Premiärmilen

Igår var det alltså, trots uppskjuten ultradebut, ändå dags för årets tävlingsdebut. Lite dålig planering gjorde att vi missade att det bara var halvtimmestrafik på pendeln, men vi han ändå både lämna in överdragsväskan, kissa i skogen och värma upp någorlunda innan startskottet small. Sedan bar det av, min vana trogen gick jag ut lite trevande och inkännande första kilometrarna innan jag kände hur kroppen svarade. Men svaret kom och det var positivt så det var bara att köra! Fin bana med sopad asfalt/någorlunda torr grusväg och lagom kupering med några små backar andra halvan av 5km-banan. Det var kul att springa och trots att jag blev slagen med över minuten av Jens och överskred förra årets resultat med 57 sekunder är jag väldigt nöjd! Jag vet att jag inte är lika snabb i år, och att gå under 56 (55:54) var ändå bättre än jag vågat hoppats på =)

Dessutom känns hälen bättre när den bara belastas med iläggsulor eller i urgröpta tofflor. Lite skadeförbyggande övningar på gymmet idag efter ett besök hos frissan, det blir nog bra det här. (Jag har förresten hört att man får sitta i massagefåtölj medan de tvättar håret på det ställe jag ska till, jag har HÖGA förväntningar...)

Premiärmilen!

Jag tänker på alla ni som fortfarande kämpar på banan Ursvik, det känns som ett personligt nederlag att jag inte är med er. Samtidigt är jag j***igt glad att jag inte är det. Nej, nu släpper jag det och fokuserar istället på årets tävlingsdebut om några timmar, Premiärmilen! Detta lopp som förra året satte käpper i hjulet (eller snarare i höften) på mig så jag fick ställa in alla andra lopp den våren. Bättre lycka denna gång får vi hoppas. Ni som läser här vet att fokus inte direkt legat på snabbhet för det här året men en bit under 50 minuter ska jag kunna fixa! Målet är under 48 och klarar jag det får jag vara nöjd.

Långpasset i fredags känns lite i fötterna ännu, särskilt under höger häl där jag tror fettkudden har tappat gnistan =/ Lite oroande är det för framtiden, men med hälsporreinlägg, urgröpta innesandaler, tejpade fotvalv, fotgympa och en kur antiinflammatoriskt hoppas jag besegra en eventuellt begynnande hälsporre innan den fårordentligt fäste. Jag får väl minska lite på veckan löpdagar också tills det är helt bra, prioritera de viktiga passen och köra alternativträning mellan.

Men idag är det fullt ös medvetslös!

(nämnde jag att sambon står bredvid på startlinjen? Min plan är att låta honom rusa iväg på adrenalinkicken, vänta in bakslaget, och sedan i någon uppförsbacke på andra varvet trippa förbi på pigga ben)

Respekt för distanser

Med jämna mellanrum blir jag rejält skrämd inför tanken på vad givit mig på när jag anmälde mig till Swiss Alpine. Idag tex, först sprang jag till jobbet ca 1 mil och sex timmer senare efter jobbet sprang jag ca 27km till. Totalt runt 37km alltså, och det tog mig 3h och 50min. Målet var 4 mil. Men jag tog tåget sista biten. Jag hade väldigt ont i knäna, och det kändes dumt att pressa den sista biten där jag dessutom visste att det var snömoddigt. Ville återhämta mig bra till Premiärmilen på söndag (som jag för övrigt anmälde mig till i tisdag när jag definitivt bestämde mig för att kasta in handduken för Ursviks Ultra).

Det är jobbigt att springa längre än 3mil! Mina långpass brukar ligga på runt 27-28km och det klarar jag fint utan större förberedelser och brukar återhämta mig bra på 1 dygn. Saken är den, att 28km är också jobbigt, jag är liksom väldigt nöjd efter ett sånt pass. Det gör att jag går runt och tycker att jag tränar bra och mycket och att jag kan springa långt och hej och hå vad bra det kommer gå i Alperna... tills jag tänker att nej, nu är det nog dags att testa lite längre distanser... HJÄLP! Det är en jäkla skillnad att springa 3 mil och springa 4 mil, för att inte snacka om 5, 6 och 7 mil. Musklerna kändes nog rätt bra idag, det var inte helt slut på energin heller. Nej, mina Akilleshälar sitter i knäna... hur jobbar man bort det? Jo, jag vet. Prehab-övningar, successiv progression, varierat underlag - Jag gör allt det här. Fast kanske inte tillräckligt? Antagligen inte..

