Eftermiddagskoma och upplägg för BAMM

Det slår aldrig fel. Kl 14.00 slår den till, eftermiddagskoman. Och i dubbel kraft nu i värmen dessutom. Man liksom slutar funka- det går inte att läsa för inget fastnar, det går inte att tänka för inget logiskt kommer ur maskineriet, men är ingen vidare att umgås med för man är mest trött och gnällig. Tungan liksom klibbar ihop oavsett hur mkt vatten man dricker, det dunkar i huvudet och fingrarna är som prinskorvar. Lämnar en patient återbud blir man apatiskt sittande framför datorn och bara att tänka på träningen som ska utföras efter arbetsdagen får en att svettas och man riktigt känner hur tung och seg kroppen är. Funderar på att gå på toaletten men orkar inte resa mig ur stolen. Kissa i sopkorgen? Nej, där får det ändå gå någon slags gräns.

Veckorna går, om jag ser bortom koman, hur är då läget? Det är nu bara en och en halv månad kvar till BAMM! Galet kort tid men galet roligt det ska bli också. Dock kändes tanken inte lika rolig när jag igår fick mjölksyra efter halva slalombacken redan på 6e intervallen här kommer ett förtydligande efter kommentar från min bästa ultra-inspiratör: Mjölksyran sprutar ur öronen i toppen av varje intervall, men att den kommer så tidigt i backen brukar ske först vid den 7-8e.. så någon super-woman är jag inte, det får andra i klubben stå för än så länge..=). Jag skyller på värmen. Man kan nästan alltid skylla på något, om man vill.

Grymt obeskrivbart skönt i alla fall att höftskadan börjar ge med sig. Det är verkligen bättre nu, det vände för 1,5 vecka sedan. I söndags sprang jag drygt 18km, visserligen väldigt långsamt men det kändes helt ok. Så, formässigt finns det en hel del att oroa sig över men det är ingen total katastrof och ännu finns lite tid att jobba på. Jag är vid någorlunda gott mod.

Har under våren och hösten slipat lite på utrustningen, och nu i morgon ska till SÄCK på Roslagsgatan och testa ryggsäckar. Har en men är inte helt nöjd med hur den sitter, så jag är sugen på en Granite Gear wisp 32. Frågan är bara hur den sitter, tyvärr brukar den mesta friluftsutrustningen vara konstruerad för personer större än jag, vilket jag stör mig oerhört på för jag är inte direkt pytteliten jag heller. Andra alternativ på rygga är Osprey Talon 31 eller Inov-8 race pro 30. får se vad det blir.

Upplägget nu då för återstående veckor- kommer att ligga rätt lågt med löpningen med tanke på skadesäsongen. Prioriterar långpass ca 1ggr/v och backintervaller ca 1 ggr/v. Kommer att komplettera dessa med ett lättare distanspass på 6-8km. Nästa vecka ska jag och min tävlingspartner Anders ut på Sörmlandsleden och testspringa med utrustning och med övernattning, får se efter det om känslan är panik eller inte…

Tvivel

Igår var det dags att testa ett helt ”vanligt” pass. Ingen packning, inga backar, inga intervaller. En helt vanlig löprunda. Första på sjukt länge. Kände mig som en nybörjare i spåret, hur skulle det gå? Tungt visade det sig. Riktigt tunga och sega ben i solen, minsta motlut och mjölksyran var framme och härjade med mina lårmuskler. Shit, tänkte jag, det blir inga roliga 5 mil i fjällterräng med den här formen! Är det detta som jag älskar så? Eller är det bara i mina tankar och i orden jag skriver som passionen finns? Har jag ljugit för mig själv och alla andra, det här suger ju! Förvirrad av dessa tankar fortsatte jag följa de grön-vita markeringarna i Flemingsbergsskogen. ”Döda hundjävlarna” stod det handskrivet på varje markering och det förgyllde ju inte heller humöret. Idioter. ”Uppfostra hundägarna” borde de skrivit istället. Nåja, den diskussionen någon annan gång.

