Lyssna inåt, men om kommunikationen brister?

Någonstans är det fel i kommunikationen. Man kunde tycka att vi skulle förstå varandra bättre efter 25 års nära samarbete, emn det är tydligt att jag inte lyssnar tillräckligt, eller missuppfattar en del i alla fall.

Förra helgen sprang jag och Jens ca 17km, försökte hålla iaf lite högre tempo än styrfart.
Kroppen säger - det gör ont, du är dum.
Resultat- Höften gör mer ont i ca 3-4 dagar, jag är sur och grinig och tycker synd om mig själv. Gnäller för alla som råkar komma i min närhet (f´låt)

Den här helgen sprang jag först i lördags ca 1mil för att jag var arg, ledsen och frustrerad. Följde upp med de två första milen på Lidingöloppsbanan, höll ca 5.45 tempo. (ett snitt, gjorde en idiot-rusning mellan 14-18km för att komma ikapp Jens efter ett toastopp i skogen vilket resulterade i en väggkrasch med 2km kvar. Hade sällskap av en snigel den sista biten men blev tvungen att släppa den nedförsbacken innan gärdet. Visade sig sen att Jens sprungit fel väg, så det blev jag som vänta på honom tillslut...)
Kroppen säger - det gör ont, du är dum (ni ser, jag hör samma sak som förra helgen)
Resultat - jag blir rätt mkt bättre i höften dagarna efter

Jag blir inte klok på detta. Träna- eller vila?

Dålig självdisciplin

Jag sprang. Kunde inte låta bli. Först ett varv i lilla skogen och sen runt sjön. Får se vad det blir för konsekvenser, just nu känns det varken sämre eller bättre än innan. (fast 10x bättre i själen =)

Tänk om...

...jag vaknade efter en god natts sömn, med gårdagens trevliga kväll i Uppsala som en rest i ett leende. Solen går precis upp, luften är hög och klar efter nattens regn. Morgonen är tidig då jag lämnar lägenheten och försiktigt småjoggar uppför backen mot skogen. De flesta sover. Väl inne i skogen har muskler och leder mjukats upp och jag ökar farten. Fortfarande en bit under mjölksyra, men med ett skönt driv i steget. Fågelsång. Vattenpölar. Jag hoppar över dem, det är en lek under turen. äljer det bredaste stället och skjuter ifrån, landar, fortsätter. Det spelar ingen roll vilket ben jag tar avstamp med för jag behöver inte oroa mig för smärta i landningen. Jag har inte ont någonstans. Möter en annan joggare, vi byter en blick, en nick. Samhörighet. Morgonen och stegen förenar oss för stunden. Backarna är avklarade, jag viker höger, väljer den lite längre vägen. Marken är mjuk. Det doftar skog. Jag ökar farten lite till den sista kilometern innan jag är tillbaka utanför porten. Stretchar en liten stund, njuter av stunden. Går in, duschar. Sätter på tavatten och gör i ordning en macka och en tallrik fil. Och jag har inte ont någonstans. Det, är lyx.

Men gymmet får väl funka. Blä

Tidig morgon eller sen kväll?

Vaknade tidigt i vanlig ordning, men inte trodde jag att gårdagens nattprogram fortfarande fyllde TV-tablån... nåja bättre än den tidiga morgonens barnprogram!

Optimist- javisst?!

Ont. Sprang med wetwest i vatten idag. Roligare än att simma, men inte mer än så. Och jag är inte speciellt road av att simma. Åkte inlines till och från jobbet också, inte kul det heller. Jag är så positiv idag. Glada tjejen. Nå´n som har nått annat trevligt att berätta?

Blä

Känner mig tjurig och obstinat. Som att jag vill jäklas på någon genom att skita i löpningen hela hösten. På vem? Höften? Den satan blir väl bara glad.

Omplanering

Blev tvungen att kasta om veckans träningsplaner, har för ont i höften nu för att springa, fan fan fan fan osv.

Men skit samma, orkar inte bli så frustrerad som jag skulle kunna.

