Klubbträning i långbacke

Tog mig till träningen med Linnéa ikväll, och ångrade mig inte en sekund. Har ju vanligtvis 10 olika anledningar till att skippa de gemensamma träningarna och istället köra mina egna pass, även om jag i början av dagen har goda intentioner att vara med. Visst finns det orsaker, den största att jag tycker det är skönt att klara av träningen direkt efter jobbet och sen ha kvällen hemma och äta middag tillsammans och så. Men, det är ju väldigt KUL att träna med andra emellanåt! Idag blev det intervaller i långbacke. Det blir bara väldigt tydligt på de här gemensamma kvalitépassen att jag tappat det tempo jag en gång tyckte jag jobbat upp skapligt. Och det är klart, då körde jag hårda intervaller 1ggr/v... nu blir det kanske varannan, och det är sällan jag pressar mig så hårt som jag gjorde då. Mitt rekord på 5km är 20.21min, på milen 44.57min, halvmarathon 1.39.07.... det här är tider jag är STOLT över, de är skapliga och för att komma från mina sega ben är de fantastiska. Har aldrig vart speciellt snabb, alltid fått kämpa för varje sekund.

Idag vet jag inte om jag vågar springa milen på tid. Skulle jag klara det på 50min skulle jag nästan bli förvånad. Intalar mig själv att jag inte kan lägga fokus på farten, nej det är uthållighet och en stark kropp som ska ta mig över alperna i slutet av juli! Fast... det skulle ju inte skada att klara det inom maxtiden förstås...

Sega ben, seg knopp

Sprang hem från jobbet idag, nästan till döds utsvulten om man lyssnade på signalerna min mage skickade uppåt. En rätt strulig dag på jobbet och dessutom övertid eftersom man alltid går patientena till mötes och bokar besök när man borde slagit av datorn för länge sedan. Eller övertid, flex har vi ju och den får jag nyttja vid annat tillfälle så det är dumt att klaga. Nåväl, jag var trött och hungrig och vägen var lång. Ville prova springa lite fort, det blir lätt alltför mkt långsam träning när jag inte går på klubbpassen emellanåt. Men det gick inte. Så fort jag ökade lite över bekvämlighetstempo protesterade på både ben och huvud. Det var skönt att springa, men jag ville inte springa fort. Orkade liksom inte anstränga mig. Bara rulla på, rulla på, rulla på... och skallen var inte tillräckligt taggad för att trotsa benen så det fick bli som det blev - en långsam mil hem i snömodden. Dock lade jag in 7 stycken backintervaller innan jag klev ner i badet som sambon tappat upp, jag har ju förmånen att ha både en och två superfina långa branta backar precis runt knuten att pumpa syra i =)

Man är inte på topp jämnt. Det är rätt ok ändå!

2 steg fram och ett tillbaka...

Ungefär så känns det att springa på det här snömodd-sliriga underlaget. I fredags packade jag ihop mina prylar och lämnade SÖS kl 14.10, joggandes mot Kungsängen. Trodde aldrig jag skulle ta mig över krönet på Västerbron. Men till sist gick det. Då var det bara 33km kvar.

En riktigt pissig sträcka är det, längs långa smutsiga bilvägar i slask och rusningstrafik. Fast det visste jag ju innan och lade inte någon större tankeansträngning åt det, utan satte istället på P3 i lurarna och lät tankarna fladdra iväg och det håll de ville. Hade gott om tid på mig och trivdes ändå rätt gott där i snömodden och avgaserna. Ganska snart behövde jag stanna och lätta på trycket, springa med trängande blåsa är ingen höjdare. Hade lite tur, befann mig längs en stor gata mitt i rusningen och ingen skog fanns i sikte, men väl nog en ganska hög mur som följde gångbanan jag sprang på. Lite halvsmidigt tog jag mig över den, hukade kvickt och gjorde det som skulle göras. Men varför tutar bilen? Och en till? En obehaglig känsla kryper sig på och jag kikar försiktigt över ena axeln. Just ja, jag sprang ju precis över en bro. En bro är som en backe. Om man befinner sig högre upp i en backe ser man mer än om man står längst ner. Tex kan man ha en alldeles klar insyn i vad som händer bakom en mur... jaja, förhoppningsvis ingen bekant

som passerade precis då.

