Vasaloppet -10

kl 03.30, telefonen ringer. Slår upp ögonen och konstaterar att jag är klarvaken, vilket iof är mer regel än undantag när det gäller mig och tidiga mornar. Klar snabbt på mig kläderna som ligger upplagda, sådana här mornar är det bäst att ha förberett det mesta. Till och med vattenflaskan är fylld. Mamma och pappa, min trogna servicestab, förvandlar snabbt sängen till frukostbord och strax står havregrynen på bordet. Jag är dock fortfarande mätt efter gårdagens buffé och har lite svårt att få i mig frukost. Men två mackor ligger färdiga i kylen, dom får åka med som en andra frukost strax innan starten.

kl 04.30, vi rullar ut från campingen. Känns nästan som vi är ute i löjligt god tid, med 3,5h kvar till starten. Det blir ett toastopp vid Mångsbodarna där det är full aktivitet trots den tidiga morgontimmen. Det är de mer avancerade skidlöparna som testar spåren och lägger en sista hand på vallningen. Inget lämnas åt slumpen. Själv kör jag på lite mer relax nybörjarstil - vallatejp. Har inte haft bakhalt en gång sedan jag gav upp traditionell vallning till förmån för tejpen (iof har jag sällan haft speciellt bra glid heller, men det tar jag hellre än bakhalt!). Testat skidorna har jag inte heller gjort, förnekar hellre möjligheten att det skulle kunna vara dåligt fäste... (dåligt glid liksom räknar jag med)

Efter kisspausen börjar det hända grejer. Eller snarare, det händer ingenting! För vi står helt stilla i bilkö. Iof inget oväntat, men att det skulle stocka sig såhär snart fastän vi startade så tidigt... slutligen kommer vi fram ändå, och med ca 20 min tillgodo upptäcker jag att jag helt glömt bort skidmärkningen, så det blir en jogg till sekretariatet och plötsligt är det bara knappa 10 min kvar till start och min tanke att ta en bra plats i startgruppen är bara att glömma. Tränger mig in i fållan, småhoppar lite för att hålla värmen på den -15° starplatsen, och så plötsligt går starten! Ingenting händer. Väntar lite. Inget händer. Så, sakta sakta, ser jag hur det börjar röra så smått på sig framför mig. I ett par hundra meter stakar vi oss så framåt i spåren innan vi når den beryktade backe och det är stopp igen. Men det är helt enkelt så det är. Alla vet om det, de flesta håller humöret uppe trots trängseln (det är liksom som världens största skedning, fast i upprätt position. Rätt mysigt om man tänker efter)

Så småningom kommer jag i allafall upp för backen och kan börja idka något som liknar mer skidåkning. Når första kontrollen i Smågan efter 1h och 40 minuter i spåret och har då avverkat ca 10km. 80 kvar, inser att det krävs en rejäl uppstramning av tempot om jag ska nå målet att komma under 9h... Nu följer en rätt tråkig del av banan. Mest flakt, mycket stakning och ganska trista omgivningar. Stakning är min svagaste sida, får ju ingen nytta av mina löpstarka ben och tekniken är heller inget att skryta med. Kan inte påstå att jag njuter av åkningen här, tvärtom funderar jag allvarligt på varför jag gör detta. Men kilometerskyltarna rullar ändå förbi ganska smärtfritt och tillslut kommer jag fram till kontrollen i Evertsberg. Den är något slags delmål för mig, nu ändrar banan lite karaktär, det blir mer kuperat och man kommer ner på lägre höjd. Får nytta av skidornas fäste och överkroppen får vila lite mer då benen gör större delen av jobbet. Det blir roligare skidåkning och jag känner mig rätt stark.

Varje kontroll blir ett delmål, där finns påfyllning av energi och vätska, och där står mamma och pappa och hejjar och fyller på med mental energi. Dom matchar mig dessutom mot en bekant som ligger precis framför i spåret, och då jag hör att jag stadigt knappar in på honom ökar det såklart motivationen att hålla tempot! Innan sista kontrollen i Eldris ser jag den gröna dräkten i spåret och snart är jag ikapp. Ligger bakom en stund innan jag går om, känner mig fortfarande hysat stark och tänker att det här blir ju inget problem. Men det är inte över förren mållinjen passeras. 1 mil verkar löjligt kort sträcka när man har 8 mil bakom sig, men den sista milen blir dessvärre sååååå mycket jobbigare än den första. Just för att man HAR 8 mil bakom sig. Trodde aldrig jag skulle komma i mål. Höger vrist värkte, vänster axel smärtade, ryggen var helt slut och armarna ville inte vara med längre. Med 2km kvar försökte jag känna glädje över att det snart var över, men varje stavtag var så gräsligt jobbigt! 2 kilometer kändes som 2 mil.

Så äntligen, får jag skida över den sista viadukten och svänga in på upploppet. Underbart, fantastiskt, ljuvligt skönt att passera mållinjen för andra gången i mitt liv. Att klockan stannade på 9:06:57 kändes inte som ett nederlag, lyckan att avklara ett Vasalopp slår alla prestationskrav på tider. Och, jag kapade ju ändå fjolårets tid med dryga timmen.

Knäppte av mig skidorna och småsprang tillbaka till campingen. Tog en lång, varm dusch, njöt av varje sekund. Tillbaka i husvagnen väntade en kall öl i kylen och en underbar god middag på bordet. Sjukt nöjd med dagens prestation lovar jag mig själv att nästa år, då ska jag träna mer skidor innan den 6 mars =)

Varje