Lidingö Ultra

Just ja, det var ju det jag skulle skriva - anmäld till Lidingö Ultra. Andra gången gillt?

Höstskymning runt Djurgården

Förutom allt uppenbart bra med mitt nya jobb så innebär det dessutom fler träningskompisar- Anna som jag dessutom har att tacka för jobbet är en löparfrälst träningstokig fd friidrottare. Vi lärde känna varandra genom en gemensam vän i Uppsala, och nu några år senare har vi hamnat i Stockholm bägge två, på samma jobb och med liknande almanackor där gympass blandas med simning, löpning och annat smått och gott. Igår efter jobbet tog vi tuben till Lilljans-skogen och sprang en runda i höstlövsprakten, lämnade veckans jobb bakom oss släppte loss endorfinerna inför helgen. Ljuvligt. Anna som har dragits med löparknä över ett år och så sakteligen är på väg tillbaka fortsatte mot Hötorget och kollektivtrafiken medan jag fortsatte runt Gärdet, över till Djurgården och vidare längs vattnet. Eftermiddagssolen ersattes av skymning och när jag kom tillbaka till Sergels torg med 18km i benen var det fredagspartystämning på stan. Snabbt hem och duscha innan det var dags för en dejt med Jens på Söders Hjärta, middag och några glas öl. Perfekt inledning av helgen!

Idag väntar en lugn återhämtningsjogg längs kungsholmens strand, ett pass på gymmet, blodgivning, jackshopping och 50-årsfest!

Sjuk och lat

Jaha, så har ännu en helg slösats bort i feberns tecken. Inga långpass i sikte. Frustrerad, löpsugen, rastlös. Eller...

Faktum är, efter 3 dagar med bokläsning, Desperete Housewives-tittande och soffmys med en lika krasslig sambo så har jag liksom tappat tempot. Gå till affären och köpa mjölk, hey, hold your horses! Nu tar vi det lite lugnt. Jag måste ju faktiskt gå ut med soporna idag också... Tvätta? Snälla älskling, kan vi inte ta det nästa år?

Såhär avslappnad har jag inte vart på länge. Träningsschemat har spruckit för 3e gången men vad fasen.. Inte blir jag frisk snabbare för att jag gör ett nytt. Det är inte ens november än. Jag känner mig själv, I´ll be back. Men först ska jag vila lite till.

Det gick ju bra det där...

Det var som faen vad varmt det var på tunnelbanan idag... skalade av plagg efter plagg tills jag satt i tights och funktions t-shirt, då såg jag mig om och möttes av dunjackor så långt ögat nådde. Frusna stackare. Klev av vid Danderyds sjukhus, men istället för att köa in i rulltrappan tog jag trappan i några spänstiga skutt. Sen satte jag mig på en bänk för att återhämta mig. I 10 minuter. Sen ringde jag Jens, gick ner för trappan och åkte hem igen. Fuck the fever.

Roslagsleden

Så är det dags för "Expedition Roslagsled", om 55 minuter går tåget. Men den ursprungliga planen fick igår kväll modifieras, då jag efter jobbet fick en imponerande huvudvärk och en liten febertopp på 38°. Helskumt, inget halsont, ingen snuva, ingen hosta... dock hade jag haft ont i rygg och nacke hela dan på jobbet men det skyllde jag på mensvärk. (sen kom Jens hem på natten, även han med ryggvärk, nattvärk och en allmänt eländig känsla i kroppen. Tror inte mensvärk smittar...)

Nåväl, beslöt att ändra sträckningen så istället för att köra från punkt A - B - C kommer jag att springa från punkt C - B - C. Skillnaden blir att jag startar vid Karby Gård utanför Danderyd, slipper kliva upp i svinottan för att resa till Norrtälje och får istället sova bort febern någon timme extra. Det verkar funka rätt bra, nu på morgonen är huvudvärken nästan helt borta och febern nere på 37.2°. Det får duga. Löjligt kanske, men efter att jag missade SUM har jag längtat så efter någon form av utmaning. Nu blir det 43 + 43 km med bastu, mat, sömn och sällskap emellan etapperna, och för mig är det på gränsen om jag klarar det. Precis som en utmaning ska vara =)

Klinikfest och Tjurrus

Igår var det alltså dags för det beryktade Tjurruset som i år gick av stapeln i Hanvedens skogar i Västerhaninge. Visst, man hade hört om träskmarker och krondiken, men hur hårt kunde det vara egentligen? Jag menar, inte släpper man iväg över 5000 löpare med risk att en och annan försvinner ner i nått surhål?