Skön dag annars, lugnt på jobbet och en trevlig promenad med Anna till Cajsa Warg efteråt. Solen är underbar, så är det bara! Visst har jag berättat om vårt anti-kedjeprojekt? Jag gör det igen- efter dåliga erfarenheter av flera stora affärskedjor (El Giganten, Stadium, Extra Film mfl ...)och som protest mot de stora köpcentrum som växer fram i grotesk storlek utanför städerna, på bekostnad av de små butikernas omsättning, har vi gått in i en bojkott mot kedjor. Dvs handlar inget på ICA, Konsum, H&M, Pressbyrån etc etc . (Därav dagens promenad till Cajsa Warg för att knyta ihop det hela)

Dessutom är Lindy Hop-grejen flyttad till nästa kursomgång, starten var nämligen samma dag som jag kom hem från fjällen och inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna förmå mina ben till att ta danssteg den dagen. Istället sitter jag här och vilar upp mig med lite slösurfande i soffan efter helgens party!

... och så förstås lite skadeläge...

Ok, låt mig gnälla, det är ändå min blogg. Har fått mer ont i höftjäkeln igen. Jag som planerat att komma igång med tempopassen nu sista veckorna inför Lidingö, men det är de passen som brukar förvärra tillståndet så jag vet i fasen hur jag ska göra nu.

Kampen hårdnar

Nu är vi där igen, samma visa som varje år. Jag som tränar året runt, springer intervaller, långpass, backpass, styrketränar och alternativtränar efter konstens alla regler. Pratar löpning, tänker löpning. Faktum är att jag utan tvivel lever löpning mer än jag presterar löpning, men det unnar jag mig själv ;-)

Så, i juni varje år inser Jens att det kommer kännas betydligt bättre i Lidingöloppet om han har sprungit lite innan. Kört några långpass och kännt lite på distansen. Kommer således igång med jogging ca 2 ggr/v, vi springer en del tillsammans men jag får oftast lägga på en extrarunda eller så drar jag ifrån i tempo mot slutet för att få ett bra pass. Av förklarliga skäl är jag i bättre form. Till en början. Sen, helt plötsligt och redan efter några veckor är allt annorlunda; tempot ökar och bibehålls hela vägen och det börjar pratas om att rundorna är för korta. Som igår när vi var ute i regnet på en 18km runda- Första milen gläds jag åt att vi håller jämna steg, efter 13km är jag riktigt impad över utvecklingen och runt 15km får jag kämpa för att hänga med! Hur gick det till?

Dags att leverera, striden är igång!

Springsugen!

Det är som en gammal vän som man inte sett på länge. Förväntansfull ser man fram mot mötet. Lite osäker på hur det kommer att bli men övertygad om att återseendet är kärt. Så länge det handlade om att samla sträcka, samla minuter och samla höjdmeter. Vänja sig med vikt på ryggen. Testa utrustning. Full fokus på vad som komma skall, en tjusning i sig men själva löpningen kommer på något viss i skymundan.

Nu, med målet avklarat och efter 6 dagars vila längtar jag tillbaka till min vän. I morgon ska vi ses =)

Jag på Musköloppet, lycklig av löpning efter långvilan i våras.

Nytt fokus

Tack snälla för gratulationer! Nu är det fullt fokus mot Lidingöloppet som gäller. Den här veckan blir lugn, (måste ju få njuta av lite lediga dagar efter BAMM), men nästa vecka kör jag igång med kvalitétspassen igen hade jag tänkt. Få upp lite fart i benen de få veckor som återstår vore fint...

Tog inlines till jobbet idag, 45 min enkel väg. Sen en sväng förbi simhallen, vilket vas skönt men jag blev trött rätt snabbt. Redan efter 25 längder började jag läcka in vatten i snoken och dra kallsupar, brukar annars klarar mig iaf 30 längder! Aja, än kan jag skylla på helgens strapatser tänkte jag och valde bastun istället.

I morgon ska jag njuta av mina nya arbetstider, stängning 14.00. Haha, sug på den!

