Swiss Alpine Marathon del 2

Lördag morgon. Trevar efter mobilen i mörkret, klockan visar strax innan 4 på morgonen. Inte en chans att jag skulle somna om. Har kan man vara så nervös inför att springa? Det är ju liksom inte så himla svårt, ena foten framför den andra. Fast... det är nog inte den tekniska delen som får fjärilarna att flyga i magen. Det är utmaningen, hur kommer det kännas efter 4, 5, 7 mil? Kommer jag orka? Kommer jag få ont, kommer jag kunna njuta? Vad kommer jag göra för tid? Visst hade jag hela tiden intalat mig själv att det enda mål jag hade var att just ta mig i mål och att göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt... men- nog hade 10-timmarsgränsen dykt upp i huvudet ett par gånger... jag har en ettrig liten tävlingsdjävul som sitter på axeln och viskar frestande ord i örat på mig så fort det drar ihop sig till någon form av utmaning, och även om jag har full förståelse och ännu större respekt för de som inte bryr sig det minsta om prestationer så hör inte jag dit. Jag njuter av den där lilla extra driven som tävlingsmomentet ger mig, jag behöver helt enkelt en balans mellan prestation och upplevelse.

Nåväl. Jag låg kvar en kvart i sängen innan jag gav upp och tassade ut i köket till de andra som skulle starta kl 06 och redan var i full gång med de sista förberedelserna. Så grymt snygga dom var i sina tävlingsoutfits!

Maria, Fredrika och Carina, redo för start!

Vi delade ut lyckosparkar och snart var jag ensam kvar, laddad till tusen och inne i bubblan.

Strax var även jag startklar

Vi hejjade allt vi kunde på våra löpare då de efter 2-3km passerade utanför balkongerna, och sedan gick jag tillsammans med Ken och Jan-Erik ner till starten för att lämna dropbag. Eftersom vi bodde bara några hundra meter från starten gick vi tillbaka upp till rummet för att slippa stå och frysa. Då det var 15 min kvar till start gick jag tillbaka ner och där bland alla människor fick jag syn på Allans Linnéa-tröja. Han stod tillsammans med Fredrik och Anna som kommit först på torsdagen och som jag inte hunnit träffat än. Kort pepptalk och sen bar det iväg. Min strategi var att starta i 6.30-tempo, samma på Lidingö Ultra som då hade kännts som ett lagom tempo. Eftersom jag inte äger (och troligtvis aldrig kommer att äga) en Garmin så gick jag på känsla de första 5km innan den första distansangivelsen kom och jag kunde checka av tempot mot klockan. ca 6.15-tempo, kändes bra. Rullade på i den farten första milen då jag kom ikapp Ulf som jag träffat på Hornstull-Järna tidigare i somras. Blev så glad att se någon jag kände och få prata lite så jag tror jag ökade farten av ren glädje! Vid 15km hade jag en snittid på närmare 6min/km och vid det här laget kändes allt så himla bra så jag tänkte att nu chansar jag och kör i det här tempot. Nu följde 15km fantastisk löpning. Upp och ner, in och ut ur skogen, den ena vyn vackrare än den andra. Jag skymtade Fredriks Linnéa-rygg en liten bit framför vilket också gav lite extra boost av samhörighet.

Någonstans under de första milen på banan, jag riktigt återupplever löparglädje

då jag ser den här bilden.

Strax innan Filisur 30km in på banan kom jag ifatt Multisport-Anna som såg grymt stark ut men sprang och funderade huruvuda hon pga en fotskada skulle stanna i Filisur och få en tid i 30km-klassen eller fullfölja hela sträckan tillbaka till Davos. Beslutet blev att fullfölja, och det är inte minst jag glad för, för efter Filisur hade vi kontakt från och till ända fram till Dürrboden då det sista jag såg av Anna var en försvinnande ryggtavla med siktet inställt på målet 14km därifrån.

Efter Filisur började den jävliga delen av banan - en slingrande, lång, uppförsluttande asfaltsväg under den alltmer gassande solen. Man är van att även en lång backe har ett slut, men så är det fan inte i Alperna! Bakom varje kurva ser man bara hur backen fortsätter runt ytterliggare en kurva, och ytterliggare en... här gick de flesta, men jag fortsatte att växla mellan löpning och gång hela vägen till Chants som låg ca 15km bort. Dels visste jag att jag det var här jag var stark, att sakta joggandes sega mig uppför backar utan slut, dels hade den där lilla djävulen på axeln börjat ropa allt mer intensivt i örat " 10 timmar, 10 timmar..." En bit efter Bergün kom jag ifatt Fredrika som glatt peppade mig vidare och som vanligt ger ett hejjande så mycket mer energi än alla världens gel och bars, så med ens gick det lite lättare igen. Men den lyckan var kortvarig. Jag hann ifatt även Jan-Erik som i rask gång stretade uppför, men strax därefter blev det jobbigt. Riktigt jobbigt. Spyjobbigt. Jag gick förbi en stackare som gödde dikeskanten med sitt maginnehåll och funderade en stund på att göra honom sällskap. Bara tanken på en banan fick det att vända sig i magen på mig, och för första gången slogs jag av tanken att det är inte så jäkla säkert att jag fixar detta! Fortfarande återstod nästan hälften av loppen och det var inte den lättaste delen.

Räddningen blev motsägelsefullt nog den allt brantare lutningen. Jag orkade inte springa längre och började gå istället, vilket var precis vad som behövdes för att kroppen skulle återfå krafter. Under den allra brantaste delen mot Keschütte märke jag att illamåendet och frossan gav vika och jag kunde åter börja njuta av färden.

Återhämtning?

Gav läkaren som stod vid Keschütte en rejäl high-five för att försäkra min fortsatta färd ut på Panoramatrail som jag sett fram emot att få springa på. På vägen ner kom jag ifatt Carina och återigen upplevde den energikick ett par ord från en vän ger. Om mitt ena paradkort är långa sega uppförslut som kom mitt andra här - i riktigt eländig terräng. Jag älskar att öka farten och springa på stenarna istället för att kliva över dem, och med snabba fötter vill jag påstå att även risken för att ramla och slå sig minskar. Visst blev det trångt bitvis på Panoramatrail, men jag hade tur som inte hamnade i alltför långa köer och oftast gick det att ta sig förbi någorlunda smidigt. Då nedåtstigningen från Scalettapass mot Dürrboden började var jag vid gott, mindes den sräcken som väldigt kort och rolig från onsdagens banbesiktning. Men den här gången hade jag 60km i benen. Lätt att glömma... Steget var inte längre lika piggt och raskt och det började bli jobbigt att hålla emot i de brantaste utförsbackarna. Räddningen blev ett par knallrosa kompressionsstrumpor som tillhörde en lika färglad Maria, hon såg fortfarande så pigg ut att det smittade av sig lite. Kanske för mycket, jag blev så glad att jag drog på lite extra och stöp lika kraftfullt på en sten jag tydligen missat. Det blev ett praktfullt säldyk a´la Anja Persson, men tack vare omtänksamma medtävlande var jag lika snabbt uppe på fötterna igen och hann knappt fatta vad som hände.