Solen stekte och jag sprang med en vattenflaska i handen, vilket också störde mig. Vattnet skvimpade hit och dig och jag försökte byta hand med jämna mellanrum men tyckte ändå det störde rytmen. Tog några rejäla klunkar och kastade sedan flaskan i en sopkorg vid en rastplats. Men, jag tål ju knappt någon form av vätska eller föda när jag springer så följden blev att jag fick ont i magen och fick lov att uppsöka buskaget vid sidan av stigen. Och detta efter bara 4km! Det här blir en lång mil (+ 4 km vidare till Huddinge…) Men- som så många gånger förr- händer plötsligt något. Spåret viker av på en mindre stig, terrängen blir roligare och mer omväxlande. Träden ger svalka från solen och där, mitt bland stenar, rötter, klippor och spångar infinner den sig. Löpglädjen. Njuter av hjärtat som hamrar, av att söka av det bästa stället att sätta ner nästa fot, av att hoppa mellan stenarna och ta fart uppför klipporna. Fuck off alla tvivel, i dålig form eller inte, jag är en löpare.

Jag och Jens på midsommar =)

I sminkbutiken...

Idag var det dags. Det var nog drygt två år sedan sist, och det var med stor förvåning jag tryckte på pumpen till underlagskrämen och det bara bubblade till lite i mynningen. Slut. Fanns ingen annan råd än att åka till en kosmetikbutik och handla nytt. Det är lite som att gå till tandläkaren. Jag krymper som människa och full av okunskap lämnar jag över en del av min kropp helt och hållet till en annan människa. Tänderna hos tandläkaren eller som i detta fall min hy. Den ska bedömmas och en produkt ska inhandlas för att åtgärda eventuella skavanker. Och jag är helt borta på det här området. Själva sminkningen tycker jag är lite skoj, dutta och måla och greja och sippa på ett glas vin framför badrumsspegeln men musiken på hög volym (nej, jag sminkar mig inte till vardags...) men alla dessa produkter...vad säger man? Underlagskräm? Foundation? Concealer? Puder? Herregud, jag vet inte ens vad det är jag ska ha. "ehhh.." säger jag och känner mig som en elefant i ett glashus. "Jag skulle ha något slags underlag". "Jaha, säger expediten" Vad har du för hy?".

Vad har jag för hy? Jag måste väl ändå veta vad jag har för hy! Åh, vad ska jag svara, snabbt, säg nått som låter bra... nu, du kan inte bara låta bli att svara fattar du väl! Men vad ska jag svara då? Vad har jag för hy? Vad menar hon? Ska man kunna sånt? "ehh... lite blandad" svarar jag. Men lägger för säkerhets skull till "...eller jag vet inte...". Nu märker jag att två andra tjejer som sitter bakom disken liksom fnittrar till och ser menande på varandra. Vore jag som vanligt skulle jag bli arg och gå ut därifrån, men jag är inte som vanligt. Jag är utlämnad, blottad och har ingen som helst pondus att tala om. Så jag står snällt kvar och svarar "jag vet inte" på samtliga frågor den snälla expediten ställer. Till slut sätter hon mig på en pall och börjar testa olika krämer i mitt ansikte. Vid det här laget har jag tappat allt vad sunt förnuft, självrespekt och egna åsikter heter, hon skulle kunna kladda in mig i lera lika gärna och jag skulle tro på henne om sa att det var min färg. Tillslut väljer jag en av krämerna, kommer inte ens ihåg i vilken del av mitt ansikte den använts, jag vill bara ut därifrån. "Men ska jag inte tvätta av dig?" Frågar hon förvånat. "Nejdå, det behövs inte, jag ska bara hem" ljuger jag och lämnar butiken i panik med en liten påse i handen.