Efter 2h kom jag fram till Spånga, konstaterade att det inte gick speciellt fort att ta sig framåt i modden och styrde om målsökaren på Kallhäll istället (och därifrån ta tåget sista sträckan till Kungsängen). Kändes som ett bra beslut, för då jag efter 3h och 20min vände upp mot Kallhäll Station skrek bägge knäna efter vila. Lite orolig över hur de stackarna ska fixa närmare 8mil i alperna i sommar, men det är ju en stund dit tack och lov.

Kvällen fortsatte med tacos och rött vin hos svärföräldrarna tills jag kl 22 däckade i soffan. Vi skulle sova över för att dagen efter möta upp två vänner och ge oss ut på isen mot Sigtuna. Det blev en härlig tur även om isen bitvis var rätt snöig, inga känningar av knäna alls och kroppen kändes oväntat återhämtad.

Hammarsten, Billy och Jens redo för skridskotur

Och nu om en halvtimme blir det tåg och buss till Brantbrinks IP för att testa skidspåren. En bra 17km-slinga ska det visst finnas, det ser jag fram emot =)

Ha en skön söndag!

Jag borde åka skidor...

Jag borde åkt skidor igår. Men jag sprang, först till jobbet och sedan hem från jobbet. 1 mil åt vardera håll. Det var så enkelt. Jag borde åka skidor idag. Men jag springer till Kungsängen istället. 35km känns bra. Jag borde åka skidor i morgon. Men vi beger oss ut på Mälarens is och glider mot Uppsala. Jens har köpt skridskor så det blir kalasskoj.

Vasaloppet? va?

Sjuker

Ahhh, när snön för en gångs skull täcker marken och vädret för skidåkning liksom spåren är kanon, ja då blir jag såklart förkyld! Tack och lov är det en riktig förkylning och inte en sån där tveksam varkensjukellerfrisk-förkylning. Behöver inte fundera på om jag ska träna eller inte, jag är glad jag tar mig uppför trapporna till jobbet. Men det är frustrerande, dels närmar Vasaloppet sig fö att inte tala om Medelpad Classic Ski, dels vet man aldrig hur länge skidföret håller i sig här nere...

Men, men, bara att kurera så gott det går och vänta på bättre tider. Tror att sömn, vila och en massa te gör gott så det jobbar jag på så mycket jag kan. Förhoppningsvis blir det en långtur löpning ut till Kungsängen på fredag och sen både en sväng på isen och en tur över snön i helgen.

Här kommer en bild från nyår!

Halsont och skridskotur?

Efter flera pass på löpband ser jag fram mot dagens långfärdskridskotur på Drevviken. Temperaturen har stigit lite och är nu ca -9°, förhoppningsvis blir det en eller två grader varmare innan vi ger oss iväg också. Men, såklart vaknar såklart idag med täppt näsa och lätt halsont! Jag som inte vart minsta lilla krasslig nu sen september... suck. Men tänker nog ge mig iväg ändå, får väl ta det lite chill helt enkelt. Varma kläder och en termos kaffe.

Antar att gårdagen inte var optimal i hälsosynpunkt, vilket säkert är anledningen till dagens krasslighet. Vaknade kl 8 och hade då sovit i ca 4h efter en trevlig kväll hos en vän på Söder. Hade tagit det rätt lugnt med alkoholintag eftersom jag tänkt mig ett intervallpass nästa dag, men insåg att jag skulle vara oerhört trött och seg ändå om några timmar. Så, det kändes lika bra att dra på sig träningskläder och bege sig till F&S direkt. Väl där knep jag ett löpband och ignorerade hänsynslöst andra väntande motionärer medan jag genomförde 5 x 10 min intervaller i 4.40-tempo, 2 min joggvila mellan varje. Nummer 1,2 och 3 fortlöpte utan större bekymmer, rullade på rätt bra och jag måste säga att jag trivdes skapligt där på bandet. Under intervall 4 blev jag plötsligt lätt som en fågel, den lilla känningen jag haft i knä och hälsena försvann och benen gick av sig själva. Tjohoo, vad kul det är att springa! Nästan ledsen över att de 10 minutrarna var över saktade jag ner och inväntade den 5e och sista intervallen som även den gick i euforins tecken. Hade kanske kunnat ha ett högre tempo men det kändes bra att inte avsluta med blodsmak i munnen, och totalt blev det ändå över 12km varav 10km i snabbtempo. (Mitt snabbtemp vill säga, det är inte så snabbt som det varit...)