Team "Off we go"

Jag och Anders mellan första och andra kontrollen dag 1

BAMM - 09

Så var det dags. Fulla av förväntan och lätt oroliga över skadeläget gav vi oss iväg mot Arlanda i torsdags för att ta flyget till Kiruna, och ökade därmed min tidigare Norrlandsvidd med ca 60 mil. Vi hade tänkt ta en buss vidare till Björkliden men väl på plats visade det sig att vi var fler som skulle till tävlingen och delade därför en taxi, vilket blev både billigare och snabbare. Fick dessutom en egen guide i form av chaffören som glatt pratade på på bredaste norrländskan om sin sons hockeyintresse och var Börje Salming är uppväxt och om Kirunas historia och utveckling samt 100 andra ämnen som jag aldrig uppfattade av dialektala själ- jag som trodde det bara var Skåningar som inte går att förstå i vårt avlånga land. Landskapet var fantastiskt och fjället lockade, samtidigt som jag blev mer och mer nervös. Vad hade jag givit mig in på?

Björklidens fjäll

När vi anlände till hotellet började vi med att käka, klockan hade sprungit iväg och lunchen var missad för länge sedan. Därefter incheck i stugan som vi delade med två andra deltagare som skulle ställa upp i 70-klassen, och om vi funderade på vad vi gett oss in på så var nog de här killarna snäppet mer oroliga. Resten av kvällen ägnades åt diskussioner om packvikt, klädval, matval, orienteringerfarenhet, träningsupplägg etc etc. Fantastiskt med så många likasinnade på samma plats med samma mål =) och supernördigt.

Två olika lag från tävlingen

Så, fredag morgon och start på ca 400 möh. Vägde in väskan på ca 5,5 kg, Anders bar på ca 1,5 kg mer. Första kontrollen var visserligen lättorienterad, men låg dryga 1100 möh och efter 40 minuters konstant brant stigning uppför var man inte så kaxig. Ytterliggare 40 minuter senare var vi äntligen uppe och kunde stämpla medan vaderna brann av mjölksyra. Systemet var så att båda deltagarna i varje lag var tvungna att stämpla högst 15 sek efter varanda, med pinnar som satt fast runt handleden så man kunde liksom inte skicka den piggaste att stämpla åt bägge.

Kartan dag 1

Första kontrollen var alltså avklarad och nu följde nästan 6 timmars orientering i en fantastisk miljö och en allt annat än lättsprungen terräng. Höjdmetrarna visste jag ju om men att underlaget skulle vara såpass "elakt" var jag inte beredd på. Men det gick ändå bra, jobbigt var det och långa sträckor fick vi gå men då vi slutligen nådde nattlägret var vi lika nöjda med insatsen som lyckliga över att äntligen få vila och äta. Av de 7 som startade i mix-klassen kom vi in på en tredje plats, med god marginal åt bägge håll.

Nattläger

Dag 2.
Vi hade redan dagen innan hittat att våra svagaste sida var brant klättring uppför, så då vi nådde första kontrollen som låg uppe på höjd med rak stigning från nattlägret som ett av de sista lagen var inte speciellt förvånade. Resten av banan skulle visa sig passa oss bättre än första dagen, med enklare orientering och något mer löpvänliga sträckor. Och bortsett från en rejäl svacka i början från min sida flöt det på riktigt bra. En gel räddade läget och mina rejält stumma ben kändes med ens lätta som fjärilar. Vi hade precis börjat slappna av i tryggheten att ta oss i mål på en hyfsad tid då Anders stackars benhinna sade ifrån, och några tappra kilometer senare var det bara att inse att vi fick vara glada över att ha kommit så långt som vi gjort. Det var en chansnig från början, det hade kunnat gå åt skogen redan i första backen och vi var ju ändå beredda på att det inte skulle hålla hela vägen. Så det var ändå med glatt humör som vi sakta traskade den sista dryga milen hemåt, steg för steg på en led som aldrig tycktes ta slut. Tillslut kunde vi ändå stämpla den sista kontrollen och konstaterade att vi trots allt klarat maxtiden och fick således ett slutresultat att glädjas över.