Känner mig lite låg för tillfället. Mycket funderingar kring vad som händer med jobbet nu i höst när mitt vik går ut. Får jag förlängt? Heltid, deltid? Hur länge? Ska jag söka andra jobb?Det vill jag ju inte, jag tycker verkligen om mitt jobb på handkirurgen... Söka några kurser kanske? Det tar energi, efter 4 år på arbetsmarknaden är jag såååå trött på dessa eviga vikariat, den osäkerhet de medför. Löpningen brukar hjälpa mig ur sådana här tillstånd, men idag räckte det inte till. Jaja. Det löser sig.

Smart val eller fegskit?

I morse strax efter kl 8 bar det av mot Ursvik, där skulle Magnus möta upp och vi skulle ge oss ut på 15km banan. Den beryktade, den fruktade, EXTREME - banan. Jag fruktade det värsta, kanske inte de omtalade backarna men den icke försumbara snömängden desto mer. Och min fruktan var befogad, med råge. Starten var ok, följde elljusspåret och man behövde inte pulsa mer att man kunde behålla något slags löpsteg. Men efter ett par km började det. Djup lössnö, snömodd, snöslir och blötsnö i varierande grad. Skorna, mina Montrail (som jag älskar, missförstå mig inte), var dyngsyra innan vi passerat 4km markeringen och benen kändes opålitliga redan i första riktiga backen.

Men, trots det var det en underbar dag. Solen värmde och det var full aktivitet bland skidåkare och hundägare. Bitvis inne i skogen var det ändå ganska ok underlag med packad snö, och kilometrarna avverkades så sakteligen. Efter ca 10km gav jag Magnus fria tyglar, han hade frustande hållit igen på tempot länge nog framför mig. Och visst, det dröjde inte länge försen jag endast kunde skymta hans tröja mellan träden långt där framme. Sista biten innan varvning var sega, man följde elljusspåret och gled nästan lika mycket bakåt som framåt i varje steg. Äntligen framme vid startpunkten väntade Magnus, han hade bestämt sig för att överge snösliret och istället vända kosan hemåt för att få känna på lite riktig löpning. Måste erkänna att det var lockande, men jag hade bestämt mig för två varv så två varv fick det bli! Andra varvet gick oväntat lätt. Istället för att kämpa genom lössnön drog jag ner rejält på steglängden där det behövdes och sprang på mer där det gick. Tiden blev ungefär samma som första varvet, 2h. Grymt nöjd med detta satte jag mig på bussen hemåt mot mat, dusch, och torra kläder =)

Så långt allt väl. Men nu sitter jag här och betalar för dagens prestation med bultande vrister som troget parerat felsteg i snön lite för många gånger under dagen. Att resa mig upp är inte att tänka på. Och snö, det vill jag inte se försen nästa år. Minst. Så vad tänker jag nu? På nästa helgs tävling såklart. 3 varv på den banan... det.känns.inte.frestande.

Knappt jag vill tänka tanken för mig själv, känner mig som en banger och en loser, MEN - jag tror jag skiter i Ursviks Ultra. Det känns helt enkelt inte skoj, och vad är då meningen med det? Nej, då väljer jag hellre en riktigt lång, skön tur på bar mark runt vackra vår-Stockholm. Och ännu en gång skjuter jag ultradebuten framför mig!

Jag väntar på bussen, nöjd efter 4h i spåret

Magnus efter första varvet

Det kom ett SMS...

"God Morgon. Har just avverkat en löparrunda i Gamla Stan"

Just ja, mamma skulle till Sthlm på konferens den här veckan. "När slutar ni idag, hinner vi ta en fika innan tåget?" svarade jag. Snabbt ett sms tillbaka: " Om jag hoppar sista föreläsningen slutar jag kl 14". Jodå, det märks att mamsen pluggat parallellt med jobbet senaste året! "Hoppa en föreläsning", det låter mer som en van student än som min mamma =)

Men mamma hoppade föreläsningen och hann istället med både en fika på Vetekatten och en sväng in på Runners Store. Inget shoppande för henne (inbillar jag mig eller har löparkollektionerna blivit sjukt dyra?) men jag köpte ett par gaiters inför kommande lopp i snöslaskig terräng.

