte. Martin var ute på milen idag medans vi tog en provtur i kajakerna så även där är laddningen i full gång =) Och hemma i norrland rustar antagligen mor, far, morbror och bror allt vad de kan medan Matilda vässar formen i Uppsala och hennes mamma Katerina sköter formtoppningen i Västerås. Totalt är vi 9 starka som står på startlinjen om knappa 2 veckor!

Tandvärk

2009-09-11T18:48:00.000-07:00

Trött, men kan inte sova.
Hungrig, man kan inte gapa.
Jäkla visdomstand!
Jag ska sitta här till kl 06.05, då tar jag tåget till apoteket och köper allt antiinflammatoriskt dom har.

Eller till Clas Ohlson och köper en fet tång...

Vi som ska cykla till Kungsängen i morgon, paddla kajak, äta lunch. Söndag till Lidingö, springa långpass längs Lidingöloppsspåret igen...

Tandjävel

Löpteknik

2009-09-10T11:47:00.000-07:00

En lektion med Markus Stålbom tillsammans med Linnéa och allt är ställt på sin ändå, såhär 2,5 v innan Lidingö! Eller nåja, inte allt, Pose var det som gällde och visst har jag vart inne på det lite innan, men inte såhär ingående- och då var det ändå väldigt grundligt! Så nu är det högre stegfrekvens, mindre häl och upp upp upp med fötterna från marken. Foten under tyngdpunkten och tappa balansen. That´s it, inga problem. Förutom att jag blir helt andfådd efter 1km av det höga stegfrekvensen, samtidigt känns det HELT FEL att återgå till vanligt lufsande med långsamma hälisättningar... så, antagligen tar jag mig de första 8km till nummerlappsutdelningen innan jag däckar ihop med andan i halsen på lördag om dryga 2 veckor...

En tröst är att Danne och Jens kommer göra mig sällskap