Lördag morgon. Trevar efter mobilen i mörkret, klockan visar strax innan 4 på morgonen. Inte en chans att jag skulle somna om. Har kan man vara så nervös inför att springa? Det är ju liksom inte så himla svårt, ena foten framför den andra. Fast... det är nog inte den tekniska delen som får fjärilarna att flyga i magen. Det är utmaningen, hur kommer det kännas efter 4, 5, 7 mil? Kommer jag orka? Kommer jag få ont, kommer jag kunna njuta? Vad kommer jag göra för tid? Visst hade jag hela tiden intalat mig själv att det enda mål jag hade var att just ta mig i mål och att göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt... men- nog hade 10-timmarsgränsen dykt upp i huvudet ett par gånger... jag har en ettrig liten tävlingsdjävul som sitter på axeln och viskar frestande ord i örat på mig så fort det drar ihop sig till någon form av utmaning, och även om jag har full förståelse och ännu större respekt för de som inte bryr sig det minsta om prestationer så hör inte jag dit. Jag njuter av den där lilla extra driven som tävlingsmomentet ger mig, jag behöver helt enkelt en balans mellan prestation och upplevelse.
Nåväl. Jag låg kvar en kvart i sängen innan jag gav upp och tassade ut i köket till de andra som skulle starta kl 06 och redan var i full gång med de sista förberedelserna. Så grymt snygga dom var i sina tävlingsoutfits!
Maria, Fredrika och Carina, redo för start!
Vi delade ut lyckosparkar och snart var jag ensam kvar, laddad till tusen och inne i bubblan.
Strax var även jag startklar
Vi hejjade allt vi kunde på våra löpare då de efter 2-3km passerade utanför balkongerna, och sedan gick jag tillsammans med Ken och Jan-Erik ner till starten för att lämna dropbag. Eftersom vi bodde bara några hundra meter från starten gick vi tillbaka upp till rummet för att slippa stå och frysa. Då det var 15 min kvar till start gick jag tillbaka ner och där bland alla människor fick jag syn på Allans Linnéa-tröja. Han stod tillsammans med Fredrik och Anna som kommit först på torsdagen och som jag inte hunnit träffat än. Kort pepptalk och sen bar det iväg. Min strategi var att starta i 6.30-tempo, samma på Lidingö Ultra som då hade kännts som ett lagom tempo. Eftersom jag inte äger (och troligtvis aldrig kommer att äga) en Garmin så gick jag på känsla de första 5km innan den första distansangivelsen kom och jag kunde checka av tempot mot klockan. ca 6.15-tempo, kändes bra. Rullade på i den farten första milen då jag kom ikapp Ulf som jag träffat på Hornstull-Järna tidigare i somras. Blev så glad att se någon jag kände och få prata lite så jag tror jag ökade farten av ren glädje! Vid 15km hade jag en snittid på närmare 6min/km och vid det här laget kändes allt så himla bra så jag tänkte att nu chansar jag och kör i det här tempot. Nu följde 15km fantastisk löpning. Upp och ner, in och ut ur skogen, den ena vyn vackrare än den andra. Jag skymtade Fredriks Linnéa-rygg en liten bit framför vilket också gav lite extra boost av samhörighet.
Någonstans under de första milen på banan, jag riktigt återupplever löparglädje
då jag ser den här bilden.
Strax innan Filisur 30km in på banan kom jag ifatt Multisport-Anna som såg grymt stark ut men sprang och funderade huruvuda hon pga en fotskada skulle stanna i Filisur och få en tid i 30km-klassen eller fullfölja hela sträckan tillbaka till Davos. Beslutet blev att fullfölja, och det är inte minst jag glad för, för efter Filisur hade vi kontakt från och till ända fram till Dürrboden då det sista jag såg av Anna var en försvinnande ryggtavla med siktet inställt på målet 14km därifrån.