Jo, det gjorde man.

Men låt mig fundera lite över uppladdningen först... Ta Lidingöloppet som jag skrivit mycket om tidigare, där träning, mat och vila prioriterades månaderna innan loppet och så jämför vi den här fantastiska formtoppningen. Det började med en dunderfökylning för två veckor sedan som fortfarande fram till igår hindrat all form av aktivitet mer intensiv än schack. Toppa det med en Klinikfest kvällen innan loppet, obestämt alkoholintag och dans till en bra bit efter att Askungens vagn åter förvandlats till en pumpa. Sedan var det buss tillbaka till SÖS där jag klev av för en promenad till Medis och sedan tuben hemåt. Med maximal otur missade jag såklart tåget med 10 sekunder och fick istället ägna 30 min åt att glo på fulla människor vid Medis. Kl 02.30 kom jag iaf iväg från stan, och väcktes ca 20 min senare av tågpersonalen vid Hagsätra. (Det var förresten det bästa vi någonsin gjort, att flytta till en ändhållplats. Inga fler obehagliga uppvaknanden lång, lång hemifrån och en dyr taxiresa hem.. sålänge vi åker tuben vill säga. En kort nap på pendeln och vi vaknar i Södertälje, Gud hjälpe oss den dagen..) Nåväl, jag tackade för väckningen och sprang det fortaste jag orkade hemmåt.

Vaknade 3,5h senare, hungrig som en svulten häst efter nattens aktivitet. Kravlade mig upp och väckte brorsan som ställde upp som dagens materialare då ett ont knä hindrade från start. Ägnade några timmar åt att slösurfa och försöka återställa någon form av vätskebalans innan vi begav oss för att möta upp Pappa på pendeln mot Västerhaninge.

Nu började jag bli nervös, lite inåtvänd och den känsla av gruvsam längtan jag alltid har innan lopp. Härligt! Väl på plats hade vi gott om tid, hann ta en kaffe och macka (på tal om optimal uppladdning) och se starten för Kalvruset innan det var dags att plocka av sig alla 7 lager överdragskläder och gå till startfållan. Uppvärmning fick bli en jogg till busken för att lätta på blåstrycket.

Sen gick starten- tävlingsplatsen var lagd nere i ett grustag och givetvis utnyttjade arrangörena detta till fullo, det var ett rejält snirklande upp och ner för sandbackar innan vi tillslut begav oss in i skogen. Jag kände mig hyfsat stark och försökte komma fram lite i position innan spåret smalnade av alltför mycket. Sedan följde 9 fantastiska kilometer. Det var myr på myr och både ett och två diken där man fick bada av sig ordentligt, varav det ena krävde minst simborgarmärket för att ta sig över. Mellan blötmarkerna var det växlande småstig över rötter, klippor och stenar, det var obanat på sviktande mossa och det var större eljusspår och skogsvägar. Stämningen var hög och jag hade urkul hela vägen! Vid RedBull-hindret där man skulle krype i leran under ett galler stod brorsan och hejade, med en kick av detta var det bara att lubba på sista kilometern och så ner i grusgropen igen för en spurt i djup sand in mot mål. Glad, genomblöt och lerig. Skyndade byta om och gick sen tillbaka till lerhindret för att heja på pappa som startade en timme efter mig.

Tiden då? Hade ingen klocka på mig och inte hade det spelat någon roll om jag haft det heller, för det här är ingen tävling där man kollar kilometertider och tävlar mot sekundvisaren. Sluttiden blev iaf 57.18 och det gav en 35e plats av ca 800 startande. Mycket nöjd med detta och framförallt lycklig av löparglädje gav vi oss hem till Stuvsta för att fira med en pizza. Postracepizza tillika bakispizza ;-)

Att finnas

Ett brustet löv, en svart dag, ett ont ord eller en sömnlös natt.
Jag ventilerar i takt med hjärtslagen, i takt med andningen, med benens rytm.
Jag söker rus, jag söker lugn, jag söker ro i knoppen.
Jag hittar det i ansträngningen, med endorfinerna, med blodets sus i kroppen.