Dürrboden nästa, här träffade jag Anna för 4e och sista gången under loppet, hon var betydligt starkare än jag vid det här laget och det var ingen chans att hänga på henne över ängarna. En sköldpadda hade funkat bättre som draghjälp. Nu var jag rejält trött i låren, varje steg gjorde ont i musklerna. Jag gjorde mitt bästa för att ändå springa på, för det gjorde knappt någon skillnad på det onda vilket tempo jag hade och ju fortare jag sprang desto fortare skulle jag komma fram. Det förstod till och med jag i min ultra-dumma skalle. Försökte att inte tänka på distansen, bara springa, springa, framåt, framåt. Illamåendet var borta, jag insåg att jag skulle fixa 10-timmarsgränsen och trots att jag var helt körd i musklerna njöt jag av den här sista biten mot målet. En sväng inne i skogen gav lite nya krafter och plötsligt var det bara 3km kvar. Jag segade uppför den sista backen, höll ungefär samma tempo som deltagarna i Walk-klassen, och snart skymtade jag stadion och målet nere i byn. Ner från skogen, över bäcken, in på arenan. Glädjen bubblade i kroppen, jag spurtade på endorfiner och kände mig så.jävla.lycklig!

Sluttid 09:23:09. Djävulen på axeln ler och funderar på nästa terrordåd

Swiss Alpine Marathon

No way, inte en chans att jag inte tänker skriva en tävlingsberättelse från årets största utmaning, Swiss Alpine Marathon. Jag har återupplevt den gångna veckan genom vännernas bloggar, foton och facebook-skvaller, och nu känner jag mig redo att själv reflektera över vad som egentligen hände där borta bland bergen. Låter kanske lite väl känslosamt, men det ÄR känslosamt då en sak som varit i fokus under en såpass lång tid plötsligt är över.

Söndag 25/7

Hade gott om tid på mig att packa ihop allt som skulle med till Davos, planet skulle inte lyfta försen kl 16.15 och det var ännu länge innan jag skulle möta upp Carina och Gunnar vid centralen. Beauty Boxen och den lilla svarta fick stanna hemma till förmån för ännu en ullunderställströja, tights och ett extra par löparpjuk. Resan gick alldeles utmärkt och runt kl 23 fick vi äntligen ansluta oss tillFredrika och Mariasom flugit ner tidigare under dagen och redan installerat sig i lägenheten som vi skulle dela under veckan. Så fick jag också äntligen träffa den andra halvan av "Into the Wild", och hur kan jag annat än känna djup samhörighet med den morgonpigga tjej som liksom jag finner ro under de där långa ensamma, löprundorna..

Två våningar ovanför bodde vårt andra gäng med Ken, Annika, Linda, Bänke och Jan-Erik, men ikväll var vi alltför trötta för att göra annat än krypa till kojs och invänta morgondagen.

Packning pågår

Måndag 26/7
Idag var vi alla anmälda till "course visit", men hade redan dagen innan bestämt oss för att skippa det och istället göra en egen tur lite senare på dagen. Fredrika kände sig krasslig och för att inte riskera starten på lördag stannade hon hemma och dunder-kurerade medan vi andra tog bergbanan upp till Weissfluhjoch som låg på 2500-nånting? höjdmeter. Väl uppe såg vi inte ett skit, det var tjock dimma och snöblandat regn i luften. Så vi valde att gå ner en bit till Panorama weg som vi sedan följde till ett fik som jag inte kommer ihåg var det låg. Vägen förgylldes av murmeldjur, kor, en ödla och fantastiska vyer. Stigen löpte längs en bergssida, den var visserligen bredare än den beryktade Panorama Trail men gav ändå försmak av vad som komma skulle..

Besök i kohagen

Vy från fikarestaurangen

Panoramaweg

Murmeldjur!

Tisdag 27/7

Trodde jag skulle ha träningsvärk i låren efter gårdagens nedförsstigning, så det var med viss förvåning jag vaknade på morgonen och konstaterade att varje skinka kändes som ett bowlingklot. Dagens tur inleddes med kabinbana upp till Jakobshorn där nästan 1dm snö låg och väntade på oss. Vi var nu en ännu mer reducerad skara då Gunnar som inte hade några bra snöskor valde att avstå. Så det var Jag, Maria och Carina som med ett fånigt "se det snöar-leende" på läpparna begav oss ner mot dalgången som skulle leda oss tillbaka mot Davos. Kontrasterna i alperna är fantastiska, ena stunden går vi i snö och stora flingor faller från himlen, för att i nästa stund låta oss värmas av solen i en grönskande dal. Efter 12km rask vandring (eller Carina gick, Jag och Maria småsprang för att hålla samma takt...) hoppade vi på en buss som dök upp så passande för att ta oss de sista kilometrarna tillbaka till Davos.

Onsdag 28/7

Idag hade vi bestämt oss för att gå en del av banan som vi skulle springa på lördag, vi ville se den värsta uppförsstigningen och Panorama trail för att vara lite mentalt förberedda. Och som på beställning vaknade vi idag för första gången med solens strålar som kikade över alptopparna och lovade en riktig vacker dag. Idag Valde även Carina som kände av sin onda fot efter gårdagen att stanna hemma, istället anslöt jag och Maria oss med Annika och Jan-Erik (och ett helt gäng danskar) och begav oss mot tåget som skulle ta oss till Bergün och därifrån med postbuss till Chants där vandringen började. Och även om stigningen var precis så brutal som ryktet sa så var det ändå skönt att ha gjort den. Jag kände mig rätt stark uppför och märkte inte direkt av den höga luften. Frågan var dock hur den sträckan skulle kännas på lördag med ca 45km i benen redan innan Chants... Väl uppe på högsta punkten vidKeschhütte 2632 m.ö.h åt vi var sin gudomlig rösti innan vi fortsatte på Panorama trail, som inte heller den gjorde mig besviken! Med smal, ojämn stig, tvärbrant uppför på ena sidan och lika brant nedför på andra sidan fanns inte mycket mer att önska. Jag älskar Alperna =)

Den enda delen av Panorama trail där man kunde gå ut en bit från stigen

Jan-Erik, Maria och Annika

Lycklig...

Torsdag 28/7

Vila. Jag, Ken, Annika, Jan-Erik och Bernt som reste med Springtime tog tåget till St Moritz som inte hade så mkt mer att erbjuda än flashiga märkesbutiker och en jäkla massa regn. Och bergbanan var visst dyrare att driva där än på andra ställen, så istället för ytterliggare en dag på hög höjd hittade vi en bra restaurang nere i byn där vi spenderade någon timme. Det är svårt att inte ha trevligt i rätt sällskap!

