Swiss Alpine Marathon del 2

Lördag morgon. Trevar efter mobilen i mörkret, klockan visar strax innan 4 på morgonen. Inte en chans att jag skulle somna om. Har kan man vara så nervös inför att springa? Det är ju liksom inte så himla svårt, ena foten framför den andra. Fast... det är nog inte den tekniska delen som får fjärilarna att flyga i magen. Det är utmaningen, hur kommer det kännas efter 4, 5, 7 mil? Kommer jag orka? Kommer jag få ont, kommer jag kunna njuta? Vad kommer jag göra för tid? Visst hade jag hela tiden intalat mig själv att det enda mål jag hade var att just ta mig i mål och att göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt... men- nog hade 10-timmarsgränsen dykt upp i huvudet ett par gånger... jag har en ettrig liten tävlingsdjävul som sitter på axeln och viskar frestande ord i örat på mig så fort det drar ihop sig till någon form av utmaning, och även om jag har full förståelse och ännu större respekt för de som inte bryr sig det minsta om prestationer så hör inte jag dit. Jag njuter av den där lilla extra driven som tävlingsmomentet ger mig, jag behöver helt enkelt en balans mellan prestation och upplevelse.

Nåväl. Jag låg kvar en kvart i sängen innan jag gav upp och tassade ut i köket till de andra som skulle starta kl 06 och redan var i full gång med de sista förberedelserna. Så grymt snygga dom var i sina tävlingsoutfits!

Maria, Fredrika och Carina, redo för start!

Vi delade ut lyckosparkar och snart var jag ensam kvar, laddad till tusen och inne i bubblan.

Strax var även jag startklar

Vi hejjade allt vi kunde på våra löpare då de efter 2-3km passerade utanför balkongerna, och sedan gick jag tillsammans med Ken och Jan-Erik ner till starten för att lämna dropbag. Eftersom vi bodde bara några hundra meter från starten gick vi tillbaka upp till rummet för att slippa stå och frysa. Då det var 15 min kvar till start gick jag tillbaka ner och där bland alla människor fick jag syn på Allans Linnéa-tröja. Han stod tillsammans med Fredrik och Anna som kommit först på torsdagen och som jag inte hunnit träffat än. Kort pepptalk och sen bar det iväg. Min strategi var att starta i 6.30-tempo, samma på Lidingö Ultra som då hade kännts som ett lagom tempo. Eftersom jag inte äger (och troligtvis aldrig kommer att äga) en Garmin så gick jag på känsla de första 5km innan den första distansangivelsen kom och jag kunde checka av tempot mot klockan. ca 6.15-tempo, kändes bra. Rullade på i den farten första milen då jag kom ikapp Ulf som jag träffat på Hornstull-Järna tidigare i somras. Blev så glad att se någon jag kände och få prata lite så jag tror jag ökade farten av ren glädje! Vid 15km hade jag en snittid på närmare 6min/km och vid det här laget kändes allt så himla bra så jag tänkte att nu chansar jag och kör i det här tempot. Nu följde 15km fantastisk löpning. Upp och ner, in och ut ur skogen, den ena vyn vackrare än den andra. Jag skymtade Fredriks Linnéa-rygg en liten bit framför vilket också gav lite extra boost av samhörighet.

Någonstans under de första milen på banan, jag riktigt återupplever löparglädje

då jag ser den här bilden.

Strax innan Filisur 30km in på banan kom jag ifatt Multisport-Anna som såg grymt stark ut men sprang och funderade huruvuda hon pga en fotskada skulle stanna i Filisur och få en tid i 30km-klassen eller fullfölja hela sträckan tillbaka till Davos. Beslutet blev att fullfölja, och det är inte minst jag glad för, för efter Filisur hade vi kontakt från och till ända fram till Dürrboden då det sista jag såg av Anna var en försvinnande ryggtavla med siktet inställt på målet 14km därifrån.

