Hårdträning och avsked

Måndag morgon, solen skiner, frukosten är just intagen och jag kryper ner en stund till under täcket. För jag har semester! Haha, idag och i morgon gör jag vad jag vill hela långa dagarna =)

I helgen har jag och Jens vart och paddlat forskajak i Dala-Floda med Kajaktiv. Sjukt roligt, liite ångest och adrenalinpumpen på högtryck. Tyvärr inte så mkt bilder, svårt att fiska fram kameran mitt i forsen... så förra veckan blev en slags vilovecka när det gäller löpningen med 2 pass, men n börjar en tuff träningsperiod innan nedtrappningen inför Swiss Alpine. Fram till avresan 24/7 blir det 3-veckorsblock med 2 tuffa veckor följd av en lugnare återhämtningsvecka, där de tuffa veckorna innehåller ffa mängdträning på lägre intensitet och backträning. Idag ska Flottsbrobacken besegras ett antal gånger!

Men kära vänner, vill ni veta hur det går i Alperna så slå en signal så tar vi en fika, för här blir det tyvärr inte mer skrivet på ett bra tag. Jag har helt enkelt ledsnat på bloggandet och tackar för mig den här gången!

Nu kör vi hårt, kram Maria

Bastumöten

Kanske är det gemenskapen efter ett hårt träningspass, kanske är det nakenheten, kanske är det det faktum att det oftast är personer som inte kommer från Stockholm (förlåt...) som unnar sig en stund i bastun - jag vet inte, men jag tycker ofta jag upplever intressanta möten där i vattenångan som dunstar upp från aggregatets stenar.

Igår efter ett pass på gymmet passade jag på att basta en stund innan vi skulle ses hos Erik och planera sommarens kajakutflykt. Efter ett tag kom det in en värmländska 50+ och hur det kom sig så började vi prata löpning.

Damen: " jo men det finns många fina slingor här på Söder (på bred värmländska), du kan ju springa runt Långholmen tex."

Jag: "Ja, det har jag faktiskt aldrig gjort".

Damen: "och vill man springa längre kan man fortsätta runt Reimersholme, det ä riktigt fint de vettu!"

Jag: "Ja just det, det kan man ju göra. Det blir en fin runda!"

Damen: "Och ska du springa riktigt långt, det gör gubben min ibland, då kan du ju försöka springa runt hela Årstaviken!" (Jag gillar att hon använde "försöka", helt rätt, man måste ge sig på utmaningen ibland!)

Jag: "Oj, han är visst duktig gubben din"

Damen: "Jodu han springer året om han vettu!" sen fortsätter hon " du då, springer du nått motionärslopp också?"

Jag: "Det händer, men jag joggar mest för att hålla mig i form"

Det var helt enkelt inte läge att sätta gubben i skuggan. Han fick vara hjälte för den gången.

Göteborgsvarvet

För andra gången i mitt liv var det i lördags dags att springa Göteborgsvarvet, tillsammans med ca 50 000 andra löpare. I min smak, ungefär 49 000 för många. Visst, det är folkfest, inget snack om den saken. Arrangemanget är dessutom fantastiskt med tanke på alla dessa människor, att få allt att fungera är ingen dålig bedrift! Men det passar helt enkelt inte mig. Ge mig en liten stig i stor skog och placera dit en 50-100 andra inbitna löpare. Dra en startlinje och sätt upp ett målsnöre, önska mig lycka till och ge mig en klapp på axeln när jag kommer i mål. Det är min stil. De här folkfestlöpar-arrangemangen är fantastiska företeelser som just nu går som en våg genom hela vårt land. Jag deltar gärna men kommer nog aldrig känna mig riktigt, riktigt, bekväm.

Jaja, sluttjatat om det, hur gick det då? Senast jag sprang för 2 år sedan slog jag pers med 3sek och gick i mål på 1.39.09. Att slå det hade jag inga förhoppningar om, eftersom jag fokuserat på längre distanser i år har jag liksom slöat ner mig rejält när vi snackar kvalitétsträning... men att gå under 1.45 skulle jag väll fixa i allafall? Startade i grupp 1b tack vare Kattis som sprang i mitt namn förra året på en fantastisk tid, så även om det var tjockt med löpare i hela Göteborg slapp jag trängas på banan. Första 8km flöt på riktigt bra, det kändes som skyltarna med kilometermarkeringar satt nära varandra och benen var pigga. Milen passerade jag på 48 minuter, ingen fantastisk tid men helt ok för mig. Sen, längs Hisingens verkligen urtrista hamnkant kom en svacka. Plötsligt ville varken benen, magen eller huvudet vara med längre. Åhh vad jobbigt, tråkigt, smärtsamt och nästan vidrigt det kan vara att springa!

