Off we go

Som för övrigt är namnet på det eminenta lag som ska ta sig 5 mil (+ orienteringsmissar) över norrlandsfjällen om 2 veckor.

Det blir fort till ett behov, att för några timmar lämna hemmet för att ge sig ut på lederna häromkring. Underbart att komma hem efteråt men så efter några dar så lockar och pockar det, ut, ut, packa väskan, följ de orangea markeringarna, ny spännande etapper, gamla bekanta sträckor.

Idag står Sörmlandsledens 4 första etapper på tur. Ingen övernattning, ska se om jag håller för längre löpning med packning. 8+6+12+8,5 härliga hemska kilometer att skapa vänskap med. Tänkte försöka springa hela etapperna och så några minuters gåvila i början av varje ny sträcka. Mp3-spelaren är laddad med en massa sommarpratare och musik från gårdagkvällens scenframträdande på Grönan, Amy McDonald. Tack Kattis för en trevlig kväll i isblåsten!

Är det något minne som är så starkt som doftminnet? Jag tror inte det. Den ofta nostalgiska känslan man kan få då men känner en välbekant doft är helt oslagbar. Spelar ingen roll hur många år som gått, man minns exakt vad den påminner om.

Några av mina starkaste doftassociationer är campinglukt, orienteringssvett (jag lovar, det är en helt annan svettdoft än från vanlig löpning eller från gymmet, men fråga mig inte hur), nyklippt gräsmatta, solvarm granskog, brännässla, husvagnen, popcorn-godis-vattenlukt ackompanjerat av Arne Weise med Mitt i Naturen på TV, farmor och farfar- resp mormor och morfardoft, läder- hö- hästlukt, Forsmarkslukt, skoter, hemlagad mat när man kliver innanför dörren efter 2h i manegen…

”Var sak har sin tid” – men det är ljuvligt att minnas goda stunder.

Flyt

Nu är det kul igen. Jens är på G och vi springer ihop en hel del, fantastiskt skoj tycker jag =) Tyvärr på bekostnad av klubbträningarna, saknar dem och de är bra för mig, men man hinner inte allt. Fram till Lidingö blir det som det blir, fokus ligger på långpassen och det blir ett litet pusslande för att få till resor, jobb, tävlingar och gemensamma träningar.

Men... redan 10 augusti blir livet betydligt enklare. För då börjar jag på SÖS!( = 15 min till jobbet, granne med Linnéas träningslokal, gym i källaren och arbetstider mellan 7.30-16.30 )

Haha. Jag skrattar och gottar mig åt livet

Upphämtning

Det blev tillslut en tur ändå. Mjukstartade med lite blåbärsplockning i skogen här utanför, och alla joggare som sprang förbi räckte för att ge mig motivation nog att knäppa på mig mina inlines och köra ett race in till söder och F&S Ringen. Väl på gymmet blev det väl ungefär halva tiden i bastun, men det är inte helt fel det heller =)

Tillbaka till blåbärsskogen. Två vänninor står och pratar vid spårstrten, den ena har alldeles tydligt joggat runt och den andra har promenerat. Den joggande damen talar om fördelarna med att springa jämfört med att gå, hon har precis kommit över de första, motiga veckorna och börjat njuta av löpningen. Det hörs tydligt på hennes sätt att rata, hon är en addicted, uppenbart. Den promenerande vänninan ser längtansfullt på hennes svällande vader och trimmade rumpa och funderar om hon inte skulle prova att jogga hon också. Puschad av sin kompis bestämmer de att jogga lite tillsammans kommande vecka. "- men var beredd på att det är jobbigt de första veckorna..."