Efter Filisur började den jävliga delen av banan - en slingrande, lång, uppförsluttande asfaltsväg under den alltmer gassande solen. Man är van att även en lång backe har ett slut, men så är det fan inte i Alperna! Bakom varje kurva ser man bara hur backen fortsätter runt ytterliggare en kurva, och ytterliggare en... här gick de flesta, men jag fortsatte att växla mellan löpning och gång hela vägen till Chants som låg ca 15km bort. Dels visste jag att jag det var här jag var stark, att sakta joggandes sega mig uppför backar utan slut, dels hade den där lilla djävulen på axeln börjat ropa allt mer intensivt i örat " 10 timmar, 10 timmar..." En bit efter Bergün kom jag ifatt Fredrika som glatt peppade mig vidare och som vanligt ger ett hejjande så mycket mer energi än alla världens gel och bars, så med ens gick det lite lättare igen. Men den lyckan var kortvarig. Jag hann ifatt även Jan-Erik som i rask gång stretade uppför, men strax därefter blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Spyjobbigt. Jag gick förbi en stackare som gödde dikeskanten med sitt maginnehåll och funderade en stund på att göra honom sällskap. Bara tanken på en banan fick det att vända sig i magen på mig, och för första gången slogs jag av tanken att det är inte så jäkla säkert att jag fixar detta! Fortfarande återstod nästan hälften av loppen och det var inte den lättaste delen.

Räddningen blev motsägelsefullt nog den allt brantare lutningen. Jag orkade inte springa längre och började gå istället, vilket var precis vad som behövdes för att kroppen skulle återfå krafter. Under den allra brantaste delen mot Keschütte märke jag att illamåendet och frossan gav vika och jag kunde åter börja njuta av färden.

Återhämtning?

Gav läkaren som stod vid Keschütte en rejäl high-five för att försäkra min fortsatta färd ut på Panoramatrail som jag sett fram emot att få springa på. På vägen ner kom jag ifatt Carina och återigen upplevde den energikick ett par ord från en vän ger. Om mitt ena paradkort är långa sega uppförslut som kom mitt andra här - i riktigt eländig terräng. Jag älskar att öka farten och springa på stenarna istället för att kliva över dem, och med snabba fötter vill jag påstå att även risken för att ramla och slå sig minskar. Visst blev det trångt bitvis på Panoramatrail, men jag hade tur som inte hamnade i alltför långa köer och oftast gick det att ta sig förbi någorlunda smidigt. Då nedåtstigningen från Scalettapass mot Dürrboden började var jag vid gott, mindes den sräcken som väldigt kort och rolig från onsdagens banbesiktning. Men den här gången hade jag 60km i benen. Lätt att glömma... Steget var inte längre lika piggt och raskt och det började bli jobbigt att hålla emot i de brantaste utförsbackarna. Räddningen blev ett par knallrosa kompressionsstrumpor som tillhörde en lika färglad Maria, hon såg fortfarande så pigg ut att det smittade av sig lite. Kanske för mycket, jag blev så glad att jag drog på lite extra och stöp lika kraftfullt på en sten jag tydligen missat. Det blev ett praktfullt säldyk a´la Anja Persson, men tack vare omtänksamma medtävlande var jag lika snabbt uppe på fötterna igen och hann knappt fatta vad som hände.

Dürrboden nästa, här träffade jag Anna för 4e och sista gången under loppet, hon var betydligt starkare än jag vid det här laget och det var ingen chans att hänga på henne över ängarna. En sköldpadda hade funkat bättre som draghjälp. Nu var jag rejält trött i låren, varje steg gjorde ont i musklerna. Jag gjorde mitt bästa för att ändå springa på, för det gjorde knappt någon skillnad på det onda vilket tempo jag hade och ju fortare jag sprang desto fortare skulle jag komma fram. Det förstod till och med jag i min ultra-dumma skalle. Försökte att inte tänka på distansen, bara springa, springa, framåt, framåt. Illamåendet var borta, jag insåg att jag skulle fixa 10-timmarsgränsen och trots att jag var helt körd i musklerna njöt jag av den här sista biten mot målet. En sväng inne i skogen gav lite nya krafter och plötsligt var det bara 3km kvar. Jag segade uppför den sista backen, höll ungefär samma tempo som deltagarna i Walk-klassen, och snart skymtade jag stadion och målet nere i byn. Ner från skogen, över bäcken, in på arenan. Glädjen bubblade i kroppen, jag spurtade på endorfiner och kände mig så.jävla.lycklig!

Sluttid 09:23:09. Djävulen på axeln ler och funderar på nästa terrordåd

Swiss Alpine Marathon

No way, inte en chans att jag inte tänker skriva en tävlingsberättelse från årets största utmaning, Swiss Alpine Marathon. Jag har återupplevt den gångna veckan genom vännernas bloggar, foton och facebook-skvaller, och nu känner jag mig redo att själv reflektera över vad som egentligen hände där borta bland bergen. Låter kanske lite väl känslosamt, men det ÄR känslosamt då en sak som varit i fokus under en såpass lång tid plötsligt är över.