Kartan dag 2

Det bästa av allt- Våra stugkompisar som efter en grym prestation på fjället dag 1 valde att kasta in handduken, och istället för att ge sig ut igen promenerat tillbaka till hotellet, välkomnade oss i målfållan med beskedet att bastun var varm och ölen stod kall i kylen. Det är riktig omtanke det!

Nästa år är starten flyttad till vårt grannland och tävlingen går under temat "Fjord till fjäll". Jag längtar redan.

Uppladdning

Träningen är gjord, utrustningen är packad, maten är inhandlad, förväntningarna är höga. Anders är antagligen på väg mot Stockholm och jag har precis klämt i mig en rejäl frukost. Kom på igår kväll att jag inte energiladdat i veckan, men jag är ju lite skeptiskt ändå till överdrivna kolhydratuppladdningar så det här blir ett bra test. De gånger jag har följt uppladdningsregler med tömning en vecka innan och sen i det närmaste obegränsat intag av diverse kolhydrater har jag bara blivit seg, trött och underpresterat kraftigt. Dessutom har magen strulat mer än vanligt under de loppen... Nej, då tror jag det räcker att man äter rejält av en allsidig kost, kanske hellre med lite överskott på fett så man stimulerar fettförbränningen. Det är ju där vi har vår största energikälla, och i såna här lopp som pågår flera timmar per dag räcker räcker ändå inga glykogenförråd speciellt länge.

Nej, lagom mycket bra mat, lite extra fett och glädje. Det är mitt recept på uppladdning.

Kombinerad rehabvila och formtopp

Vad händer? Jag skulle ju bli bättre och bättre och sen bra.

Satan i gatan
Jag borde legat på latan´
Nu gör det ont igen
Jag hade det på känn
Men det var ju så skönt att springa
Så det blev en längre slinga...

Hoppas 5 dagars vila räcker, för tävling eller inte, jag vill så satans gärna kunna springa på fjället.

Bild från Vålådalsfjällen förra sommaren

5 dagar kvar

Det är ett skadesjutet lag som lämnar Stockholm på torsdag för att flyga mot nordligare breddgrader. Jag räknar mig dock som "relativt återställd" efter vårens långdragna problem med höften, även om den fortfarande strular och träningen inte riktigt flyter på som önskat. Men värre är det för Anders som bara veckorna innan start fått stora problem med benhinnorna. 2 veckors löpvila, stretching och antiinflammatoriska tabletter- det är frågan om det räcker? Med stort frågetecken bakom... för inte är det meningen att vi ska ta oss i mål till varje pris, så viktigt är det faktiskt inte.

Men vi ska åka. Vi ska njuta av fjället. Vi ska lära känna nya vänner. Vi kanske ska starta. Vi ska antagligen bryta. Och vi ska ha roligt.

Bilder

Tyvärr har inte kameran fått vara med så mycket under semesterdagarna i Ljustorp, men några bilder kan jag bjuda på

På väg till Burtjärn för ett nattdopp

Jens dansar på lina

Det är en myt. Killar kan göra två saker samtidigt

Tilda och Svante tar igen sig en stund på filten

Pappa grillar lax från Bergeforsen

I natt jag drömde

Drömde om BAMM inatt. Vi skulle springa i lag om 4, förutom Anders skulle även Fredrika och Annika från IF Linnéa springa med oss. Det kändes ju bra, lite mer erfarenhet i laget =) Mitt enmanstält var i drömmen stort som ett campingtält, och funktionärerna hade lagt ut presseningar på den blöta marken som vi kunde ställa tälten på. Tälten slog vi för övrigt upp innan start, och tävlingen började med att vi skulle packa ihop dem och sen springa iväg. Startsignalen var förresten att två urdåliga komiker slutade spexa, då skulle vi börja.

Var in på yr.no och kikade på prognosen över Björkliden. Det ser, hmm, intressant ut. Det där med presseningar vore kanske inte så dumt ändå.