Men när det inte räcker till?
När mina närmaste faller, slår sig, gör sig illa.
Jag kan inte ta emot. Jag står där med utsträckta armar men dom faller åt ett annat håll.

Jag springer, springer för att hinna fram.
Men kommer aldrig ikapp.
Trots det fortsätter jag.
Kanske ser du det.
Och faller åt mitt håll.

Höstsnuva och Tjurrus

Jaha, så gick det en vecka till... har åkt till jobbet i springkläder 3 dar i rad nu, med hopp att vara i form för löpning efter arbetsdagens slut. Men tji fick jag medans bacilluskerna dansar tango i luftrören! Hosta som inte ger med sig och denna eviga snuva... men, klok som en kärring tar jag mitt förnuft tillfånga och väntar tills kroppen vill vara med i leken. Tar en fika istället för en runda och sen tåget hem.

Det känns ändå ok... 2 veckors höstvila innan jag går in i höstträningen.

Det blir en kick-off på lördag med Tjurruset, då ska jag trängas i leran med 1000 balla brudar!

Höstplanering

Jag älskar att träningsplanera. Pussla och klura på långpass, kvalitétsträning, backe, återhämtning, gym etc. Hårda veckor varvas med lugnare veckor, experimentera mot tidigare upplägg och hitta det som passar bäst för just mig just nu. Att följa ett färdigt upplägg, tex Szalkais maratonpogram, har aldrig funkat för mig. Mycket spricker det på att jag sällan springer med klocka och inte har någon exakt koll på distanserna, men mest handlar det om att jag inte har någon lust och att det inte passar in i mitt pussel med andra aktiviteter och redan bestämda träningar tex med klubben.

Så jag kör mitt egna upplägg, och såhär har jag tänkt för hösten:

• 3 löppass/vecka får räcka, kompletterar istället med simmning/vattenlöpning/inlines om jag vill öka träningsmängden. Löpning sliter mycket och jag har vart skadad så det räcker.
• 4-veckorscykler - vecka 1 & 2 är "vanliga veckor" med ett långpass på ca 2h, ett kvalité (backe, tröskelpass eller intervall) och ett medeldistanspass på 8-10km. Vecka 3 är kvalitétsvecka med ett intervallpass, ett backpass och ett långpass. Vecka 4 sedan är en återhämtningsvecka med 1-2 kortare pass på 5-6km och ett kortare långpass på 1-1,5h
• Gym 1-2 ggr/v
• Alternativträning tex simma, cykla, inlines då tid och lust finns

Jepp, så får det bli. Kommer säkert att måsta anpassas lite med skidläger och såna saker, men som grund blir det nog bra. Längden på långpassen och tot antal träningstimmar/v ökas successivt om allt går bra.

Kan tyckas lite löjligt, är ju ändå bara en simpel motionär, men va faen... det är ju så skoj =)

2 av 3 får duga, framtiden bjuder på nya chanser

Jag hade 3 mål för året, 2 är avklarade och det 3e och sista skulle läggas bland de andra nu på lördag. Men det ville sig annorlunda, med feber och huvudvärk såhär två dagar innan loppet har jag mer eller mindre givit upp.

Men ja ä in´t bitter

Och vad ska man göra långa sjukdagar hemma om inte planera för kommande långturer längs Stockholmsområdets alla leder? Upplandsleden, Roslagsleden, Sörmlandsleden... sitter och klurar på en tvådagars tur med övernattning vid friluftsgård, som händelsevis råkar erbjuda bastu och utebad året om... någon fler intresserad så hör av er. Ev. v43 med ca 40-45 km löpning/dag.

Sjuker

Vaknade i morse utan taggtråd i halsen, trodde det var över. Trodde mitt superfenomenala immunförsvar tagit hand om alla inkräktare och kastat ut dem innan de ens fått in bägge fötterna innanför skinnet. Hårt och brutalt. Jag vill gärna tro att jag är en övermänniska som inga åkommor biter på.

Men nu sitter jag här, ynklig som en mus i klorna på en katt och tycker synd om mig själv med huvudvärk stopp i rören.

Och på lördag är det ultradebut....

Det sitter en liten djävel i min hals

Han har en taggtråd den satan, och varje gång jag sväljer, pratar eller bara andas vevar han runt med den och skrattar högt.