Söndag 25/7

Hade gott om tid på mig att packa ihop allt som skulle med till Davos, planet skulle inte lyfta försen kl 16.15 och det var ännu länge innan jag skulle möta upp Carina och Gunnar vid centralen. Beauty Boxen och den lilla svarta fick stanna hemma till förmån för ännu en ullunderställströja, tights och ett extra par löparpjuk. Resan gick alldeles utmärkt och runt kl 23 fick vi äntligen ansluta oss tillFredrika och Mariasom flugit ner tidigare under dagen och redan installerat sig i lägenheten som vi skulle dela under veckan. Så fick jag också äntligen träffa den andra halvan av "Into the Wild", och hur kan jag annat än känna djup samhörighet med den morgonpigga tjej som liksom jag finner ro under de där långa ensamma, löprundorna..

Två våningar ovanför bodde vårt andra gäng med Ken, Annika, Linda, Bänke och Jan-Erik, men ikväll var vi alltför trötta för att göra annat än krypa till kojs och invänta morgondagen.

Packning pågår

Måndag 26/7
Idag var vi alla anmälda till "course visit", men hade redan dagen innan bestämt oss för att skippa det och istället göra en egen tur lite senare på dagen. Fredrika kände sig krasslig och för att inte riskera starten på lördag stannade hon hemma och dunder-kurerade medan vi andra tog bergbanan upp till Weissfluhjoch som låg på 2500-nånting? höjdmeter. Väl uppe såg vi inte ett skit, det var tjock dimma och snöblandat regn i luften. Så vi valde att gå ner en bit till Panorama weg som vi sedan följde till ett fik som jag inte kommer ihåg var det låg. Vägen förgylldes av murmeldjur, kor, en ödla och fantastiska vyer. Stigen löpte längs en bergssida, den var visserligen bredare än den beryktade Panorama Trail men gav ändå försmak av vad som komma skulle..

Besök i kohagen

Vy från fikarestaurangen

Panoramaweg

Murmeldjur!

Tisdag 27/7

Trodde jag skulle ha träningsvärk i låren efter gårdagens nedförsstigning, så det var med viss förvåning jag vaknade på morgonen och konstaterade att varje skinka kändes som ett bowlingklot. Dagens tur inleddes med kabinbana upp till Jakobshorn där nästan 1dm snö låg och väntade på oss. Vi var nu en ännu mer reducerad skara då Gunnar som inte hade några bra snöskor valde att avstå. Så det var Jag, Maria och Carina som med ett fånigt "se det snöar-leende" på läpparna begav oss ner mot dalgången som skulle leda oss tillbaka mot Davos. Kontrasterna i alperna är fantastiska, ena stunden går vi i snö och stora flingor faller från himlen, för att i nästa stund låta oss värmas av solen i en grönskande dal. Efter 12km rask vandring (eller Carina gick, Jag och Maria småsprang för att hålla samma takt...) hoppade vi på en buss som dök upp så passande för att ta oss de sista kilometrarna tillbaka till Davos.

Onsdag 28/7

Idag hade vi bestämt oss för att gå en del av banan som vi skulle springa på lördag, vi ville se den värsta uppförsstigningen och Panorama trail för att vara lite mentalt förberedda. Och som på beställning vaknade vi idag för första gången med solens strålar som kikade över alptopparna och lovade en riktig vacker dag. Idag Valde även Carina som kände av sin onda fot efter gårdagen att stanna hemma, istället anslöt jag och Maria oss med Annika och Jan-Erik (och ett helt gäng danskar) och begav oss mot tåget som skulle ta oss till Bergün och därifrån med postbuss till Chants där vandringen började. Och även om stigningen var precis så brutal som ryktet sa så var det ändå skönt att ha gjort den. Jag kände mig rätt stark uppför och märkte inte direkt av den höga luften. Frågan var dock hur den sträckan skulle kännas på lördag med ca 45km i benen redan innan Chants... Väl uppe på högsta punkten vidKeschhütte 2632 m.ö.h åt vi var sin gudomlig rösti innan vi fortsatte på Panorama trail, som inte heller den gjorde mig besviken! Med smal, ojämn stig, tvärbrant uppför på ena sidan och lika brant nedför på andra sidan fanns inte mycket mer att önska. Jag älskar Alperna =)

Den enda delen av Panorama trail där man kunde gå ut en bit från stigen

Jan-Erik, Maria och Annika

Lycklig...

Torsdag 28/7

Vila. Jag, Ken, Annika, Jan-Erik och Bernt som reste med Springtime tog tåget till St Moritz som inte hade så mkt mer att erbjuda än flashiga märkesbutiker och en jäkla massa regn. Och bergbanan var visst dyrare att driva där än på andra ställen, så istället för ytterliggare en dag på hög höjd hittade vi en bra restaurang nere i byn där vi spenderade någon timme. Det är svårt att inte ha trevligt i rätt sällskap!