Idag är det lördag, och efter 2 dar med bad i skogstjärnar, bärplockning, surströmming, backintervaller med familjen, grillning och strålande sol känns plötsligt sommaren 100% mer sommar än hittills. Idag ska jag, mamma och Jens mäta våra styrkor mot varandra under ett långpass i Ljustorpsterrängen. 3 utmanare. Utmanare nr 4 har enligt säkra källor återhämtat sig efter en elakt lång förkylning och har nu börjat jaga formen, medan Regerande är ute på Sveriges vägar och jagar klippdyk och glasstånd. Han och Matilda (som laddar inför Lidingö 15k), har någon löjlig idé om att springa varannan dag fram till Lidingö- håll er till glassen säger jag, tänk på att ni kan stuka foten eller nått annat otäckt annars.

Att byta jobb

Nu har jag släpat mina inlines på tåget för sista gången, haft min sista primärvårdspatient, skrivit min sista journal i BMS... osv osv. Det är lite konstigt att helt abrupt sluta med nått man gjort nästan varje dag under en längre tid. Känns mer som jag bara ska vara ledig några dar, testa ett nytt arbete och sen återvända till det trygga, det jag kan. Men nope! Nu är det nya rutiner som väntar, underbara rutiner som innebär att jag är kla varje dag kl 16.30!!! Vad ska jag göra av alla dessa extra timmar jag får? Svar- Dansa (anmält mig till Lindy Hop=), springa (stenkast från Zinken , lagom springavstånd hem, närhet till Hammarbybacken..), styrketräna (lokal finns på jobbet, nu ska jag bli stor och stark!), träffa vänner (Anna och Kattis på samma arbetsplats, bara det =), shoppa (jisses, jag spar ju en del pengar på det här också), åka hem till norrland (sthlm-sundsvall 3h 20min, arbetsdag til kl 14 varje fredag...).

Vänner, om jag klagar framöver på att tiden inte räcker, var snäll och påminn mig om hur jag hade det förut.

Nu ska jag till gymmet, fixa lite grejer i stan och sen plocka upp Jens på jobbet. Mamma och pappa, vi siktar på att lämna Sthlm kl 16.

Jag på jobbet

Älskade långpass

Laddad med några glas vin och gott Kattis-sällskap på Grönan i svinkall blåst, följt av natts god 5-timmars sömn längtade jag efter tt kasta mig ut på Sörmlandsledens första etapp för att avverka ca 35km. Eller? Sanningen att säga var jag inte sådär fruktansvärt jättepeppad som jag kanske verkade. Däremot hade jag vart peppad hela veckan, och det var tillräckligt för att jag själv iaf lite skulle tro att jag längtade efter att ge mig iväg.

Nåja, iväg kom jag, och tack för det. Första etappen, 8km, kändes ungefär som det brukar göra i början. Lite segt, lite otålig, lite jobbigt att veta att det är så himla långt kvar. Andra etappen, 6km, var värre. Den kändes jättelång och jag tyckte ryggsäcken satt obekvämt, knäna knarrade och jag var fortfarande sådär otålig. Men sen, efter drygt 15km blev det äntligen lättare. Helt plötsligt stämde stegen, andningen, rytmen och det blev kul. Äntligen såg jag sjöarna, hagarna, hästarna och korna. Jag kände lukterna och log glatt mot alla jag mötte. Tredje etappens 12km kändes betydligt kortare än de föregående 6km. Nådde Tyresta by vid mkt gott mod, 8,5km kvar till Rudans gård i Handen och fortfarande krafter i kroppen. Ryggsäcken hade dessutom minskat i vikt från 5kg till 3kg eftersom jag druckit en massa vatten.

Men man ska inte ropa hej.... så långa som de sista 3-4 kilometrarna var har jag sällan vart med om. Trodde bestämt de mätt fel, eller att jag missat etappslutet, eller att någon jäklats och målat ut en massa orangea märken av ren illvilja. Knäna värkte och nu var det inga leenden som delades ut längre. Jag fattar inte, efter att ha sprungit 32km, hur kan 3 ynka kilometrar vara så fruktansvärt långa? Men, fram kom jag tillslut, och det behövde inte gå många timmar för att jg skulle börja se fram mot nästa långpass. Som för övrigt kommer att ske i vackra hembygden Ljustorp!