Annika och Ken i St Moritz

Fredag 29/7

Dan före tävlingsdan. Det märktes att alla var laddade till topp, spänningen gick nästan att ta på och förberedelserna av klädsel och dropbag tycktes kunna pågå hur länge som helst. När man väl bestämt sig för ett upplägg fick man ett nytt intryck av någon annan och så var det bara att börja om igen. Innan lunch tog jag en kort joggtur på ca 4km för att se om jag kom ihåg hur man gjorde efter alla vandringar. Det gjorde jag, vilken ju kändes lovande.

Lördag - fortsättning följer.....

Hårdträning och avsked

Måndag morgon, solen skiner, frukosten är just intagen och jag kryper ner en stund till under täcket. För jag har semester! Haha, idag och i morgon gör jag vad jag vill hela långa dagarna =)

I helgen har jag och Jens vart och paddlat forskajak i Dala-Floda med Kajaktiv. Sjukt roligt, liite ångest och adrenalinpumpen på högtryck. Tyvärr inte så mkt bilder, svårt att fiska fram kameran mitt i forsen... så förra veckan blev en slags vilovecka när det gäller löpningen med 2 pass, men n börjar en tuff träningsperiod innan nedtrappningen inför Swiss Alpine. Fram till avresan 24/7 blir det 3-veckorsblock med 2 tuffa veckor följd av en lugnare återhämtningsvecka, där de tuffa veckorna innehåller ffa mängdträning på lägre intensitet och backträning. Idag ska Flottsbrobacken besegras ett antal gånger!

Men kära vänner, vill ni veta hur det går i Alperna så slå en signal så tar vi en fika, för här blir det tyvärr inte mer skrivet på ett bra tag. Jag har helt enkelt ledsnat på bloggandet och tackar för mig den här gången!

Nu kör vi hårt, kram Maria

Bastumöten

Kanske är det gemenskapen efter ett hårt träningspass, kanske är det nakenheten, kanske är det det faktum att det oftast är personer som inte kommer från Stockholm (förlåt...) som unnar sig en stund i bastun - jag vet inte, men jag tycker ofta jag upplever intressanta möten där i vattenångan som dunstar upp från aggregatets stenar.

Igår efter ett pass på gymmet passade jag på att basta en stund innan vi skulle ses hos Erik och planera sommarens kajakutflykt. Efter ett tag kom det in en värmländska 50+ och hur det kom sig så började vi prata löpning.

Damen: " jo men det finns många fina slingor här på Söder (på bred värmländska), du kan ju springa runt Långholmen tex."

Jag: "Ja, det har jag faktiskt aldrig gjort".

Damen: "och vill man springa längre kan man fortsätta runt Reimersholme, det ä riktigt fint de vettu!"

Jag: "Ja just det, det kan man ju göra. Det blir en fin runda!"

Damen: "Och ska du springa riktigt långt, det gör gubben min ibland, då kan du ju försöka springa runt hela Årstaviken!" (Jag gillar att hon använde "försöka", helt rätt, man måste ge sig på utmaningen ibland!)

Jag: "Oj, han är visst duktig gubben din"

Damen: "Jodu han springer året om han vettu!" sen fortsätter hon " du då, springer du nått motionärslopp också?"

Jag: "Det händer, men jag joggar mest för att hålla mig i form"

Det var helt enkelt inte läge att sätta gubben i skuggan. Han fick vara hjälte för den gången.

Göteborgsvarvet

För andra gången i mitt liv var det i lördags dags att springa Göteborgsvarvet, tillsammans med ca 50 000 andra löpare. I min smak, ungefär 49 000 för många. Visst, det är folkfest, inget snack om den saken. Arrangemanget är dessutom fantastiskt med tanke på alla dessa människor, att få allt att fungera är ingen dålig bedrift! Men det passar helt enkelt inte mig. Ge mig en liten stig i stor skog och placera dit en 50-100 andra inbitna löpare. Dra en startlinje och sätt upp ett målsnöre, önska mig lycka till och ge mig en klapp på axeln när jag kommer i mål. Det är min stil. De här folkfestlöpar-arrangemangen är fantastiska företeelser som just nu går som en våg genom hela vårt land. Jag deltar gärna men kommer nog aldrig känna mig riktigt, riktigt, bekväm.

Jaja, sluttjatat om det, hur gick det då? Senast jag sprang för 2 år sedan slog jag pers med 3sek och gick i mål på 1.39.09. Att slå det hade jag inga förhoppningar om, eftersom jag fokuserat på längre distanser i år har jag liksom slöat ner mig rejält när vi snackar kvalitétsträning... men att gå under 1.45 skulle jag väll fixa i allafall? Startade i grupp 1b tack vare Kattis som sprang i mitt namn förra året på en fantastisk tid, så även om det var tjockt med löpare i hela Göteborg slapp jag trängas på banan. Första 8km flöt på riktigt bra, det kändes som skyltarna med kilometermarkeringar satt nära varandra och benen var pigga. Milen passerade jag på 48 minuter, ingen fantastisk tid men helt ok för mig. Sen, längs Hisingens verkligen urtrista hamnkant kom en svacka. Plötsligt ville varken benen, magen eller huvudet vara med längre. Åhh vad jobbigt, tråkigt, smärtsamt och nästan vidrigt det kan vara att springa!

Men som så ofta, och lika fantastiskt varje gång, vänder känslan lika plötsligt som den kom. Magsmärtorna förvinner, benen piggnar till glädjen kommer tillbaka. Över andra bron och vänder ryggen åt trista Hisingen, passerar 15km och pinnar på upp mot Avényn. Rundar Poseidon och möter sedan storebror som startade 6min efter mig på andra sidan. Hejjar glatt men blir lite rädd att han ska komma ifatt och gå före mig i mål, så jag ökar farten lite, lite men ha inte så himla mycket krafter kvar att sätta in. Tack och lov verkar inte han ha det heller så jag får med ryggen fri fortsätta loppet in på arénan och äntligen passera mållinjen, denna underbara känsla som man inte kan uppleva nog många gånger!

Sluttiden blev 1.43.23. Inget att skryta med men heller inte att skämmas över. Kroppen kändes bra och inga skador som gjorde sig påminda.

Efter loppet träffade jag några gamla vänner från Vilsta IK och pratade en stund med snabba Kattis som i år sprungit å otroliga 1.32! Respekt. Vi stannade och hejjade in mamma, Matilda och Katerina i mål innan vi fortsatte ner på stan för en middag på Indiska Hörnan. Mycket trevligt, god mat och bra service. Och så god den där ölen är, post-lopp ölen =)

Övernattade hos storebror och hann med byggstarten av Götenes tuffaste träkoja innan vi i förmiddags hoppade på tåget tillbaka norrut. En väldigt trevlig helg på många vis, men nästa år får Göteborgsvarvet klara sig utan mig. Men loppet i ära ska jag springa dubbla distansen samma dag, fast på en liten stig i skogen. Vill du springa med mig?

Det verkar hålla i alla fall...

Träkojebyggarna!