Men som så ofta, och lika fantastiskt varje gång, vänder känslan lika plötsligt som den kom. Magsmärtorna förvinner, benen piggnar till glädjen kommer tillbaka. Över andra bron och vänder ryggen åt trista Hisingen, passerar 15km och pinnar på upp mot Avényn. Rundar Poseidon och möter sedan storebror som startade 6min efter mig på andra sidan. Hejjar glatt men blir lite rädd att han ska komma ifatt och gå före mig i mål, så jag ökar farten lite, lite men ha inte så himla mycket krafter kvar att sätta in. Tack och lov verkar inte han ha det heller så jag får med ryggen fri fortsätta loppet in på arénan och äntligen passera mållinjen, denna underbara känsla som man inte kan uppleva nog många gånger!

Sluttiden blev 1.43.23. Inget att skryta med men heller inte att skämmas över. Kroppen kändes bra och inga skador som gjorde sig påminda.

Efter loppet träffade jag några gamla vänner från Vilsta IK och pratade en stund med snabba Kattis som i år sprungit å otroliga 1.32! Respekt. Vi stannade och hejjade in mamma, Matilda och Katerina i mål innan vi fortsatte ner på stan för en middag på Indiska Hörnan. Mycket trevligt, god mat och bra service. Och så god den där ölen är, post-lopp ölen =)

Övernattade hos storebror och hann med byggstarten av Götenes tuffaste träkoja innan vi i förmiddags hoppade på tåget tillbaka norrut. En väldigt trevlig helg på många vis, men nästa år får Göteborgsvarvet klara sig utan mig. Men loppet i ära ska jag springa dubbla distansen samma dag, fast på en liten stig i skogen. Vill du springa med mig?

Det verkar hålla i alla fall...

Träkojebyggarna!

Långemossen

I fredags efter jobbet hoppade jag på bussen till Götene för att tillbringa helgen tillsammans med familjen hos storebror och svägerska i Långemossen. Det var lilla Alice som döptes i fredags, och även om jag missade själva dopet fick jag en fin anledning att komma och hälsa på =)

I morse gav vi oss iväg på en joggingrunda Jag, brorsan, mamma, pappa, Matilda och hundarna Svante, Affe och Rassla. (alla utom papsen kommer att göra upp nästa vecka på Göteborgsvarvet =) särskilt hårt blir det i år eftersom brorsan startar några minuter efter mig bara...) Idag var det underbart väder, de långärmade tröjorna åkte av en efter en och varma vindar smekte bara armar. Efter första varvet gav sig jag och Matilda ut på ett andra varv och efter det drog jag själv iväg på ett tredje. Försökte öka tempot lite sista 7km men kroknade mot slutet, törstig och tom på energi... ca 21km blev det och även om kroppen inte var helt med idag så känns som ett bra sista långpass inför varvet!

Här kommer lite bilder!

Från vänstar: Pappa, Danne, Marita, Leo, Mamma och Jocke. Nattvandring på Kinnekulle

Familjen =)

Springsugen

Idag har det gått 4 dagar efter Lidingö Ultra, jag har inte sprungit något ännu men simmat och gymmat, och kroppen känns helt återhämtad. Skönt. Något som också är både förvånande och fantastiskt är att min onda häl blev bra efter loppet! Har inte haft ett dugg ont =) Ett ultralopp kanske kan funka som alternativ till stötvågsbehandling ;-) Bara att hoppas det håller i sig.

I kväll blir det iallafall en tur med karta och kompass i skogen, har ju efter 15 år tagit upp orienteringen och tänkte försöka mig på några av naturpassets kontroller ikväll. Är ju röd dag i morgon så jag har gott om tid på mig att hitta hem!

Lidingö Ultra!