Efter Filisur började den jävliga delen av banan - en slingrande, lång, uppförsluttande asfaltsväg under den alltmer gassande solen. Man är van att även en lång backe har ett slut, men så är det fan inte i Alperna! Bakom varje kurva ser man bara hur backen fortsätter runt ytterliggare en kurva, och ytterliggare en... här gick de flesta, men jag fortsatte att växla mellan löpning och gång hela vägen till Chants som låg ca 15km bort. Dels visste jag att jag det var här jag var stark, att sakta joggandes sega mig uppför backar utan slut, dels hade den där lilla djävulen på axeln börjat ropa allt mer intensivt i örat " 10 timmar, 10 timmar..." En bit efter Bergün kom jag ifatt Fredrika som glatt peppade mig vidare och som vanligt ger ett hejjande så mycket mer energi än alla världens gel och bars, så med ens gick det lite lättare igen. Men den lyckan var kortvarig. Jag hann ifatt även Jan-Erik som i rask gång stretade uppför, men strax därefter blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Spyjobbigt. Jag gick förbi en stackare som gödde dikeskanten med sitt maginnehåll och funderade en stund på att göra honom sällskap. Bara tanken på en banan fick det att vända sig i magen på mig, och för första gången slogs jag av tanken att det är inte så jäkla säkert att jag fixar detta! Fortfarande återstod nästan hälften av loppen och det var inte den lättaste delen.
Räddningen blev motsägelsefullt nog den allt brantare lutningen. Jag orkade inte springa längre och började gå istället, vilket var precis vad som behövdes för att kroppen skulle återfå krafter. Under den allra brantaste delen mot Keschütte märke jag att illamåendet och frossan gav vika och jag kunde åter börja njuta av färden.
Återhämtning?
Gav läkaren som stod vid Keschütte en rejäl high-five för att försäkra min fortsatta färd ut på Panoramatrail som jag sett fram emot att få springa på. På vägen ner kom jag ifatt Carina och återigen upplevde den energikick ett par ord från en vän ger. Om mitt ena paradkort är långa sega uppförslut som kom mitt andra här - i riktigt eländig terräng. Jag älskar att öka farten och springa på stenarna istället för att kliva över dem, och med snabba fötter vill jag påstå att även risken för att ramla och slå sig minskar. Visst blev det trångt bitvis på Panoramatrail, men jag hade tur som inte hamnade i alltför långa köer och oftast gick det att ta sig förbi någorlunda smidigt. Då nedåtstigningen från Scalettapass mot Dürrboden började var jag vid gott, mindes den sräcken som väldigt kort och rolig från onsdagens banbesiktning. Men den här gången hade jag 60km i benen. Lätt att glömma... Steget var inte längre lika piggt och raskt och det började bli jobbigt att hålla emot i de brantaste utförsbackarna. Räddningen blev ett par knallrosa kompressionsstrumpor som tillhörde en lika färglad Maria, hon såg fortfarande så pigg ut att det smittade av sig lite. Kanske för mycket, jag blev så glad att jag drog på lite extra och stöp lika kraftfullt på en sten jag tydligen missat. Det blev ett praktfullt säldyk a´la Anja Persson, men tack vare omtänksamma medtävlande var jag lika snabbt uppe på fötterna igen och hann knappt fatta vad som hände.
Dürrboden nästa, här träffade jag Anna för 4e och sista gången under loppet, hon var betydligt starkare än jag vid det här laget och det var ingen chans att hänga på henne över ängarna. En sköldpadda hade funkat bättre som draghjälp. Nu var jag rejält trött i låren, varje steg gjorde ont i musklerna. Jag gjorde mitt bästa för att ändå springa på, för det gjorde knappt någon skillnad på det onda vilket tempo jag hade och ju fortare jag sprang desto fortare skulle jag komma fram. Det förstod till och med jag i min ultra-dumma skalle. Försökte att inte tänka på distansen, bara springa, springa, framåt, framåt. Illamåendet var borta, jag insåg att jag skulle fixa 10-timmarsgränsen och trots att jag var helt körd i musklerna njöt jag av den här sista biten mot målet. En sväng inne i skogen gav lite nya krafter och plötsligt var det bara 3km kvar. Jag segade uppför den sista backen, höll ungefär samma tempo som deltagarna i Walk-klassen, och snart skymtade jag stadion och målet nere i byn. Ner från skogen, över bäcken, in på arenan. Glädjen bubblade i kroppen, jag spurtade på endorfiner och kände mig så.jävla.lycklig!
Sluttid 09:23:09. Djävulen på axeln ler och funderar på nästa terrordåd