Långemossen

I fredags efter jobbet hoppade jag på bussen till Götene för att tillbringa helgen tillsammans med familjen hos storebror och svägerska i Långemossen. Det var lilla Alice som döptes i fredags, och även om jag missade själva dopet fick jag en fin anledning att komma och hälsa på =)

I morse gav vi oss iväg på en joggingrunda Jag, brorsan, mamma, pappa, Matilda och hundarna Svante, Affe och Rassla. (alla utom papsen kommer att göra upp nästa vecka på Göteborgsvarvet =) särskilt hårt blir det i år eftersom brorsan startar några minuter efter mig bara...) Idag var det underbart väder, de långärmade tröjorna åkte av en efter en och varma vindar smekte bara armar. Efter första varvet gav sig jag och Matilda ut på ett andra varv och efter det drog jag själv iväg på ett tredje. Försökte öka tempot lite sista 7km men kroknade mot slutet, törstig och tom på energi... ca 21km blev det och även om kroppen inte var helt med idag så känns som ett bra sista långpass inför varvet!

Här kommer lite bilder!

Från vänstar: Pappa, Danne, Marita, Leo, Mamma och Jocke. Nattvandring på Kinnekulle

Familjen =)

Springsugen

Idag har det gått 4 dagar efter Lidingö Ultra, jag har inte sprungit något ännu men simmat och gymmat, och kroppen känns helt återhämtad. Skönt. Något som också är både förvånande och fantastiskt är att min onda häl blev bra efter loppet! Har inte haft ett dugg ont =) Ett ultralopp kanske kan funka som alternativ till stötvågsbehandling ;-) Bara att hoppas det håller i sig.

I kväll blir det iallafall en tur med karta och kompass i skogen, har ju efter 15 år tagit upp orienteringen och tänkte försöka mig på några av naturpassets kontroller ikväll. Är ju röd dag i morgon så jag har gott om tid på mig att hitta hem!

Lidingö Ultra!

Så får man äntligen kalla sig Ultralöpare! Det var fasen på tiden, så som jag håller på och snackar... höll nästan på att bli pinsamt ;-)

Igår begav det ig alltså. Vaknade runt halv 6 (klockan stod på 6 men som vanligt har inte min kropp ro att vänta in alarmet) Käkade en frukost bestående av Makaroner och Lax! och gick sedan till tåget. Nere på tunnelbaneperrongen började man ana andra löpare, en del helt öppna med sin identitet iklädda tights, löparjacka, springskor och hela kittet. Andra lite mer maskerade men hade kanske en banan i sidofacket som avslöjade dem. Om inte annat så såg man i blicken vart de var på väg - fokuserade. I Ropsten var det ca 15 min väntan på bussen, och plötsligt började alla andra löpare gå och handla bananer på den lilla kiosken. Shit tänkte jag, det här är antagligen killar och tjejer med rutin, och helt plötsligt stod jag också där med en banan i handen! Inte för att jag fick i mig den, hade ju proppat i mig en hel middagsportion till frukost bara timmen innan.

Så kom vi fram till Lidingövallen, hämtade ut nummerlappen och gick till omklädningsrummen för att fixa till det sista innan start. Kl 9 släpptes vi så iväg, runt 400 löpare som tog de första löpstegen på sina 50km. Jag lade mig i bakersta delen av fältet, kände mig väldigt orutinerad och ville liksom känna av lite och se hur alla andra gjorde. Efter 1km kom första backen, den som på den "vanliga" Lidingöloppet inleder sista milen upp i skogen från Grönsta Gärde. För första gången gick jag uppför den backen, trots att jag bara hade sprungit 1km mot de vanliga 20km! Men jag höll mig till min plan och tog samtliga brantare backar gåendes. Ganska snart kom vi till första vätskekontrollen och strax därefter 5km-markeringen. Väldigt skönt tycker jag att slippa sträckmarkeringar varje kilometer, slipper man tänka så himla mycket på hur lång sträcka som återstår.

Hur kändes det då? Sådär. Ingen katastrof på något viss men jag kan inte påstå att benen var särskilt lätta heller. Redan efter några km böjade det göra ont i högra vaden och ner mot hälsenan, och eftersom det är mina svaga punkter började jag bli rädd att jag skulle dra på mig någon skada innan loppet var över. Den här lite tunga, sega känslan höll i sig och efter 26km passerade vi Lidingövallen igen och de som valt att starta i 26k-klassen vek av för att springa in under målfållan medan vi andra gav oss ut på loppets andra hälft. Nu var jag sliten. Och det var rätt oroande, dels för att halva loppet återstod och dels för att jag efter 26km i 6.30-tempo borde känna mig hyfsat fräsh ändå om jag inte missbedömt formen helt?! Var jag kanske inte så bra tränad som jag ändå trott? Och hur fasen kunde jag tro att jag skulle klara 7.8mil i alperna i slutet av sommaren??? Negativa tankar fyllde mig, jobbigt jobbigt jobbigt. Jaja, det var inte mycket mer att göra än att trava på och hoppas på det bästa. Ungeför 5-6km till avverkades i rätt negativ anda, jag fick jobba för varje steg och det gjorde lite småont både här och där. Tappade även lite på tempot den här sträckan tror jag, hade inte riktigt koll på tiden.

Men så, strax innan 35km liksom hände något. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men plötsligt bara försvann alla krämpor och benen piggnade till ordentligt. Jag hade under en lång stund sprungit ensam men nu började jag passera andra löpare. Och för varje löpare jag passerade, desto piggare kände jag mig. Lite oroad för att jag skulle få betala för detta senare, det återstod ju ändå 15km, så jag tog det ändå lite lugnt och jag fortsatte gå uppför de värsta backarna. Men det höll i sig, jag fortsatte att avancera placeringar och jag sprang och bara njöt av att jag kände mig såpass stark. Nu ska man komma ihåg att det är inga fabulösa farter vi pratar om, jag tror nog inte det gick sååå mycket fortare än mitt ursprungliga 6.30-tempo, men känslan att vara pigg i benen efter 40km är ändå fantastisk! När det återstod 8km började jag springa även i de flesta uppförsbackarna, nu var jag ju liksom nästan framme. Hade en liten svacka vid 45km men blev då omsprungen av en superpigg tjej på lätta ben som jag stal lite energi från =). Så drog jag åter upp tempot en aning, kände att kroppen svarade fint och drog på lite till. Snart återstod det 2km och jag kände mig nästan hög av löparglädje. Sprang förbi en handfull löpare till, passerade Grönsta Gärde och fortsatte den sista kilometern upp mot Lidingövallen och målet. Såg ryggen på tjejen som studsat förbi mig 5km tidigare men hon var för långt fram för att jag ens skulle försöka hinna ifatt. Ett varv inne på löparbanan och så sista raksträckan in i mål!