Jag känner ett litet, litet sting av avund. Just den meningen använder jag frekvent i mitt jobb, "var förberedd på att det är tungt de första veckorna, sedn vänder det och du kommer märka att du orkar mer...") Jag är avundsjuk på den här kvinnan som ska börja jogga för att hon får uppleva detta. Jag är avis på tjejen i leopartshorts som mycket andfådd lufsade förbi mig tidigare. Jag är avis på den lite överviktiga mannen som gick i uppförsbackarna då pulsen gick i taket. Det måste kännas mäktigt att få vara med om den förvandligen att gå från icke-löpare till löpare, att gå från soffpotatis till motionär. Född i en orienterarfamilj med idrotten i blodet har jag så länge jag kan minnas alltid sprungit, mer eller mindre i perioder av livet. Därför har jag aldrig uplevt någon sån radikal förbättring av vare sig hälsotillstånd eller prestation.

Missförstå mig rätt, det är en grym känsla att springa 35km och känna att man klarar det utan större problem, det är njutning att pressa ut det sista i benen i backintervallerna, men ändå... utan att vara något superatlet så krävs det ändå rätt hård träning bara för att bibehålla formen. Och när motivationen tryter, när man är trött och seg, då vore det behagligt att kunna ta ett varv på 3km-spåret. Och vara nöjd med det.

Hemma och slö

Borta bra men hemma bäst. Så sant som det var sagt. Tog några sekunder i morse innan jag fattade var jag var, och nöjd över insikten att jag låg i vår alldeles egna säng i Stuvsta gick jag upp och välkomnade dagen. Eller, snarare var det natten som inte ville ha mig så jag hade inte så mkt val. Sover som en kratta och har så gjort de senaste 2-3 veckorna, börjar kännas i kropp och knopp att 5-6h sömn inte räcker i längden. Men det bara går inte att ligga kvar, det kryper i kroppen och pulserar i skallen. Så jag går upp, men den vanliga sköna morgonstunden är numer mest en halvkomig tillvara som håller i sig tills jag gör nått fysiskt.

Men det är just det, mentalt känns det helt omöjligt att förflytta mig längre än till balkongen. Gå till affärn och köpa frukost känns som att hoppa över Amazonasfloden och den där "Lätta inlinesturen till gymmet" vora som att bestiga K2 utan syrgas. Träningslusten är väck och jag mår skit när det är så. Jag vet att jag blir glad igen om jag bara får en liten endorfinboost men det är så jäkla segt att komma iväg! Så jag går hemma och surar istället. Bra val. Toppen.

Och gnäller jag får jag bara till svar att "Du tränar ju så mkt, du måste väl kunna vara hemma och bara slappa nån dag". Ja, jag kan vara hemma och slappa. När det står VILA på schemat. Inte efter 2 dagars frånvaro av träning, inte när jag planerat in ett träningspass och definitivt inte för att jag är seg. Det är inte kroppen som vill vila, bara skallen. Och vilar jag idag, då vill jag träna i morgon, men då blir det för nära intervallpasset på tisdag som måste vara på tisdag för annars blir det för nära torsdagsträningen osv osv- ni fattar.

Blä.

Morgonjogg i Budapest

Vaknade och sneglade upp på klockan under TV:n - 08:25. Perfekt, borde innebära att jag är ganska utvilad. Känner efter hur kroppen verkar ha tacklat nattens påfrestningar.. verkar ok. Drack kopiosa mängder vatten innan sovdags, kommit på att det ofta är direkt avgörande för tillstandet morgonen efter. Tassar upp, knyter skorna, fyller vattenflaskorna och joggar ut i den redan 30 gradiga dagen. Lobbypersonalen är vid det har laget vana att se mig och kommenterar inte längre aktiviteten. Joggar ner mot Donau. Livligt trafikerad gata men breda trottoarer som rymmer alla. Ungrare på väg mot sina arbeten och, turister i grupper, tidningsbutiker, uteliggare och så jag som kryssar fram mellan de andra. Tar Maragaretabron over floden och njuter av brisen som ger lite svalka. Kroppen känns bra. Fortsätter uppför trapporna mot Slottsmuren, passar på att se delar av stan som vi inte hunnit med ännu. Gamla Stans gator, Slottet och sa 100 souvenirbutiker som säljer samma skräp allihopa. Magen strular lite, hittar ett fik där ägaren för 120 forint later mig använda toaletten. Ut igen som en ny manniska. Fortsatter nerför slingrande gator, korsar en stor väg, glömmer se mig för och blir nästan överkörd av en spårvagn. Fick onda ögat av förararen...