Annika och Ken i St Moritz

Fredag 29/7

Dan före tävlingsdan. Det märktes att alla var laddade till topp, spänningen gick nästan att ta på och förberedelserna av klädsel och dropbag tycktes kunna pågå hur länge som helst. När man väl bestämt sig för ett upplägg fick man ett nytt intryck av någon annan och så var det bara att börja om igen. Innan lunch tog jag en kort joggtur på ca 4km för att se om jag kom ihåg hur man gjorde efter alla vandringar. Det gjorde jag, vilken ju kändes lovande.

Lördag - fortsättning följer.....

Hårdträning och avsked

Måndag morgon, solen skiner, frukosten är just intagen och jag kryper ner en stund till under täcket. För jag har semester! Haha, idag och i morgon gör jag vad jag vill hela långa dagarna =)

I helgen har jag och Jens vart och paddlat forskajak i Dala-Floda med Kajaktiv. Sjukt roligt, liite ångest och adrenalinpumpen på högtryck. Tyvärr inte så mkt bilder, svårt att fiska fram kameran mitt i forsen... så förra veckan blev en slags vilovecka när det gäller löpningen med 2 pass, men n börjar en tuff träningsperiod innan nedtrappningen inför Swiss Alpine. Fram till avresan 24/7 blir det 3-veckorsblock med 2 tuffa veckor följd av en lugnare återhämtningsvecka, där de tuffa veckorna innehåller ffa mängdträning på lägre intensitet och backträning. Idag ska Flottsbrobacken besegras ett antal gånger!

Men kära vänner, vill ni veta hur det går i Alperna så slå en signal så tar vi en fika, för här blir det tyvärr inte mer skrivet på ett bra tag. Jag har helt enkelt ledsnat på bloggandet och tackar för mig den här gången!

Nu kör vi hårt, kram Maria

Bastumöten

Kanske är det gemenskapen efter ett hårt träningspass, kanske är det nakenheten, kanske är det det faktum att det oftast är personer som inte kommer från Stockholm (förlåt...) som unnar sig en stund i bastun - jag vet inte, men jag tycker ofta jag upplever intressanta möten där i vattenångan som dunstar upp från aggregatets stenar.

Igår efter ett pass på gymmet passade jag på att basta en stund innan vi skulle ses hos Erik och planera sommarens kajakutflykt. Efter ett tag kom det in en värmländska 50+ och hur det kom sig så började vi prata löpning.

Damen: " jo men det finns många fina slingor här på Söder (på bred värmländska), du kan ju springa runt Långholmen tex."

Jag: "Ja, det har jag faktiskt aldrig gjort".

Damen: "och vill man springa längre kan man fortsätta runt Reimersholme, det ä riktigt fint de vettu!"

Jag: "Ja just det, det kan man ju göra. Det blir en fin runda!"

Damen: "Och ska du springa riktigt långt, det gör gubben min ibland, då kan du ju försöka springa runt hela Årstaviken!" (Jag gillar att hon använde "försöka", helt rätt, man måste ge sig på utmaningen ibland!)

Jag: "Oj, han är visst duktig gubben din"

Damen: "Jodu han springer året om han vettu!" sen fortsätter hon " du då, springer du nått motionärslopp också?"

Jag: "Det händer, men jag joggar mest för att hålla mig i form"

Det var helt enkelt inte läge att sätta gubben i skuggan. Han fick vara hjälte för den gången.

Göteborgsvarvet

För andra gången i mitt liv var det i lördags dags att springa Göteborgsvarvet, tillsammans med ca 50 000 andra löpare. I min smak, ungefär 49 000 för många. Visst, det är folkfest, inget snack om den saken. Arrangemanget är dessutom fantastiskt med tanke på alla dessa människor, att få allt att fungera är ingen dålig bedrift! Men det passar helt enkelt inte mig. Ge mig en liten stig i stor skog och placera dit en 50-100 andra inbitna löpare. Dra en startlinje och sätt upp ett målsnöre, önska mig lycka till och ge mig en klapp på axeln när jag kommer i mål. Det är min stil. De här folkfestlöpar-arrangemangen är fantastiska företeelser som just nu går som en våg genom hela vårt land. Jag deltar gärna men kommer nog aldrig känna mig riktigt, riktigt, bekväm.