Titeln "Fyra nyanser av brunt" fick en ny mening när jag fortsatte min shoppingtur på stan.

Träning med Linnéa

Jag har sprungit, nästan som vanligt! (även om konditionen inte var som vanligt...) En varm sommarkväll i Münchenbacken, kan ni tänkte er något bättre sätt att spendera tisdagkvällen på? Och visst känns det lite extra bra att strutta förbi alla som ligger och degar på filtar i solen, så man får känna sig som en riktig hurtbulle. Men. Framförallt känns det grymt bra att springa! Även om det var riktigt jobbigt och även om jag tog det säkra före det osäkra och bara körde halva passet så funkade det.

Och jag mår så bra =)

Äntligen har Stadium fått tummen ur också och rullisarna är nu klara för leverans, så i morgon blir det en tågtur till stan och en hemresa på rullskidor.

Och semestern närmar sig

Och solen skiner

Och jag har ett nytt jobb =)

Och vi ska snart ut och paddla

Och sen ut och resa lite

Livet är rätt gott ändå!

Långpasset blev längre

Mitt planearade långpass till Lindhagen slutade ca 3 mil längre bort i Kungsängen. Har fortfarande inte lärt mig att det går betydligt lättare och fortare på inlines jämfört med rullskidor, så när jag gled ner från Västerbron var det fortfarande 40 min till gymmet öppnade. Så jag fortsatte helt enkelt och fick stället för gymet en riktig skön inlinestur på ca 4h (inkl kafferast) i sommarsolen!

Långtur på inlines

Sån där morgon som man inte kan ligga kvar i sängen av iver att komma iväg. Ut i solen, starka, sköna tag med stavarna mot asfalten. Jobba uppför, hög fart utför. Musik i öronen. Glada människor, sommaren är här. Ny väg, bara det! Start i Stuvsta - mål i Lindhagen. En liten runda bland stängerna på gymmet innan nyttjande av deras dusch. Vidare till Kungsängen för sommarlunch hos svärföräldrar. Nu åker vi!

Veckans löpning

Torsdagen avslutades med ett pass i Vilstabacken, 8 vändor till toppen och sedan lugn jogg runt korta elljusspåret. Det var regnigt, lerigt och underbart. Jag har saknat så att springa, njuter verkligen av att bara vara ute och kunde inte bry mig mindre om tiden och prestationen. Viktigast att bygga upp en uthållighet och styrka nog att klarar BAMM om knappa 2 månader... och givetvis att bli helt skadefri... :-/

Gårdagen bestod av en del hoppande runt midsommarstången och dansande i natten men annars var det lugnt på det fysiska planet. Vaknade runt kl 8 och tackade ännu en gång mina gener som inte känner till fenomenet baksmälla när jag snörade löpardojjorna för att utforska resten av Skarpö. Blev ca 45 min joggande i behagligt tempo, fantastiskt vackert i skärgården den här tiden på året. Grönskar och blommar och kor och får som går runt med sina små bäbisar och tuggar gräs och har det bra. Riktig sommaridyll! Väl hemma kom jag på att dusch saknades, men Johan ställde snällt upp med trädgårdslangen.

Höften krånglar ännu, ingen större skillnad där, så fortfarande får löpningen ligga på ett minimum till förmån för mina rullande leksaker. I morgon blir det inlines eftersom Stadium inte kan hålla vad de lovar och varker hör av sig eller levererar som de bör. Ligger nu på listan över företag jag aldrig mer gör affärer med tillsammans med ElGiganten.

Jag och Jens

Skumpa ska det va, lilla flaskan...

Sillunch

Måste bara avsluta med en stor eloge till brorsan- Ankeborg på slak lina.
Du vann den matchen. (Bra sugen att publicera bildbeviset... ;-)

Promenaden

Kom just in från en promenad. Kändes ovanligt, det är mycket sällan jag promenerar. Och vore det inte för att jag ville lyssna på Sommar i P1 som jag laddat ner i mp3-spelaren och för att jag redan sprungit idag så hade jag nog inte tagit den där promenaden idag heller. Tycker egentligen inte om att gå.