Fortsatter turen uppför Gellertberget, trappor, trappor, trappor. Mjölksyran stiger men jag njutar av det, njuter av att springa förbi alla andra, njuter av att känna hur trött jag blir. Fram med höften, upp med knäna. Antligen uppe stannar jag och njuter ett par sekunder av utsikten innan jag vänder neråt. 33 grader visar en termometer. Kanske blir jag lite brun ända? över Elizabethbron, ökar farten och styr stegen tillbaka mot hotellet. Bra flyt i steget nu, ökar lite till. Njuter. Klockan närmar sig halv elva, känns i magen att det är dags för frukost. Trött och men full av positiv energi återvänder jag till hotellet.

Redo för ännu en dag i Budapest

Musköloppet

Igår gick Musköloppet av stapeln, och precis som utlovat var vädret perfekt och stämningen god. IF Linnéa stod nästan för merparten av deltagare och var man än sprang bland deltagarna hade man en härlig Linnéait inom synhåll! Det var kul att springa, jag hade peppat mig själv innan att ta det lugnt och inte maxa med vetskapen om hur det gick i senaste milloppet färskt i minnet... har liksom ingen lust till fler rehabveckor. Sagt och gjort, startskottet gick och fältet var iväg. Jag och Jens stod lite längre bak i gruppen för att slippa rusning utför första backen. Sprang tillsammans i behagligt tempo de första 3km, sen släppte Jens och jag ökade lite. Men rätt snart fick jag betala för det, vid 5km tog jag liksom helt slut och fick nästan tvinga mig att fortsätta springa uppför backarna. Och backar fanns det gott om! Hmm, kondisen är inte riktigt vad den varit. Men, faktiskt, jag brydde mig inte så mycket om det. Tog det helt enkelt lugnt ca 2km, återhämtade mig fint och kunde sedan öka loppets sista 3km igen. Gick i mål på 51 minuter och är helt nöjd med det. Framför allt är jag nöjd över att kunna springa igen över huvudtaget. Eller nöjd, jag är överlycklig!

Dagen fortsatte med stafett som vanns av ett Linnéa-lag, grattis grattis. Vidare färd till Montans stuga nere vid vattnet för bad, mat och umgänge. Ett föredrag av Ludvik Rasmussen vilket ledde till inköp av boken "Spring för kärleken och livet", en bok bortom färdiga träningsprogram kan man väl säga... sund förnuft och lyssna på kroppen, det är vad lycklig löpning handlar om. Ludvig sade bla att det finns tre stereotypa löpare; Den som springer för att han älskar att röra på sig, utan krav på prestation och utan ångest inför stundande träningspass. Den som springer för att springa bra, som planerar sin träning noga, känner visst motstånd inför träningen men älskar det ändå och fokuserar mot ett mål hela tiden (blir ofta skadad...). Sista typen är den typiske periodaren som börjar springa varje vår men slutar av olika anledningar efter några veckor.

Sitter och funderar lite kring vilken löpartyp jag är... spontant tänke jag att jag var den förste, springer för att jag älskar det och inte för prestationen. Men sanningen är nog att jag är nummer två, om jag nödvändigtsvis ska sätta mig själv i ett fack. För utan utmaningen skulle det många gånger kännas rätt meningslöst att springa måste jag säga... utmaningen behöver inte ligga i att springa fortare än andra, absolut inte, men visst är det underbart att slå sin egen tid på ett lopp? Eller springa längre än man någonsin gjort förut? Eller klara den där backen 10 gånger i rad, eller lyfta ett kilo till på gymmet eller köra ännu en intervall på Årstabron eller vad det kan vara. Och det där med motstånd inför träningen, visst finns det ofta där. För att inte tala om skadorna... Men det krävs inte alltid en utmaning, löpningen i sig räcker långt. Det lugnet, den glädjen och den styrkan jag känner under ett löppass där allt stämmer går inte att få någon annanstans.

