Vinnare

Lidingöloppet -09, KM30

Maria Carlsson - 2.44.19
Daniel Carlsson - 2.53.02

Christina Carlsson - 2.58.08
Jens Ståhl - 2.59.24
Håkan Svelander - dns

Som lillasyster med 2 bröder går det inte att komma ifrån att ens uppväxt präglas av fysiska tillkortakommanden - kunde inte springa lika fort, inte cykla lika fort, inte hoppa från samma höga höjder, fick aldrig nån bra koll på bollen.. hängde liksom alltid lite i hasorna på brorsorna, tjatade mig till att få hänga med dem och deras vänner.

Men igår satt den. Storebror Danne satsade, gick ut hårt men föll. Helt rätt, för att vinna måste man satsa- med risk att slå sig. Det var inte hans dag. Men det var min. Redan från start kändes det bra, benen var med mig och t.o.m magen höll sig i schack. Jag förvånades lite av trängseln, tänkte att här i 3e startled kommer det gå undan, så jag ställde mig längst bak för att inte dras med i tempot. Kunde inte ha mer fel. Tror jag passerade andra kilometern efter 13 minuter och frustrationen började stiga- jag kände mig ju pigg, stark, ville göra ett bra lopp- och så sitter jag fast med en klunga av hundra andra lika frusterarde löpare!

Sakta men säkert minskade trängseln, och efter några omspringningar i skogen vågade jag snegla på klockan igen- efter 4km låg visade den 23 minuter och var nu bara 1 minut efter tänkt tid. Så blev jag istället rädd att jag lagt för mkt energi på att springa ikapp, samtidigt som fortfarande hade mer tid att att ta igen. Hmm, klurigt. Slutade jaga sekundrar och tog plats i "ledet". Rullade på där i ca 2km och kunde sen konstatera att jag låg som planerat tidsmässigt. Nice =)

Sedan följde 14 kilometers underbar löpning. Uppför, nerför, rakt fram- allt bara flöt på. Plockade lite tid på varje kilometer och passerade 20km på 1.48 någonting. Vid 16km flimmrade tanken förbi att det var synd att det "bara" var mindre än hälften kvar, så kul var det att springa! ...men de tankarna tog jag sedan tillbaka. Många gånger om.

För efter 21 km blev det jobbigt, riktigt jobbigt. Vid 22km stod underbara supportrar från Linnéa och gav mig lite nya krafter, i ca 500m... sen blev det bara jobbigare, och jobbigare. Inte sådär att jag fick ont någonstans, inga muskler som krampade, jag var bara vidrigt trött. Frossade, magen gjorde ont, kroppen ville inte mer. Och så slet vi mot varandra, jag och kroppen, i ca 4km. Sprang uppför Abborrbacken även om det nästan skulle gått lika fort att gå. Efter den kände jag mig liksom mer likgiltig- det var skitjobbigt men jag längtade då så mycket efter målet att jag ändå sprang på. Hittade nått slags flyt i likgiltigheten som bar mig ytterliggare 2km, sen efter Katarinas backe eller vad den heter fick jag lite ny energi från något konstigt förråd långt inne i kroppen. Kan inte säg att jag njöt av löpningen, men jag njöt ändå av att jag orkade springa och av att jdet snart skulle vara över. När det var 1km kvar såg jag möjligheten att gå under 2.45, och med det i huvudet stapplade jag nedför de sista backarna och passerade sedan mållinjen på 2.44.19, överlycklig. Inte för tiden just då, utan över att få sluta springa.

Sedan följde en skön eftermiddag och kväll med trötta familjemedlemmar och vänner, en skön dusch (underskattat att dusha ute, det är ju grymt!) och en god middag. Resultat presenterades av tippingen som vanns av Martin, Jens pappa, som bara gissat totalt 34 minuter fel på allas sluttider. Sist men inte minst gick så vandringspriset vidare och det var en stor ära att få signera tröjan som nu pryder vår vägg!

Danne och Jens poserar innan start

Martin efter 2,5km

Pappa Torbjörn efter 2,5km

Så ser den ut, tröjan och tillika vandringspris


Signerad

Danförelöpardan

45e Lidingöloppet, 8 tappra har srungit vartenda år varav 4 sprungit 30km- varje år. Inte en skada som hindrat, inte en förkylning, ingen influensa, ingen magsjuka, ingen resa, ingenting som hindrat dem att ta sig till starten. 100% närvaro.

Min statistik - 50%. På 4 år. Grundar sig på antal genomförda starter/antal planerade starter

Men i morgon, mia vänner, är det så äntligen dags. Tredje gången gillt säger jag och ropar "Hej" innan jag hoppat över bäcken, för den bäck som hindrar mig nu ska vara djävligt bred och ström. Träningen är gjort, formtoppningen är gjord, mentala förberedelsen pågår. Och satan i gatan, jag känner mig stark. Jag har sagt till alla som frågat att jag tror jag kommer göra ett bra lopp, slå pers med råge och det värsta är att när jag föreställer mig detta är jag i min föreställning inte speciellt trött. Knappt påverkad. Kommer detta ha en negativ effekt på mig i morgon? Kommer jag bli förvånad när jag märker att det inte är en dans på rosor att kuta 30km det fortaste man klarar? Kommer jag få en mental knäck redan i första backen?