Så får man äntligen kalla sig Ultralöpare! Det var fasen på tiden, så som jag håller på och snackar... höll nästan på att bli pinsamt ;-)

Igår begav det ig alltså. Vaknade runt halv 6 (klockan stod på 6 men som vanligt har inte min kropp ro att vänta in alarmet) Käkade en frukost bestående av Makaroner och Lax! och gick sedan till tåget. Nere på tunnelbaneperrongen började man ana andra löpare, en del helt öppna med sin identitet iklädda tights, löparjacka, springskor och hela kittet. Andra lite mer maskerade men hade kanske en banan i sidofacket som avslöjade dem. Om inte annat så såg man i blicken vart de var på väg - fokuserade. I Ropsten var det ca 15 min väntan på bussen, och plötsligt började alla andra löpare gå och handla bananer på den lilla kiosken. Shit tänkte jag, det här är antagligen killar och tjejer med rutin, och helt plötsligt stod jag också där med en banan i handen! Inte för att jag fick i mig den, hade ju proppat i mig en hel middagsportion till frukost bara timmen innan.

Så kom vi fram till Lidingövallen, hämtade ut nummerlappen och gick till omklädningsrummen för att fixa till det sista innan start. Kl 9 släpptes vi så iväg, runt 400 löpare som tog de första löpstegen på sina 50km. Jag lade mig i bakersta delen av fältet, kände mig väldigt orutinerad och ville liksom känna av lite och se hur alla andra gjorde. Efter 1km kom första backen, den som på den "vanliga" Lidingöloppet inleder sista milen upp i skogen från Grönsta Gärde. För första gången gick jag uppför den backen, trots att jag bara hade sprungit 1km mot de vanliga 20km! Men jag höll mig till min plan och tog samtliga brantare backar gåendes. Ganska snart kom vi till första vätskekontrollen och strax därefter 5km-markeringen. Väldigt skönt tycker jag att slippa sträckmarkeringar varje kilometer, slipper man tänka så himla mycket på hur lång sträcka som återstår.

Hur kändes det då? Sådär. Ingen katastrof på något viss men jag kan inte påstå att benen var särskilt lätta heller. Redan efter några km böjade det göra ont i högra vaden och ner mot hälsenan, och eftersom det är mina svaga punkter började jag bli rädd att jag skulle dra på mig någon skada innan loppet var över. Den här lite tunga, sega känslan höll i sig och efter 26km passerade vi Lidingövallen igen och de som valt att starta i 26k-klassen vek av för att springa in under målfållan medan vi andra gav oss ut på loppets andra hälft. Nu var jag sliten. Och det var rätt oroande, dels för att halva loppet återstod och dels för att jag efter 26km i 6.30-tempo borde känna mig hyfsat fräsh ändå om jag inte missbedömt formen helt?! Var jag kanske inte så bra tränad som jag ändå trott? Och hur fasen kunde jag tro att jag skulle klara 7.8mil i alperna i slutet av sommaren??? Negativa tankar fyllde mig, jobbigt jobbigt jobbigt. Jaja, det var inte mycket mer att göra än att trava på och hoppas på det bästa. Ungeför 5-6km till avverkades i rätt negativ anda, jag fick jobba för varje steg och det gjorde lite småont både här och där. Tappade även lite på tempot den här sträckan tror jag, hade inte riktigt koll på tiden.

Men så, strax innan 35km liksom hände något. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men plötsligt bara försvann alla krämpor och benen piggnade till ordentligt. Jag hade under en lång stund sprungit ensam men nu började jag passera andra löpare. Och för varje löpare jag passerade, desto piggare kände jag mig. Lite oroad för att jag skulle få betala för detta senare, det återstod ju ändå 15km, så jag tog det ändå lite lugnt och jag fortsatte gå uppför de värsta backarna. Men det höll i sig, jag fortsatte att avancera placeringar och jag sprang och bara njöt av att jag kände mig såpass stark. Nu ska man komma ihåg att det är inga fabulösa farter vi pratar om, jag tror nog inte det gick sååå mycket fortare än mitt ursprungliga 6.30-tempo, men känslan att vara pigg i benen efter 40km är ändå fantastisk! När det återstod 8km började jag springa även i de flesta uppförsbackarna, nu var jag ju liksom nästan framme. Hade en liten svacka vid 45km men blev då omsprungen av en superpigg tjej på lätta ben som jag stal lite energi från =). Så drog jag åter upp tempot en aning, kände att kroppen svarade fint och drog på lite till. Snart återstod det 2km och jag kände mig nästan hög av löparglädje. Sprang förbi en handfull löpare till, passerade Grönsta Gärde och fortsatte den sista kilometern upp mot Lidingövallen och målet. Såg ryggen på tjejen som studsat förbi mig 5km tidigare men hon var för långt fram för att jag ens skulle försöka hinna ifatt. Ett varv inne på löparbanan och så sista raksträckan in i mål!