Vimsade runt en stund och bara njöt av bedriften, drack kaffe, käkade ostkaka och snackade med andra löpare. I bastun senare träffade jag hon som knipit 3e platsen, liksom för mig var det hennes första ultra... bara det att hon avverkat den på nästan en timme kortare tid än jag! Hennes familj hade missat hela målgången för att hon var så snabb. Cool debut av en cool tjej, henne lär man se mer av framöver.

Hur gick det då? Tiden blev 5.22.30-nånting och det räckte till en 20e plats. Snittade efter sista 5-km spurten 6.27min/km, vilket var lite bättre än jag hoppats på. Idag (dagen efter) är jag stel i vaderna och det känns i låren när jag går nerför trappor, men annars mår jag oförskämt bra =) Hälen är iof lite mer smärtande än vanligt och kommer kräva lite extra omsorg kommande vecka, men jag trodde det skulle bli värre.

Sammanfattningsvis - En ultradebut med mersmak =)

Före

Efter ;-)

Uppladdning pågår!

Bild från banan

Nu är det bara timmar kvar. Hur kan man känna sig så peppad för att springa 50km? Det är ju rätt segt egentligen... men, jag är grymt taggad.

Min plan ser ut såhär:

- dricka lagom och äta lite på varje station. Inte stanna så länge på stationerna, MEN...

- ...gå i de brantaste backarna redan från början

- skippar ryggsäck, men tar kanske en liten flaska i handen att fylla på vid stationerna

- vantar, kommer bli kall mot slutet särskilt om det börjar regna =/

- 6.30-tempo. Kommer försöka hålla ganska jämn fart loppet genom

- långa tights, ullunderställströja, långärmat funktionströja

- tejpade tår och skyddande vaselin överallt

- mina underbara Montrail-pjukk

- japp, jag kör med Mp3. Radio första timmarna, sedan musik. Har just lagt in ny playlist =)

- positiva tankar!

Nu kör vi!

Jag under morgonjogg i München

Danföredanföreultradan

2 dagar kvar. Det känns fint. Jag är frisk. Formen är ok. Jag har lite ont i en häl men det känns ok det också. Jag ser fram emot lördagens start. Äntligen ska det bli av!

Här kommer lite bilder från München!

Vi tar kort på oss själva under en morgonjogg i Olympiapark

Kartläsning

Flashigt ljus på nattklubben

På väg mot middag tror jag?

Ursviks Xtreme

Rapport från gårdagen - avslutade arbetsdagen med jour, och såklart var det heeelt lugnt mellan typ kl13-16 och SEN kom en hel hög med patienter. Inga såna där snabba besök heller utan lite mer komplicerade problem som kräver både mer tid och tanke. Men efter lite ombokningar och fixande hann jag ändå iväg i tid och mötte upp Jens vid tunnelbanan strax efter kl 17. Hoppade på tåget till Hallonbergen och promenerade ner till starten för Ursvik Xtreme. Äntligen skulle jag få testa banan på barmark =)

Och det var kärlek direkt, redan i första backen in mot skogen kände jag att kroppen var med mig idag. Banan passade mig fint med rätt mycket backar och mindre stigar, bortsett från de tre sista kilometrarna längs elljusspåret lyckades jag njuta ordentligt hela vägen trots att mjölksyras stockade sig bitvis. Det var ca 150 startande men då starttiderna sprids ut på 1,5h var jag rätt ensam i skogen. Höll ihop med Jens första 4km, blev sen omsprungen av 2 och sprang själv om 1. Annars var jag solo, och tyckte faktiskt det var rätt skönt.. inegn klocka hade jag heller så jag fick helt springa på känsla, och antagligen var det därför jag kunde njuta så mycket av banan.

Sprang i mål efter 74 min och 19sek, ett snittempo på strax under 5min/km. Grymt nöjd! Det kändes fint i kroppen efteråt också så det bådar gott inför helgens Lidingö Ultra. Resultatmässigt blev det en 3e plats bland damerna, så lite kaxig är jag allt idag ;-)

Hej träningssug!

Efter 1 vecka med minimalt med träning, magproblem och allmänn lathet är träningssuget tillbaka, och som vanligt efter en liten svacka är lusten större än någonsin! Oj vad här ska tränas. De ska pringas, gymmas, simmas, orienteras och så kanske jag äntligen får tummen ur och lär mig åka på mina Skikes som pinsamt nog står kvar i garderoben där de hamnade i höstas när första snön föll...

Och suget efter att avverka kilometrar i djupa skogar kunde knappast komma lämpligare. Våren och sommaren gör allt större framsteg och snön börjar försvinna även längst inne i de djupaste skogarna, dit bara långlöparna och trollen hittar. Loppen närmar sig också, nu närmast väntar Ursviks Xtreme redan ikväll och sen är det dags för ultradebuten på lördag ute på vackra Lidingö. 50 härliga kilometrar i, som det ser ut nu, strilande regn...

Men först - Ursvik Xtreme. 15 kilometer i terrängen, utmanad av Jens. Vi ses på centralen efter jobbet och tar tuben till Hallonbergen. Det blir hårt. Jag tänker att jag kan ju alltid skylla på magen om jag kroknar. Men det ska jag inte göra. Skylla på magen alltså. Krokna kan jag inte lova att jag inte gör.

Semesterfilosofi

Låt mig få bli lite djup för en stund. Jag vill så gärna sätta på pränt vad jag jobbar med hos mig själv just nu. Kanske kan det väcka en tanke hos någon annan? Det handlar inte om träning, för ovanlighetens skull, utan om relationer. Eller, egentligen inte om relationer heller. Det handlar mer om mig själv. Som en del i en relation.

En weekendresa, du och din kära. Det ska bli underbart, romantiskt, ni har all tid i världen för varandra. Gå på muséer, äta på restaurang, shoppa, strosa i gamla stadsdelar, dricka vin och hångla in i natten... en riktig loveboost för relationen! Men... om man egentligen inte är mer kulturell än att man ledsnar efter utställningen i andra rummet? Och det finns 10 rum kvar? Om kläderna varken var bättre eller billigare än i butikerna hemma? Om fötterna värker djävulen redan innan lunchstoppet, om samtalsämnena tar slut efter femte restaurangbesöket? Om man saknar sina vänner på nattklubben? Om man helst av allt vill vara ifred några timmar ute i skogen och sen slappa på hotellrummet, men känner att man nog borde gå och se på den där kända byggnaden som det står om i alla guideböcker... Om du helst bara vill ligga kvar i sängen med en bra bok och din kära sucktar efter en stund med sitt Nintendo DS. Hemska tanke. Ni ska ju umgås, prata om allt det där ni inte har tid att prata om hemma i vardagensstressen.