Klockan hade nu hunnit bli över 12 och den lilla frukosten jag ätit var borta sedan länge, magen skrek. Hmm, vänta nu, jag fick en påminnelse hem om att det är dags att lämna blod igen! Där har dom ju så gott fika... så, in i duschen, på med kläderna och iväg till Kungstappen. "Har du tränat?" sa tanten i receptionen och kollade misstänkt på mitt rödflammiga nylle och blöta hår. "ehh... bara väldigt lätt" svarade jag. "Men då har du väll fyllt på ordentligt med mat och vatten efteråt?" frågade hon. "Jaaaadå" svarade jag samtidigt som magen skrek som en skärande motor (Man vill ju fika efteråt, så man kan sitta och fylla på kaffe och läsa tidningar i lugn och ro...) Men det var inga problem, blodet rann ner så fint i påsen och jag fick mitt fika och läste både Amelia och Sköna Hem innan jag tog tåget hem till Stuvsta och min kära sambo som inte varit riktigt lika sparsam med alkoholintag kvällen innan.

Men nu funderar jag på om det var dumt att ge bort en halvliter blod mitt i intervallåterhämtningen? Fast- jag antar att den som får det behöver det ännu bättre (jag har förresten kollat upp att blodet inte försämras av att man tränat innan...)

Nu ska jag göra i ordning matsäck, ha en skön vinterdag!

Löpband och gym

Nytt år, nya träningstillfällen, samma mål. Det är med viss förvåning jag inser att jag går in i det nya året utan minsta lilla skada =) Bådar gott inför vinterns och sommarens alla träningstimmar. För många ska det bli om jag ska ta mig över Schweisiska alperna, det har jag insett. Lite orolig över hur knäna ska orka så många mil, men än finns tid kvar att härda brosk och ligament.



Kylan lamslår landet och även om vi i Stockholm kommer lindrigt undan med våra 10-15 minusgrader så är det onekligen lite mer omständigt med alla lager kläder som ska på innan man kan ge sig ut i joggong- eller skidspåret. Jag gillar vintern, älskar snön, men avskyr att frysa... i tisdags beslöt jag därför att lägga intervallpasset på löpband, i korta tights och t-shirt. MEN- jag var inte ensam om den goda idén. F&S fullkomligt svämmade över av både köldrädda löpare och tjockisar med nylagda nyårslöften. "Vid kö- max 10 min på uppvärmningsmaskinerna". Skyltarna satt överallt och stack i ögonen. Taktikerna att slingra sig var många, att nollställa apparaten när det närmar sig 10 min är det vanligaste men även varianter som att hänga en handduk över monitorn användes. Själv gjorde jag om mitt kilometerintervallpass till 10 minuters intervaller och hoppade glatt mellan löpbanden allteftersom de blev lediga.


Eller glatt och glatt... faktum var att jag var rätt irriterad. En såpass stor gymkedja som F&S med massvis motionärer och fina gym, ska man inte kunna köpa ett träningskort med syfte att konditionsträna de få gånger väderleken inte inbjuder till träning i det fria? Ok, det är flera som vill använda maskinerna men en konditionsmaskin på ett gym måste ju få användas till konditionsträning? Varför inte ha 2 för uppvärmning tillsammans med ett gäng cyklar, och resten för konditionsträning med en maxtid på kanske 1h? Då vet man att man kan få vänta och är inställd på det men sen får man ändå köra sitt pass. En skrivelse till F&S ska levereras. Vad anser ni om saken?