Mamma på Vetekatten

Resten av dagen blir lugn. Har precis städat lägenheten så jag mår just nu toppen (älskar att städa, en av mina bra egenskaper. Den andra är att jag är morgonpigg) och tänkte ägna mig en stund åt hemsidebygge. Det är både oväntat och kul, jag som är teknisk som en påfågel och blir förbannad så fort datorn inte gör exakt som jag vill, men det här gillar jag! Det finns så mycket fuskhjälp med program och mallar att ladda hem så det blir nästan bara det roliga jobbet med innehållet kvar.

I morgon är det dags att testa Ursviksbanan, ska köra 2 varv tänkte jag. Ska bli skoj, längtar lite efter att bli riktigt trött. Det får ta så lång tid det vill, 30km ska det bli. Förhoppningsvis i trevligt sällskap.

Slottssprinten

Lite bilder från slottssprinten!

Vilohelg

Jag har tagit vilohelg. En hel helg. Ingen löpning, inga skidor, ingen styrketräning. Jag ska till och med åka rulltrappa där det erbjuds. Istället för att nöta på löparskorna väljer jag finskorna och åker till Uppsala. Förhoppningsvis hinner jag fira storebror som fyller 30(!) idag innan det är dags för mat, vin och snack med tjejgänget =). I morgon tänkta jag ägna dagen åt att vårstäda lägenheten, det riktigt kliar i fingrarna...

Känns grymt bra med vila! Med söndagens Vasaloppet och gårdagens dubbelpass i musklerna är det nog välbehövligt med några dagars återhämtning innan jag börjar fundera på hur jag ska optimera chanserna att ta mig i mål på Ursviksbanan om 2 veckor.

Ha en skön lördag!

Överskattad form?

Sprang med Jens till jobbet i morse, var nästan kräkfärdig när jag kom fram.. hade inte alls det tempot i kroppen. Sen sprang jag en omväg hem, ca 2 mil blev det, och jag höll nästan på att hoppa på tåget Älsvjö och skippa de sista 3 kilometrarna. Och om två veckor ska jag springa 45km i terräng, mitt i natten! Har jag överskattat formen totalt? Börjar bli lite rädd =/

Ursvik Ultra

Japp, så var man anmäld. Ultradebut, försök 2. Varför inte börja med ett nattlopp i snö och is? Kör dock bara "lightklassen" på 45km...

Vasaloppet -10

kl 03.30, telefonen ringer. Slår upp ögonen och konstaterar att jag är klarvaken, vilket iof är mer regel än undantag när det gäller mig och tidiga mornar. Klar snabbt på mig kläderna som ligger upplagda, sådana här mornar är det bäst att ha förberett det mesta. Till och med vattenflaskan är fylld. Mamma och pappa, min trogna servicestab, förvandlar snabbt sängen till frukostbord och strax står havregrynen på bordet. Jag är dock fortfarande mätt efter gårdagens buffé och har lite svårt att få i mig frukost. Men två mackor ligger färdiga i kylen, dom får åka med som en andra frukost strax innan starten.

kl 04.30, vi rullar ut från campingen. Känns nästan som vi är ute i löjligt god tid, med 3,5h kvar till starten. Det blir ett toastopp vid Mångsbodarna där det är full aktivitet trots den tidiga morgontimmen. Det är de mer avancerade skidlöparna som testar spåren och lägger en sista hand på vallningen. Inget lämnas åt slumpen. Själv kör jag på lite mer relax nybörjarstil - vallatejp. Har inte haft bakhalt en gång sedan jag gav upp traditionell vallning till förmån för tejpen (iof har jag sällan haft speciellt bra glid heller, men det tar jag hellre än bakhalt!). Testat skidorna har jag inte heller gjort, förnekar hellre möjligheten att det skulle kunna vara dåligt fäste... (dåligt glid liksom räknar jag med)