Vi lever i en tid av hejdlöst promenerande. Särskilt bland kvinnor mellan 30-60 är det populärt, man powerwalkar, stavgår och långpromenerar så fort solen glimtar till bakom molnen. Jag tycker att det låter så behagligt när folk säjer att de ska ta en långpromenad, så det är med viss förvåning jag insett att jag inte gillar det. Jag kan gå ut och strosa sakta runt kvarteret ibland och njuta av det, men det är inte ofta det heller. Det är tråkigt, jag blir bara rastlös av att gå. Inte är det speciellt behagligt heller, jag blir trött i ryggen och seg i huvudet.

Nej, ska jag vara ute vill jag antingen träna (just det, promenera hamnar inte under kategorin träna), leka, eller uträtta något ärende. Annars ligger jag hellre inne i soffan och läser en bok. Så var det med det. Lite bilder från midsommarfesten kommer strax!

På tåget

Det var lite trångt på tåget hem från Eskilstuna i tisdags, så när nya passagerare steg på i Strängnäs fick inte alla någon sittplats. Var bara tvungen att paparazzi-fota den här mannen som oklanderligt klädd i kostym och slips konstaterade platsbristen och sedan bekymmerslöst kröp in i bagageutrymmet. Där plockade han upp sin laptop ur portföljen för att avsluta dagens arbete.

Ändå lite annorlunda. Jag gillar det.

Anmäld till Lidingö! 3e gången gillt...

Prioriteringar

Folk som "inte har tid " att träna... jag har ingen förståelse för deras resonemang. Ok om dom sa som det var, att det är för jobbigt och obekvämt att få tummen ur. Eller helt enkelt att man inte har lust. Det är ok, jag kommer inte med några pekpinnar om hälsovinster och predikar om karaktär och"det finns inga dåliga väder" och man mår ju så bra efteråt och hej och hå vad hurtig och glad man blir av att träna. Absolut inte. Men kom inte och gnäll och säg att ni inte har tid.

Jag har en vän som precis flyttat till Sthlm och börjat nytt jobb, som klagar över sin förlorade form och växande antal ringar runt magtrakten. Hon "har inte haft tid" med all flytt och allt nytt på jobbet. Jag köper det inte, jag gör inte det. Det som krävs är prioritering, lite planering och en bra ryggsäck. En timme mellan jobb och tåg utnyttjas lätt på löpspåret bara man är lite förberedd, så lätt att kliva av tåget/bussen/tuben några stationer tidigare och springa hem. Tidförlust? Kanske 30min, kan bli tidsvinst tom om det är SJ som kör. Eller pallra dig ur sängen lite tidigare på lördag, låt bli att slå på TVn efter middagen... det finns tid. OK, jag har inga barn, knappt någon mer än mig själv att tänka på. Det blir skillnad, det förstår jag. Hade jag barn skulle jag prioritera dem före min träning, ingen tvekan. Men... jag är helt övertygad om att jag skulle få till träningen ändå. Kakse inte alltid som planerat och kanske inte helt på mina villkor, men i någon form, med lite fantasi och flexibilitet skulle jag lyckas pussla ihop det.

Om jag vill.

Möten

I mitt jobb träffar jag en massa folk varje dag, ständigt nya möten med patienter som kommer till mottagningen. Unga, gamla, friska, sjuka, sura, glada... de flesta ansikten glöms med tiden, en del redan innan dörren slår igen bakom dem. Alla dessa möten. Det är jobbets fördel eller nackdel, mycket beroende på min dagsform och energinivå... Ofta skrattar jag, lika ofta skakar jag uppgivet på huvudet. Och ibland bara ler jag åt situationen.