Oj vad många semesterminor jag trampat på. Trampat, sprängt bort ett ben, men fortsatt skutta vidare på det andra. Träffat en ny mina, bort med andra benet, men fortsatt gå på händerna. Det är ta mig fan inte enkelt att umgås med en och samma människa 24h/dygn under flera dagar om man inte kan acceptera att det skiter sig ibland! Att den där konstutställningen egentligen var jävligt trist, att man är mer sugen på fil och flingor än att sitta och vänta på att få beställa för tredje gången samma dag och att man behöver både slötid och egentid för att hålla humöret uppe. Men det går att lära gamla hundar sitta. En händelse tidigare i år gav mig ett nytt perspektiv på mig själv och hur jag värderar situationer. Saker jag varit oerhört medveten om länge, länge, men saknat de sista pusselbitarna för att få ordning på.

Helgen i München har varit kanon. Inte underbar, inte superromantisk, och inget annat superlativ heller. Men för första gången hade jag ingen färdig plan i huvudet över hur det skulle bli, inget schema över vad och när vi skulle se och göra vad. Jag kände inget ansvar att det skulle vara perfekt. Det går trögt ibland, men jag lär mig ;-)

München!

Tjoho! Idag är det fredag =) Eller... hur var det nu? Just ja, det är torsdag och andra än jag ska till jobbet i morgon innan partystassen kan plockas fram. Men i eftermiddag flyger jag och sambon till Münich och dricker bärs och käkar sparris i 3 dar. Nyss återuppstånden från magsmärtornas helvete känns det som paradiset väntar.

Träning då? Ehh... efter långpasset i söndags blev det ett ett väldigt lugnt cirkulations-stretchpass på gymmet i måndags simpass i tisdags. Igår hade jag tänkt mig 2-minuters intervaller men hade av någon oförklarlig anledning så himla ont i magen så det blev bara hem och lägga sig efter jobbet. Och någon mer löpning den här veckan lär det inte bli... iof, löparskorna åkte ner i väskan i sista stund stund så det blir kanske en morgontur på Münchens gator ändå =) Annars känns det rätt ok med en lugnare vecka, det kan nog vara bra inför Lidingö Ultra nästa helg.

Hejsvejs, ha en skön helg!

Sista långpasset

Det är härligt med kontraster. I söndag, drygt en vecka efter min nära-döden-upplevelse på Ottfjället, drog jag iväg på långpass i korta tights och t-shirt! Underbart, älskade saknade vårvärme =) Färden gick hemifrån Stuvsta till svärföräldrarna i Kungsängen, via Midsommarkransen, Liljeholmen, Alvik, Bromma, Spånga, Jakan och Kallhäll. Vägen är kanske inte den vackraste, det blev en asfaltsdans ackompanjerad av motortrafik och av den anledningen valde jag att ha musik i öronen.

Gick ut lugnt, visste inte riktigt hur långt det var och ville känna in dagsformen. Då jag vek in mot Liljeholmstorg vågade jag mig på en liten fartökning, det kändes riktigt fint. Och den känslan höll i sig i princip hela vägen! Jag försökte tänka Pose och lät benen rulla på i ett behagligt tempo. Efter Svensktoppen bytte jag till Mp3 och lät musiken bära fram mig. Jag kom ända till Jakan innan jag kände av första lilla onda från knäna, då hade jag sprungit i 3h och det är lång smärtfrihet för mig! Det blev inte så mycket värre heller och det var utan större möda som jag spurtade upp för sista backen mot Kungsängen Centrum. En skön dusch, en stunds vila i soffan och sedan grillade hamburgare med massa dressing =)

Totalt blev det ca 38km (mätt på Funbeat så det kan vara både lite längre och kortare) och det tog strax under 4h. Visserligen var det så gott som platt hela vägen och det tog 2 dygn innan jag kände mig helt fit for fight igen (knän och hälsenor, som vanligt) men det känns ändå som ett skapligt formbesked inför Lidingö Ultra om knappt en vecka.

Men innan dess en deltävling i Ursvik Xtreme och en långhelg i München!

Fredag!

Nytt pers på sträckan jobbet-hem, fixar mig i ordning för middag med bästa tjejerna innan Bounce intar Globen, avslutar kvällen med party på Giraff. Fredagskänsla så det räcker =)

Ottfjället dag 2

Så var det dags för ett nytt försök - idag skulle vi upp på toppen, så var det bara! Vis av erfarenhet ställde larmet redan på kl 5 för att komma iväg upp på fjället INNAN det blåste upp som det gjorde dagen innan. Och visst, det började bra, vi var i lag med soluppgången då vi började streta uppför Vålådalens slalombacke (som för övrigt stängde helgen innan pga snöbrist, vi fick tom gå de första 30m på barmark...) Det vackra vårvintervädret höll i sig ca 1h innan de oroväckande mörka molnen åter tornade upp sig på hïmlen i norr och bara någon minut senare var stormen över oss igen =/ Dock snöade det inte lika mycket som dagen innan så sikten var ngt bättre, och så länge vi såg fortsatte vi framåt! Konversationen oss emellan avtog alltmer och den sista biten var det bara att köra ner skallen mellan axlarna och sätta ena foten framför den andra, stretandes framåt ett steg i taget.


Och visst tog vi oss upp! Men tro inte vi jublade högt, tro inte vi andades ut och njöt av bedriften. Nej, det rådde full storm på toppen och vi kunde inte gräva ner oss fort nog för att få lite lä från blåsten och möjlighet att klä på oss ett extra lager kläder. Varsin korvmacka lite varm dryck hann vi få i oss också innan vi frös fast helt och hållet. Det slår mig vad klen människan är egentligen... där sitter jag, med dubbla lager ullunderställ, fleecetröja och täckjacka och hackar tänder så dom nästan ramlar ur munnen på mig. Och en bit därifrån står en renjävel och blänger under lugg i bara mässingen. Respekt till djuren.


Så snart utrustningen var fixad vände vi skidspetsarna neråt och ännu en grymt skön resa nedför fjället började =) Haha, jag nästan skrattar när jag tänker tillbaka! Skräckblandad förtjusning över farten blandat med att inte veta vad som väntar bakom nästa krök, fin snö eller vass sten som sopats fram i blåsten? Åh vad roligt det var! Alltför snabbt var vi dock tillbaka där vi började, och efter att ha lämnat igen skidorna och klämt en lunchpizza satt vi i bilen på väg tillbaka mot Sundsvall. Ett stopp på Lundhags fabriksbutik i Järpen där jag fyndade en skaljacka till halva priset och ett stopp i Östersund för kafferast hos Christoffer och Maggie. Sen plockade vi upp Matilda i Sundsvall och fortsatte ut till mor och far i Ljustorp för middag, bildvisning och hundhämtning.


Dagen efter hade jag klokt nog tagit ledigt från jobbet, så jag vinkade av Danne och Tilda som skulle till sina respektive arbeten på morgonen innan jag snörade på mig löpardojjorna för ett pass långa intervaller längs Selångersån.


Tack brorsan för helgen, det var en debut att minnas!