Dagens träning

Efter nästan ett halvårs uppehåll från klubbträning har jag åter hittat tillbaka till Zinken klockan 18.30 en eller två kvällar i veckan. Det är superskoj med sällskap just nu så jag njuter av möjligheten så länge den känslan varar, snart känner jag väl åter för att lufsa runt i skogen i mitt egna sällskap och klura på livets gåtor.

Idag var det "lätt jogg" iför Lidingö på programmet, bara det att lätt jogg för några innebär nästan snabbdistans andra (läs:mig) efter sommarens avsaknad av intervaller och andra kvalitétspass. Inte så att jag inte fattade det innan jag valde att hänga med Ken i hans 5-minuterstempo, men det var inte riktigt vad jag tänkt innan passet. Nåja, det var 9 sköna kilometrar runt Årstaviken i trevligt sällskap, tempot tror jag landade på strax under 5-minuters? och det var inte alls så slitigt som jag först trodde det skulle bli. Skapligt pigga ben och jag måste säga att det känns bra inför Lidingö på lördag. Målet är 2.50 och 2.50 ska det bli!

Dagens tips

Ett sätt att för lite mer spänning i vardagen: Varje gång du åker rulltrappa, gå bara på den utan att kolla ner. Stå still oc upplev några sekunders spänning innan du vet om du står med hela fötterna på samma trappsteg, eller om steget under framfoten strax försvinner under dig.... spännande va?

Hoppsan!

... höll på att glömma anmäla mig till Tjurruset

Underbara årstid

Efter en skön slapp morgonstund bryggdes en termos kaffe och cykeln plockades fram för en tur till lingonskogen. Och lingon fanns det, stora, röda, vackra lingon som nu ligger mosade och sockrade i glasburkar i vår kyl. Länge leve allemansrätten.

En vecka kvar, hur ska jag då göra för att optimera förutsättningarna för en bra tid på lördag? Ingenting särskilt hade jag tänkt. Äta bra, inte mer än vanligt eftersom jag vanligtvis äter en massa mat. Överdrivna mängder kolhydrater blir jag bara seg och tung av, plus att magen då protesterar så fort pulsen stiger över 100 slag/minut. Sova så bra som möjligt är viktigt, men sånt har jag svårt att påverka... jag däckar alltid runt kl 22 och vaknar runt kl 5 så det är liksom inte så mycket att göra där heller. Träningen då? Tja, inte blir det några hårda löppass i veckan, men lite jogg, gym och simning tänkte jag nog köra ändå.

Som vanligt.


Här kommer lite bilder från dagen

Min supersnygga nyinköpta gamla cykel, med hederlig fotbroms och
inga växlar som kan strula

Här var det original =)

Lingon, i all sin prakt i naturen


Lingon, efter att de berövats sin frihet...


Sjön Gömmaren och tillika rastställe

Sista insatsen för en formtopp

Kräftskivan igår innehöll en abnorm mängd gigantiska kräftor och 3 öl, varav två köpta på Ica och därmed innehållandes en lägre berusningsfaktor. Samma mönster som förra tillställningen, och den innan, och den innan det... inga alkoholstinna hjärnceller och dagenefter-kroppar yrsliga av vätskebrist på många veckor. "nej du förstår, jag ska ju ut och springa i morgon...och så är jag allt lite trött efter jobbet".

Inte för att jag vill likna mig vid ett partydjur annars heller, långt ifrån. Men jag ser ändp fram emot att nästa helg få Lidingöloppet avklarat. Jag har laddat för det ett bra tag nu och det är så jag vill ha det. Full fokus på det jag tycker allra bäst om! Men oavsett hur laddad jag är, hur roligt det blir, så ska det bli skönt att prioritera lite annat snart.

Som Sörmlands Ultra....
...och tjurruset....

Tur det finns fin folköl nu för tiden =)

Länge leve värktabletter

Alidrin, alvedon, hexodent och vinkeltandborste is the shit. Dagen räddades och efter timmars trampandes och paddlandes har kvällen avnjutits i soffan med en tacomåltid och film. Fast jag helst vill gå motströms i Stieg Larsson hysterin fick "Män som hatar kvinnor" en chans. Men nä. Jag fattar inte. Vad var grejen? En deckare som andra. Jag slipper vända håll.