Idag hade jag ett nybesök med en äldre kvinna som man konstaterat höftartros på. En av de vanligare åkommorna där jag som sjukgymnast har en massa verktyg att ta till innan man baxar upp tanten på operationsbordet.

Tanten: "Jag kan inte förstå varför jag är så stel i höften, och varför gör det så ont?"
Jag ler förtroendeingivande, drar efter andan och börjar min välrepeterade informationsmonolog om brosk, nedbrytning och uppbyggnad, nuitritionen, cirkulation, belastning, nerver, ledkapsel, ligament och muskler. Tar ett nytt andetag, visar pedagogiska bilder, pekar på ett plastskelett, visar röntgenbilder. Tanten humar och nickar och lyssnar. Jag fortsätter prata om smärta, aktivitet, styrketräning och rörlighet. Tanten ser intresserad ut, instämmer och ser ut att förstå vad det handlar om. Avslutningsvis går vi igenom några hemövningar och bokar en uppföljningtid.

Tanten ser så nöjd ut, tar i hand och reser sig för att gå. På väg ut mumlar hon förstrött lite för sig själv: "Ja ja, det blir nog bra det här. Men om jag ändå kunde förstå vad det är för fel på mig..."

Jag bara ler. Så mycket för min pedagogiska framställning =)

Kan jag springa ultra?

Välkommen hit. Lämnar nu MittMaraton ostädat och drar vidare. Nya mål, ny blogg. Knappt att jag har tagit mig i mål på de två marathonlopp jag sprungit men ändå är jag i tankarna redan ultralöpare. Det är lustigt, hur mycket det sitter i huvudet. Tidigare har jag lite slött bläddrat förbi ultrareportagen i allas vår favorittidning Runners World, tänkt att det där är inget för mig... men sen gick jag med i Linnéa, och där fanns en liten klunga löpare som hellre ägnar sig åt att tugga kilometer än att jaga sekundrar. Och någonstans i diskussionerna föds en tanke, som med tiden utvecklar sig till en självklarhet. Jag ska springa ultralopp!

Men, just ja, det var ju några fler detaljer innan jag kan ställa mig på startlinjen... skador. Dessa förbannade retsamma skador som sätter käppar i hjulet och jag får bittert stå vid sidan om och heja på de som kommer till start.

Lidingöloppet -07 - hö hälsena
Lidingöloppet -08 - vä hälsena
Göteborgsvarvet -09 - muskelfäste i hö höft
...och så 2-3 mån vila och rehab varje gång.

Har precis börjat springa lite igen efter senaste skadan, den bråkar fortfarande men verkar inte bli sämre av träningen. Dock har jag mentalt börjat ställa in mig på att kasta in handduken för start i Vertex för att istället satsa på att genomföra BAMM, för även om jag är hel till dess så har jag inte på långa vägar tränat tillräckligt för att fixa två såpass tuffa lopp så nära efter varandra.

Alla dessa skador... det får mig att tvivla. Hatar att tvivla, men efter helgens långpass gör jag det likväl. Sprang med packad ryggsäck på Sörmlandsleden, växlade mellan gång och jogg i ca 25 vackra blöta kilometer. Så, medan jag springer och oroar mig för hur höftskadan ska reagera får jag känningar från min gamla hälseneskada! Va fuck är detta?! Jag som gör mina tåhävningar varje vardag medan jag väntar på tåget, som kör alternativträning, styrketräning och rehabträning. Jag som t.o.m har börjat stretcha regelbundet! Vad är det för fel på mig?

Inser att jag tvingas tänka om. Tänka långsiktigt. Därför ser min träningsplanering framöver lite annorlunda ut, med betydligt färre löppass än tidigare. Andra kanske kan springa 6-7 mil i veckan, köra löpträning flera dagar efter varandra eller två pass om dagen, men det funkar inte för mig. Jag måste börja lyssna på vad kroppen säger, för lär jag mig inte det blir det definitivt ingen ultralöpare av mig.