Bilder

Håller på att ladda över bilder från mobilen... lägger upp några här!


Bruno, brorsans djur

Fika vid Trosaån eller vad den kan tänkas heta

Då är så vackert så det nästan kommer en tår

Brorson, det ser hoppfullt ut för framtiden =)

Skoterkärlek

Mina svampiga fossingar efter en blöt tur längs leden

Jag och Leo

Nedräkning börjar

Tisdag eftermiddag möttes löparpartner Anders upp i Flemingsberg, bägge laddade inför en utrustnings- och formcheck inför BAMM. Vädergudarna var på vår sida och Tor väntade snällt med att slå sin hammare tills vi anlänt till nattlägret. Svårslaget; sitta under vindskydd, äta frystorkad Currykyckling och spana ut mot blixtar och piskande regn över sjön efter att ha avverkat knappa 2 mils löpning. Benen kändes oförskämt fräscha för både mig och Anders och det kändes nästan trist att sluta springa.

Efter en natts sömn i tältet packade vi ihop grejerna, käkade frukost och började småjoggandes ta oss hemmåt. Ungefär samtidigt surrade det till i mobilen, det var föräldrarna som lämnade Timrå för sin semesterfärd söderut. Planen var ett stopp i Stuvsta runt lunchtid, ca 40 mil senare. Vi hoppades komma fram ungefär samtidigt, 2,5 mil senare. Det gav lite perspektiv och det kändes om möjligt ännu bättre att färdas till fots. Back to earth liksom. Sådär bonn´romantiskt som jag vill ha det.

Benen kändes ok även idag, hade oroat mig lite för ena hälsenan innan men med regelbunden stretching gick det bra. Höften kändes såklart av men inte så det påverkade. Tempot var ngt högre idag och ganska snabbt gick jag in det medititiva tillstånd där tiden liksom försvinner. Men vet inte om det gått 30 min eller 1h och det spelar heller ingen roll. De numera välbekanta sträckningarna längs leden avverkades utan större besvär även om det sög det i musklerna mer och mer för varje stigning. Väskan kändes av någon anledning tyngre än dagen innan och så många kilometer i benen har jag ju inte den här våren. Men på det stora hela så var det helt ok! En felspringning blev det, fick vända och gå tillbaka en halv kilometer men annars inga missöden. Med tanke på orienteringmomentet i BAMM hade det egentligen bara vart bra träning med lite fler felspringningar... sist jag sprang efter karta hittade jag ungefär hälften av kontrollerna så det där med orienteringen är minst sagt ett orosmoment. De 5 milen kan nog väldigt lätt bli 7 mil... eller 10... svårt att leva på gamla meriter som orienterare när mina senaste orienteringsskor passar en 11-årings fötter.

Nåja, ca 3,5h efter avfärden kom vi fram till Huddinge station, och i väntan på nästa tåg till Stuvsta firades bedriften med en lättöl på pizzerian bredvid. Med 5v kvar börjar nedräkningen, och det känns i allafall lite, lite bättre nu. Helt körda är vi inte.

Filosofi i poesi

När jag springer om alla andra
ser du att jag är snabbast

När jag fortsätter då alla slutar
ser du att jag springer längst

När jag springer för sjunde dagen
ser du att jag tränar mest

Men det är då jag springer under solen på en barrstig i skogen
utan att se på klockan
utan att räkna kilometern
utan att bry mig om nästa dag
Som du ser du mig lycklig!