Christoffer och Maggie kom och hälsade på

Välförtjänt bärs till middagen

Gräver lä i stormen

Topptur - Ottfjället

I Fredags hade vi studiedag på jobbet, ägnade förmiddagen åt Lean-genomgång innan lunch intogs på Prins Bertils Boulehall vid Rosendals Trädgård. Sen var det dags för bouleturnering, Mycket roligare än jag trodde, tävlingsdjävulen finns ju där och det blev riktigt spännande mot slutet. Tyvärr var jag tvungen att lämna tidigare för att hinna med tåget mot Sundsvall (Tror mitt lag slutade på andra plats).

Hann med tåget som ca 4h senare anlände i Sundsvall, där storebror väntade med sitt röda vrålåk och vi fortsatte direkt mot Ottfjäll där vi bokat ett litet härbre vid Fångåmons fiskecamp. Resan gick otroligt smidigt, helt plötsligt var vi framme och hann studera fjällkartan lite inför morgondagens topptur innan vi kröp ner i sängarna.

Morgonen efter hade det kommit ett tunt lager snö och det blåste en del, men inte farligt tyckte vi då. Packade matsäck, käkade havregrynsgröt och for till Åre för att hämta mina skidor som jag skulle hyra där. Sen tillbaka mot Vålådalen, vi hade sett ut en startpunkt längs vägen. På med stighudar, ner i pjäxorna och så bar det iväg! I snigelfart. Det var en chock hur TUNGA skidorna var! Hur fasen skulle jag ta mig upp på toppen med dessa??? Det var ju knappt jag tog mig framåt. Men det var ju bara att hålla masken, så kaxig som jag vart innan var det inte läge och klaga alltför högljutt redan innan vi tagit upp genom skogen. Efter att chocken lagd sig vande man sig dock sakta vid fotbojjorna tillslut nådde vi kalfjället där det egentligen skidandet mot toppen började. Vändret var fortfarande skapligt och vi tuffade på framåt. En skön känsla började infinna sig, ungefär samma som under ett långt löppass. Det är som ingen idé att skynda, man bara tuffar framåt i en nästan meditativ rytm. Vackra fjäll runtomkring, det var ett kärt återseende. Det var alltför länge sedan vi setts.

Men lyckat blev kortvarig, snart tog vinden i och varje liten hudglipa gav sig brutalt tillkänna. Stannade och klädde på ett lager till, käkade lite nötter och fortsatte sedan. Men satan i gatan, det var ingen hejd på snö och blåst! Klockan hade passerat lunch med råge så vi (förlåt, brorsan)grävde en grop bakom en sten där vi käkade upp mackorna, men det var mer ångest än vila. Otroligt vad fort man blir kall när man slutar röra på sig! Och man såg ingenting, verkligen ingenting. Vitt, vitt, vitt, som att man befann i ett vitt rum där man inte kunde ursilja varken väggar, golv eller tak. Man märkte på skidorna om det gick uppför eller utför. När det gäller vinterfjäll är jag megarookie, och jag får väl erkänna såhär efteråt att jag allt var lite skraj. Skulle vi ta oss ner? Man har ju läst på löpsedlarna om hur folk går vilse på fjället, försvinner i stormen och återfinns som stelfrusna lik. Men storebror verkade säker, jag litade på det och fortsatte framåt. Fast till och med han gav upp innan vi nådde toppen. Nästan desperat fick jag hjälp att ställa om skidorna från uppförsåkning till nerförsåkning och så bar det iväg! Fortfarande såg vi inget och egentligen borde väl den här delen vara mer skrämmande än det långsamma tuffandet uppför. Men - det ÄR ju så satans kul att åka utför! Och vem har tid att tänka på rubrikerna om en egna försvinnande när man har fullt upp att hålla koll på alla kroppsdelar? Ringrostig som en gammal järngrind, det var ca 2 år sedan jag åkte utför, men med falsk självförtroende och Anja Pärson på näthinnan släppte vi på nedför backarna. (Jag trillade iof rätt mycket i första branten, det där med att åka i mjuksnö var ju lite lurigt förstås...) Men så snart vi kom ner från de högsta höjderna lugnade blåsten ner sig och sikten blev bättre. Det blev allt mer ordning på skidåkningen och jag var nästan beredd att vända om och gå upp igen bara för att få göra om det första åket! Det är konstigt hur fort känslorna växlar - från dödsångest till klimax på 10 minuter.

Vägen ner till bilen flöt på utan större incidenter och snart stod vi i varsin dusch och njöt av det varma vattnet. Senare fick vi sällskap av Cristoffer och Maggie, goda vänner till Danne, som var på förbiresa efter en dag il Trondheim. Vi fick bjuda på middag och snacka äventyr innan ögonen föll ihop och jag stöp i säng.

Dag 2 - fortsättning följer

Jag på loftet i Härbret

På väg mot toppen, ovetandes om kommande snöstorm

Jägargodis

Danne på loftet

Badskor VS FiveFingers

Kom just in från en kort tur i skogen med mina badskor. Låter kanske knäppt, men frågan är om det inte är ännu knäppare att köpa ett pat FiveFingers för över tusenlappen? Det gick nämligen över förväntan med badskorna. Nu blev det iof bara 1km med tanke på min onda hals, men det funkade helt ok. Underlaget var småstig med en hel del rötter och sten. Visst får man vara uppmärksam på var man sätter ner fossingarna, men skorna skyddar ändå en del. Så för alla Pose-fan, det här är absulot ett alternativ och ger garanterat bättre resultat än all Pose-träning i era vanliga löparpjuks. Inte en chans att jag mosar ner hälen först med de här skorna på fötterna! Dessutom riktigt känns det nu efteråt hur alla små fotmuskler fått jobba lite mer än de är vana vid. Gissar att man bör börja väldigt korta stunder och öka på sakta.

Skorna finns att köpa på Team Sportia och kostar ca 150kr om jag inte minns fel!

Såhär ser Five Fingers ut...

...Och såhär ser mina badskor ut. Ok, inte lika flashiga kanske...

Det blev vila...

Provade springa (såklart) men när jag svängde ner mot Eriksdalsbadet kändes halsen tjock och halsmandlarna svullna, så det blev vackert att knalla tillbaka till pendeln och åka hem. Känner mig inte hängig, men jag vill inte riskera att en evenuell förkylning blir värre än nödvändigt inför helgen... och så fick jag lite tid till att skruva på trätrallen på balkongen! Kolla vad fint det blir =)

Reglarna utlagda

... och plankorna skruvas på plats

Men helt joggfri blir inte dagen, tänkte ge mig ut i skogen bara här bredvis och se om det funkar att jogga i mina badskor. Som alternativ till FiveFingers. Betydligt billigare...

Vila eller inte vila - löparens dilemma

Hade en kurs inplanerad idag hela eftermiddagen, men fick igår reda på att den ställs in. Alltså satt jag där med en helt tom eftermiddag med så kort varsel att jag inte kan boka in patienter. Så vad tänker jag? Inte så svårt, jag passar på att ta ut en del av all flex-tid, ger mig ut i solen efter lunch till förmån för backintervaller i Münchenbacken! Underbart. Men... nu sitter jag här och känner små, små, tveksamma stickningar i halsen. I normala fall skulle jag köra ändå och se vad som händer, antingen går det bra eller så bryter det ut någon förkylning. Men i helgen ska jag ju ut på min debut-topptur upp på Ottfjället, no way att jag missar det för en ynka förkylning!