Jaja, sluttjatat om det, hur gick det då? Senast jag sprang för 2 år sedan slog jag pers med 3sek och gick i mål på 1.39.09. Att slå det hade jag inga förhoppningar om, eftersom jag fokuserat på längre distanser i år har jag liksom slöat ner mig rejält när vi snackar kvalitétsträning... men att gå under 1.45 skulle jag väll fixa i allafall? Startade i grupp 1b tack vare Kattis som sprang i mitt namn förra året på en fantastisk tid, så även om det var tjockt med löpare i hela Göteborg slapp jag trängas på banan. Första 8km flöt på riktigt bra, det kändes som skyltarna med kilometermarkeringar satt nära varandra och benen var pigga. Milen passerade jag på 48 minuter, ingen fantastisk tid men helt ok för mig. Sen, längs Hisingens verkligen urtrista hamnkant kom en svacka. Plötsligt ville varken benen, magen eller huvudet vara med längre. Åhh vad jobbigt, tråkigt, smärtsamt och nästan vidrigt det kan vara att springa!

Men som så ofta, och lika fantastiskt varje gång, vänder känslan lika plötsligt som den kom. Magsmärtorna förvinner, benen piggnar till glädjen kommer tillbaka. Över andra bron och vänder ryggen åt trista Hisingen, passerar 15km och pinnar på upp mot Avényn. Rundar Poseidon och möter sedan storebror som startade 6min efter mig på andra sidan. Hejjar glatt men blir lite rädd att han ska komma ifatt och gå före mig i mål, så jag ökar farten lite, lite men ha inte så himla mycket krafter kvar att sätta in. Tack och lov verkar inte han ha det heller så jag får med ryggen fri fortsätta loppet in på arénan och äntligen passera mållinjen, denna underbara känsla som man inte kan uppleva nog många gånger!

Sluttiden blev 1.43.23. Inget att skryta med men heller inte att skämmas över. Kroppen kändes bra och inga skador som gjorde sig påminda.

Efter loppet träffade jag några gamla vänner från Vilsta IK och pratade en stund med snabba Kattis som i år sprungit å otroliga 1.32! Respekt. Vi stannade och hejjade in mamma, Matilda och Katerina i mål innan vi fortsatte ner på stan för en middag på Indiska Hörnan. Mycket trevligt, god mat och bra service. Och så god den där ölen är, post-lopp ölen =)

Övernattade hos storebror och hann med byggstarten av Götenes tuffaste träkoja innan vi i förmiddags hoppade på tåget tillbaka norrut. En väldigt trevlig helg på många vis, men nästa år får Göteborgsvarvet klara sig utan mig. Men loppet i ära ska jag springa dubbla distansen samma dag, fast på en liten stig i skogen. Vill du springa med mig?

Det verkar hålla i alla fall...

Träkojebyggarna!

Långemossen

I fredags efter jobbet hoppade jag på bussen till Götene för att tillbringa helgen tillsammans med familjen hos storebror och svägerska i Långemossen. Det var lilla Alice som döptes i fredags, och även om jag missade själva dopet fick jag en fin anledning att komma och hälsa på =)

I morse gav vi oss iväg på en joggingrunda Jag, brorsan, mamma, pappa, Matilda och hundarna Svante, Affe och Rassla. (alla utom papsen kommer att göra upp nästa vecka på Göteborgsvarvet =) särskilt hårt blir det i år eftersom brorsan startar några minuter efter mig bara...) Idag var det underbart väder, de långärmade tröjorna åkte av en efter en och varma vindar smekte bara armar. Efter första varvet gav sig jag och Matilda ut på ett andra varv och efter det drog jag själv iväg på ett tredje. Försökte öka tempot lite sista 7km men kroknade mot slutet, törstig och tom på energi... ca 21km blev det och även om kroppen inte var helt med idag så känns som ett bra sista långpass inför varvet!

Här kommer lite bilder!

Från vänstar: Pappa, Danne, Marita, Leo, Mamma och Jocke. Nattvandring på Kinnekulle

Familjen =)

Springsugen

Idag har det gått 4 dagar efter Lidingö Ultra, jag har inte sprungit något ännu men simmat och gymmat, och kroppen känns helt återhämtad. Skönt. Något som också är både förvånande och fantastiskt är att min onda häl blev bra efter loppet! Har inte haft ett dugg ont =) Ett ultralopp kanske kan funka som alternativ till stötvågsbehandling ;-) Bara att hoppas det håller i sig.

I kväll blir det iallafall en tur med karta och kompass i skogen, har ju efter 15 år tagit upp orienteringen och tänkte försöka mig på några av naturpassets kontroller ikväll. Är ju röd dag i morgon så jag har gott om tid på mig att hitta hem!