I morgon gåller det, sista rejäla långpasset innan Den Stora Utmaningen äger rum. Och vad passar bättre än att utföra detta pass på just Lidingö? Utmana backarna och se dem i vitögat redan nu så är de lagom spaka vid vårt nästa möte. Martin var ute på milen idag medans vi tog en provtur i kajakerna så även där är laddningen i full gång =) Och hemma i norrland rustar antagligen mor, far, morbror och bror allt vad de kan medan Matilda vässar formen i Uppsala och hennes mamma Katerina sköter formtoppningen i Västerås. Totalt är vi 9 starka som står på startlinjen om knappa 2 veckor!

Tandvärk

Trött, men kan inte sova.
Hungrig, man kan inte gapa.
Jäkla visdomstand!
Jag ska sitta här till kl 06.05, då tar jag tåget till apoteket och köper allt antiinflammatoriskt dom har.

Eller till Clas Ohlson och köper en fet tång...

Vi som ska cykla till Kungsängen i morgon, paddla kajak, äta lunch. Söndag till Lidingö, springa långpass längs Lidingöloppsspåret igen...

Tandjävel

Löpteknik

En lektion med Markus Stålbom tillsammans med Linnéa och allt är ställt på sin ändå, såhär 2,5 v innan Lidingö! Eller nåja, inte allt, Pose var det som gällde och visst har jag vart inne på det lite innan, men inte såhär ingående- och då var det ändå väldigt grundligt! Så nu är det högre stegfrekvens, mindre häl och upp upp upp med fötterna från marken. Foten under tyngdpunkten och tappa balansen. That´s it, inga problem. Förutom att jag blir helt andfådd efter 1km av det höga stegfrekvensen, samtidigt känns det HELT FEL att återgå till vanligt lufsande med långsamma hälisättningar... så, antagligen tar jag mig de första 8km till nummerlappsutdelningen innan jag däckar ihop med andan i halsen på lördag om dryga 2 veckor...

En tröst är att Danne och Jens kommer göra mig sällskap

Prioritera träning

Läser Mia's och Fredrika's bloggar om prioriteringar och drömmar... får mig att fundera över mina egna val och tankar kring detta. Fredrika skriver om alla löpares gemensamma nämnare, långpasset. Ofta förlagt till helgen, ofta ganska tidigt för att sedan ha det avklarat och kunna ägna resten av dagen åt "andra normala" saker. Varför är det så? Varför är inte löppasset dagens höjdpunkt som allt annat anpassas efter? Är det inte bättre att köra det senare, efter att ha ätit lunch och kommit igång lite mer i kroppen, borde inte passet bli bättre då? För att dömma av alla forum, bloggar, hemsidor och kommentarer är ju löpningen det vi uppskattar mest här i livet.

Jag springer helst direkt på morgonen, efter frukost. Varför? Visst, jag njuter av att springa. Uppleva omgivningen, känna pulsen, känna musklerna jobba. Njuter av meditationen det ger. Men, det är inte bara njutning. Lite gruvar jag mig också inför detta långpass (eller snabbdistans, eller intervall, eller vad det nu kan vara). För det är jobbigt att springa fort eller långt. Det är en anledning till att jag vill "ha det gjort". En annan anledning är att jag vill göra annat också, jag tycker om andra saker än löpning. Konstigt va? Men, eftersom löpningen är så viktig för mig så ligger mkt fokus på dagens planerade pass, såpass mkt tankar och mental förberedelse att jag inte riktigt kan uppskatta andra aktiviteter innan jag har avklarat löpningen. Det är en till anleding att springa förts på dagen. En sista stor anledning är att ag vill åt den där underbart sköna tillfredsställelsen som infinner sig efter träningen, och jag vill ha den känslan att njuta av resten av dagen.

Så funkar jag, men alla är olika och tur är det.

Bellman VS långpass

I går gick Bellmanstafetten av stapeln i stan, Jens var med tillsammans med företaget och flera andra vänner deltog vid festligheterna. Jag själv har frekvent tackat nej till erbjudanden om att vara med i olika lag, trots att vårt lag från förra året var på plats och trots att det är hur grymt kul som helst med stafett. Tack, men nej tack. 2007 hade jag veckan innan fått problem med höger hälsena, men ställde ändå upp och så var det kört med Lidingöloppet det året. Förra året sprang jag med två lag, och trots att jag under första varvet kände att vänster hälsena inte ville vara med i leken så sprang jag ändåden andra rundan och sen var det bara att sälja även det årets startplats till Lidingö.

Så gårdagen ägnades istället åt loppisbesök (En matta till balkongen och lite husgeråd) och torghandel (frukt och blommor). En cykeltur på min nya fina gamla cykel, tvätt och städ hanns med också. Avslutades med middag på En ful och en gul tillsammans med Triental som firade deras första start i Bellman. Idag däremot blir det löpning, mor och bror kommer på besök och tillsammans ska vi köra ett långpass i kvällningen, mäta varandras krafter och krossa varandras psyke. Vi är inta bara släkt, vi konkurrerar också om Den Gula Tröjan...

Danne


Mamma