Vimsade runt en stund och bara njöt av bedriften, drack kaffe, käkade ostkaka och snackade med andra löpare. I bastun senare träffade jag hon som knipit 3e platsen, liksom för mig var det hennes första ultra... bara det att hon avverkat den på nästan en timme kortare tid än jag! Hennes familj hade missat hela målgången för att hon var så snabb. Cool debut av en cool tjej, henne lär man se mer av framöver.

Hur gick det då? Tiden blev 5.22.30-nånting och det räckte till en 20e plats. Snittade efter sista 5-km spurten 6.27min/km, vilket var lite bättre än jag hoppats på. Idag (dagen efter) är jag stel i vaderna och det känns i låren när jag går nerför trappor, men annars mår jag oförskämt bra =) Hälen är iof lite mer smärtande än vanligt och kommer kräva lite extra omsorg kommande vecka, men jag trodde det skulle bli värre.

Sammanfattningsvis - En ultradebut med mersmak =)

Före

Efter ;-)

Uppladdning pågår!

Bild från banan

Nu är det bara timmar kvar. Hur kan man känna sig så peppad för att springa 50km? Det är ju rätt segt egentligen... men, jag är grymt taggad.

Min plan ser ut såhär:

- dricka lagom och äta lite på varje station. Inte stanna så länge på stationerna, MEN...

- ...gå i de brantaste backarna redan från början

- skippar ryggsäck, men tar kanske en liten flaska i handen att fylla på vid stationerna

- vantar, kommer bli kall mot slutet särskilt om det börjar regna =/

- 6.30-tempo. Kommer försöka hålla ganska jämn fart loppet genom

- långa tights, ullunderställströja, långärmat funktionströja

- tejpade tår och skyddande vaselin överallt

- mina underbara Montrail-pjukk

- japp, jag kör med Mp3. Radio första timmarna, sedan musik. Har just lagt in ny playlist =)

- positiva tankar!

Nu kör vi!

Jag under morgonjogg i München

Danföredanföreultradan

2 dagar kvar. Det känns fint. Jag är frisk. Formen är ok. Jag har lite ont i en häl men det känns ok det också. Jag ser fram emot lördagens start. Äntligen ska det bli av!

Här kommer lite bilder från München!

Vi tar kort på oss själva under en morgonjogg i Olympiapark

Kartläsning

Flashigt ljus på nattklubben

På väg mot middag tror jag?

Ursviks Xtreme

Rapport från gårdagen - avslutade arbetsdagen med jour, och såklart var det heeelt lugnt mellan typ kl13-16 och SEN kom en hel hög med patienter. Inga såna där snabba besök heller utan lite mer komplicerade problem som kräver både mer tid och tanke. Men efter lite ombokningar och fixande hann jag ändå iväg i tid och mötte upp Jens vid tunnelbanan strax efter kl 17. Hoppade på tåget till Hallonbergen och promenerade ner till starten för Ursvik Xtreme. Äntligen skulle jag få testa banan på barmark =)

Och det var kärlek direkt, redan i första backen in mot skogen kände jag att kroppen var med mig idag. Banan passade mig fint med rätt mycket backar och mindre stigar, bortsett från de tre sista kilometrarna längs elljusspåret lyckades jag njuta ordentligt hela vägen trots att mjölksyras stockade sig bitvis. Det var ca 150 startande men då starttiderna sprids ut på 1,5h var jag rätt ensam i skogen. Höll ihop med Jens första 4km, blev sen omsprungen av 2 och sprang själv om 1. Annars var jag solo, och tyckte faktiskt det var rätt skönt.. inegn klocka hade jag heller så jag fick helt springa på känsla, och antagligen var det därför jag kunde njuta så mycket av banan.