Att springa mot klockan

Vilket fokus har jag med löpningen? Många gånger pratas det negativt om den tidsfixering som ofrånkomligt finns med i bilden när man är med i en löparklubb och umgås med likasinnade, att för mycket fokus på intervalltider och resultat förtar glädjen i löpningen. Ibland så till den grad att man väljer att träna själv istället för med andra. Sen har vi alla tävlingar, nu senast Lidingöloppet. Veckorna innan trappas förväntningarna på sluttider upp, man funderar och diskuterar utgångstempo och passagetider. Jag börjar till och med klocka långpassen. I vårt gäng har vi dessutom den fantasiska och prestigefulla tippningstävlingen där man gissar varandras sluttider och lägger en peng som sedan delas ut till den som kom närmast verkligheten, och resultaten går på så vis inte att föringa. Under själva loppet sen har man full koll på klockan, man stämmer av mot kilometermarkeringarna att man ligger i fas med det tempo man planerat. Sen har vi den värsta delen - postloppsnacket! "Vilken tid fick du??" - först alla man träffar på tävlingsplatsen, sen på jobbet, sen på träningen veckan efter osv osv.

Jag älskar det - det är ett så härligt nördigt smalt fokus på något konkret som alla löpare kan relatera till, en del imponeras och andra bara konstaterar, de flesta bryr sig inte så mycket om just min tid utan är mer intresserade av att få delge den egna prestationen. Ibland är det en morot i sig till att ta i det där lilla extra under loppet när man helst vill lägga sig och dö, vetskapen om att man kommer att få frågan "Vad blev det för tid", en sådär 50 gånger efteråt.

Men så ibland känner jag, nä, jag vill inte ha någon klocka. Jag vill inte veta någon tid, jag vill inte bry mig om jag presterar bra eller dåligt. Jag vill bara ut i skogen, jag vill hoppa mellan stenar, jag vill springa på en smal spång, jag vill bli blöt om fötterna och jag vill springa fort utför en backe. Jag vill springa genom fallna löv så dom flyger åt alla håll, jag vill höra hur det prasslar under fötterna. Jag vill lukta på hösten, jag vill fascineras av färgerna. Jag vill se hur vattnet glittrar på sjön, jag vill nicka en hälsning åt fiskaren som står där. Jag vill springa uppför den brantaste backen, jag vill klappa hunden som ser så snäll ut när den nyfiken sneglar på mig då jag springer förbi. Jag vill välja det långa spåret när stigen delar sig. Jag vill springa i regnet, jag vill springa i solen, jag vill kämpa mot blåsten.

Då hämtar jag kraft, då kopplar jag av. Då andas jag.

Sen kan vi prata om tider igen!

Jag gjorde ett pesonlighetstest...

Bedöm själva

"Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra."

Om jag stryker det där med extremt god människokännedom så kan jag faktiskt hålla med.

Testet hittar du här

Vilket gäng!

Danne...

...Jens...

...Martin...

...Torbjörn...

...Matilda...

...Christina...

...Katerina...

... jag...

Livskvalité

För ett halvår sedan var jag skadad och var i princip beredd att ge min ena hand för att kunna springa. Jag satt på ett tåg mellan Eskilstuna och Stockholm 3h/dag och på AMS fanns ca 5 jobb för sjukgymnaster totalt i hela landet. Jag var rätt bitter och spottade efter alla löpare jag såg, det tärde på både mig och mitt förhållande att sitta och pendla och alltid planera, planera, planera för att få ihop träning, jobb och umgänge.

Idag sprang jag 800-metersintervaller på Zinken, pigg och smärtfri 5 dagar efter ett väl avklarat Lidingölopp. En lätt känning av gamla skadan som sakta, sakta ger med sig och lämnar mig ifred. Detta efter en uppvärmning längs Årstaviken på 5km som startades utanför Södersjukhuset - min arbetsplats sedan 1,5 månad. Väl hemma efter jobb och träning var Jens och tog emot innan ha begav sig ut på cykeltur. Klockan var då strax efter kl 18. I helgen ska jag med en kompis på danskväll där vi går kurs i Lindy Hop (var ju tvungen att hitta på nått mer än löpning nu när jag har så mkt tid över =) och nästa helg gör jag förhoppningsvis ultradebut i SUM.

Som jag njuter av livet. Det krävs inget extraordinärt, lite flyt i vardagen räcker så långt, så långt

Puss och kram!