Så hur ska jag göra? Hoppa löpningen, åka hem och dricka te i solen på balkongen? Eller ska jag köra som planerat? Jag vet vad alla skulle föreslå och jag vet vad jag skulle föreslå till andra- Men det är inte så jäkla lätt ett bestämma till sig själv!

Ha, vad fånig man är. Egentligen. Har man inte större problem än såhär borde man väll inte klaga

Sopor?

Tänk er ett långt, jävligt långt pass. Tänk er regn och blåst. Kanske köra vilse. Tänk er punktering. Tänk er energibrist. Slut på vatten. Trötta ben, tröttare huvud. Tänk er stora, svidande skavsår. Mellan skinkorna. Sprang förbi den här sopkorgen en tidig morgon. Det är ändå ganska lätt att sätta sig in i situationen.

Snacka om att ligga i lä!

En resumé av gårdagen:

Startade med 7km löpning, en rundslinga mot Huddinge och tillbaka. Försökte hålla högre tempo men benen var sega och det blev en snittid på 5.06 eller liknande. Gick in, packade ryggsäcken och gav mig sedan iväg i en mer lufsande fart hem till Carro som lämpligt nog bor granne med Hammarbybacken. 1h och 15 min senare ringde jag på hennes dörr där en något nyvaken tjej höll på att avsluta frukosten. Snabba Carro svalde snabbt sista filen och drog på sig löparstassen, jag fick dumpa min börda och kände mig lätt som en fågel då vi gav oss av mot backen. Osäkra på hur det var med snödjupet såg vi lättade att det var nästan helt bart under liften liksom på baksidan av backen, kalas! Så tog vi tog sikte på toppen och gnetade oss upp 3 gånger, stannade upp en kort stund högst upp och såg ut över ett gråmulet Stockholm. 3 kråkor såg ut som de lekte i motvinden, såg riktigt skoj ut. Leker kråkor? Måste kolla upp det... Nöjda med prestationen joggade vi ner på baksidan av backen och fortsatte tillbaka till Carros lägenhet där en varm, skön dusch väntade.

Efter duschen tog jag tuben till söder och han inhandla ett par pjuck innan jag mötte upp min BAMM-partner Anders för en Brunch på Mose Backe. Vi hade inte setts sedan jag klev av tåget i Stockholm efter BAMM för över ett halvår sedan! Jättekul var det att ses (och givetvis smida lite nya planer på sköna äventyr...)

Jag och Anders på fjället i Björkliden

Totalt avverkades ca 25km löpning inklusive backen, varav ca 13km utfördes med 6kg rygga. Jag är nöjd med det. MEN - och nu kommer jag till det sjuka - samtidigt som jag ringde på dörren hemma hos carro gick starten för TEC-löparna, och flera av dem springer ännu! Helt makalöst. 100 miles ska några av dem bränna av innan de får duscha och sova. För en fantasiskt skildring av loppet kolla in bloggen Into the Wild

Matematikern spekulerar

Fredag kväll, jag har precis släpat mig upp från soffan där jag höll på att somna från både bok och te. Vad trött man blir av att simma! Jag var fram tills precis nu helt övertygad om att jag simmat 1000m på Eriksdalsbadet efter jobbet, men nu när jag skulle jämföra med hur många längder det skulle bli i en 25-metersbassäng kom jag på att jag ju simmat 1250m! Vilken bonus =) Hej huvudräkning, jag skyller på att jag har så svårt att tänka på annat än att andas in ovanför ytan och inte under den medans jag simmar. Trots att jag tycker simning är förvånansvärt trist var det rätt skönt idag, bytet från arbete till vatten med helgen hägrande på andra sidan var inte helt fel. dessutom så mycket bekvämare än att simma i 50-metersbassängen än på 25m bana och bara vända hela tiden.

Anledningen till dagens vattenlek är min onda häl... jag tänkte reducera antal löpdagar till 2/vecka tills den är bra, så nu blir det till att fylla ut med annat skoj. Igår stod det klättring på schemat, grymt skoj på ett helt annat vis än löpning. När jag springer låter jag tankarna vandra fritt mellan olika osannolika dagdrömmar där alla mina livsönskningar går i uppfyllelse på ett helt fantastiskt vis. Men när jag kämpar på klätterväggen tänker jag inte på något annat än hur jag ska ta mig vidare till nästa grepp. Under löpningen är dessutom ofta ensam medan man i klättringen måste vara två, vilket är rätt trevligt som omväxling.

I morgon är det iaf dags för löpning igen =) Hammarbybacken var det tänkt, och jag har lurat med mig Carro också så vi får peppa varandras mjölksyretolerans. Värmer upp med att jogga dit, blir nästan 2 mil beroende på vägval så tillsammans med backen går det väl in som veckans långpass.

Sist måste jag lyckönska alla TEC-löpare, stort lycka till!

Sverige springer. (inte jag)

Tillbaka i arbetsrutinerna efter långhelgen! Känns bra, jag mår egentligen bättre när jag får jobba på dagarna, även om det är grymt skönt med lite ledigt ibland. Det är väl som i så många andra situationer kontrasterna som gör det.

Efter en hektisk förmiddag följde en lugnare eftermiddag (som ändå drog ut på tiden, som vanligt..). Jag hade laddat för ett intervallpass med stegintervaller 3x(4+3+2min), men när det var dags att slå av datorn efter sista patienten bestämde jag mig för att köra intervallerna i morgon istället innan dansen. Känner mig liksom liiite sliten i knäna fortfarande efter helgens långpass + att min halvmosiga häl gärna softar en dag till. Så, det blev en sväng ner till gymmet istället där benen, ryggen och axlarna fick sig en genomgång.

Nu efter dusch, middag, lässtund och en nästan-slummer i soffan kom Jens hem efter att ha kutat 10 x 2minuters intervaller hem från jobbet. Han fullproppad med endorfiner och jag nermosad med parasympatiska systemet som ensam regent i min kropp. Snacka om stämnings-krock... men jag repar mig, och snart är det dags för nya tv-programmet Sverige springer!

Bowlingglasögon

Ni bowlar väl inte utan era discobowlingbrillor? Då blir det inga strikes slagna...

Jag öppnade fönstret

Jag öppnade fönstret, och med kvällsluften följde fågelkvitter. Fylldes av en massa vackra känslor. Ömhet till livet. Tacksamhet för allt jag har, allt jag kan göra och allt jag känner. Livets alla möjligheter... jag väljer några. Som att välja ut de godaste bitarna ur godispåsen. Man får liksom ont i magen om man äter alla... Nej, jag väljer mina favoriter. Tar små tuggor och njuter.