Sprang i mål efter 74 min och 19sek, ett snittempo på strax under 5min/km. Grymt nöjd! Det kändes fint i kroppen efteråt också så det bådar gott inför helgens Lidingö Ultra. Resultatmässigt blev det en 3e plats bland damerna, så lite kaxig är jag allt idag ;-)

Hej träningssug!

Efter 1 vecka med minimalt med träning, magproblem och allmänn lathet är träningssuget tillbaka, och som vanligt efter en liten svacka är lusten större än någonsin! Oj vad här ska tränas. De ska pringas, gymmas, simmas, orienteras och så kanske jag äntligen får tummen ur och lär mig åka på mina Skikes som pinsamt nog står kvar i garderoben där de hamnade i höstas när första snön föll...

Och suget efter att avverka kilometrar i djupa skogar kunde knappast komma lämpligare. Våren och sommaren gör allt större framsteg och snön börjar försvinna även längst inne i de djupaste skogarna, dit bara långlöparna och trollen hittar. Loppen närmar sig också, nu närmast väntar Ursviks Xtreme redan ikväll och sen är det dags för ultradebuten på lördag ute på vackra Lidingö. 50 härliga kilometrar i, som det ser ut nu, strilande regn...

Men först - Ursvik Xtreme. 15 kilometer i terrängen, utmanad av Jens. Vi ses på centralen efter jobbet och tar tuben till Hallonbergen. Det blir hårt. Jag tänker att jag kan ju alltid skylla på magen om jag kroknar. Men det ska jag inte göra. Skylla på magen alltså. Krokna kan jag inte lova att jag inte gör.

Semesterfilosofi

Låt mig få bli lite djup för en stund. Jag vill så gärna sätta på pränt vad jag jobbar med hos mig själv just nu. Kanske kan det väcka en tanke hos någon annan? Det handlar inte om träning, för ovanlighetens skull, utan om relationer. Eller, egentligen inte om relationer heller. Det handlar mer om mig själv. Som en del i en relation.

En weekendresa, du och din kära. Det ska bli underbart, romantiskt, ni har all tid i världen för varandra. Gå på muséer, äta på restaurang, shoppa, strosa i gamla stadsdelar, dricka vin och hångla in i natten... en riktig loveboost för relationen! Men... om man egentligen inte är mer kulturell än att man ledsnar efter utställningen i andra rummet? Och det finns 10 rum kvar? Om kläderna varken var bättre eller billigare än i butikerna hemma? Om fötterna värker djävulen redan innan lunchstoppet, om samtalsämnena tar slut efter femte restaurangbesöket? Om man saknar sina vänner på nattklubben? Om man helst av allt vill vara ifred några timmar ute i skogen och sen slappa på hotellrummet, men känner att man nog borde gå och se på den där kända byggnaden som det står om i alla guideböcker... Om du helst bara vill ligga kvar i sängen med en bra bok och din kära sucktar efter en stund med sitt Nintendo DS. Hemska tanke. Ni ska ju umgås, prata om allt det där ni inte har tid att prata om hemma i vardagensstressen.

Oj vad många semesterminor jag trampat på. Trampat, sprängt bort ett ben, men fortsatt skutta vidare på det andra. Träffat en ny mina, bort med andra benet, men fortsatt gå på händerna. Det är ta mig fan inte enkelt att umgås med en och samma människa 24h/dygn under flera dagar om man inte kan acceptera att det skiter sig ibland! Att den där konstutställningen egentligen var jävligt trist, att man är mer sugen på fil och flingor än att sitta och vänta på att få beställa för tredje gången samma dag och att man behöver både slötid och egentid för att hålla humöret uppe. Men det går att lära gamla hundar sitta. En händelse tidigare i år gav mig ett nytt perspektiv på mig själv och hur jag värderar situationer. Saker jag varit oerhört medveten om länge, länge, men saknat de sista pusselbitarna för att få ordning på.

Helgen i München har varit kanon. Inte underbar, inte superromantisk, och inget annat superlativ heller. Men för första gången hade jag ingen färdig plan i huvudet över hur det skulle bli, inget schema över vad och när vi skulle se och göra vad. Jag kände inget ansvar att det skulle vara perfekt. Det går trögt ibland, men jag lär mig ;-)