Efter kisspausen börjar det hända grejer. Eller snarare, det händer ingenting! För vi står helt stilla i bilkö. Iof inget oväntat, men att det skulle stocka sig såhär snart fastän vi startade så tidigt... slutligen kommer vi fram ändå, och med ca 20 min tillgodo upptäcker jag att jag helt glömt bort skidmärkningen, så det blir en jogg till sekretariatet och plötsligt är det bara knappa 10 min kvar till start och min tanke att ta en bra plats i startgruppen är bara att glömma. Tränger mig in i fållan, småhoppar lite för att hålla värmen på den -15° starplatsen, och så plötsligt går starten! Ingenting händer. Väntar lite. Inget händer. Så, sakta sakta, ser jag hur det börjar röra så smått på sig framför mig. I ett par hundra meter stakar vi oss så framåt i spåren innan vi når den beryktade backe och det är stopp igen. Men det är helt enkelt så det är. Alla vet om det, de flesta håller humöret uppe trots trängseln (det är liksom som världens största skedning, fast i upprätt position. Rätt mysigt om man tänker efter)

Så småningom kommer jag i allafall upp för backen och kan börja idka något som liknar mer skidåkning. Når första kontrollen i Smågan efter 1h och 40 minuter i spåret och har då avverkat ca 10km. 80 kvar, inser att det krävs en rejäl uppstramning av tempot om jag ska nå målet att komma under 9h... Nu följer en rätt tråkig del av banan. Mest flakt, mycket stakning och ganska trista omgivningar. Stakning är min svagaste sida, får ju ingen nytta av mina löpstarka ben och tekniken är heller inget att skryta med. Kan inte påstå att jag njuter av åkningen här, tvärtom funderar jag allvarligt på varför jag gör detta. Men kilometerskyltarna rullar ändå förbi ganska smärtfritt och tillslut kommer jag fram till kontrollen i Evertsberg. Den är något slags delmål för mig, nu ändrar banan lite karaktär, det blir mer kuperat och man kommer ner på lägre höjd. Får nytta av skidornas fäste och överkroppen får vila lite mer då benen gör större delen av jobbet. Det blir roligare skidåkning och jag känner mig rätt stark.

Varje kontroll blir ett delmål, där finns påfyllning av energi och vätska, och där står mamma och pappa och hejjar och fyller på med mental energi. Dom matchar mig dessutom mot en bekant som ligger precis framför i spåret, och då jag hör att jag stadigt knappar in på honom ökar det såklart motivationen att hålla tempot! Innan sista kontrollen i Eldris ser jag den gröna dräkten i spåret och snart är jag ikapp. Ligger bakom en stund innan jag går om, känner mig fortfarande hysat stark och tänker att det här blir ju inget problem. Men det är inte över förren mållinjen passeras. 1 mil verkar löjligt kort sträcka när man har 8 mil bakom sig, men den sista milen blir dessvärre sååååå mycket jobbigare än den första. Just för att man HAR 8 mil bakom sig. Trodde aldrig jag skulle komma i mål. Höger vrist värkte, vänster axel smärtade, ryggen var helt slut och armarna ville inte vara med längre. Med 2km kvar försökte jag känna glädje över att det snart var över, men varje stavtag var så gräsligt jobbigt! 2 kilometer kändes som 2 mil.

Så äntligen, får jag skida över den sista viadukten och svänga in på upploppet. Underbart, fantastiskt, ljuvligt skönt att passera mållinjen för andra gången i mitt liv. Att klockan stannade på 9:06:57 kändes inte som ett nederlag, lyckan att avklara ett Vasalopp slår alla prestationskrav på tider. Och, jag kapade ju ändå fjolårets tid med dryga timmen.

Knäppte av mig skidorna och småsprang tillbaka till campingen. Tog en lång, varm dusch, njöt av varje sekund. Tillbaka i husvagnen väntade en kall öl i kylen och en underbar god middag på bordet. Sjukt nöjd med dagens prestation lovar jag mig själv att nästa år, då ska jag träna mer skidor innan den 6 mars =)

Varje

Så var det över. Plötsligt sitter man hemma igen och börjar så smått smida planer för hur man ska optimera träningen inför nästa års Vasalopp. Jag ska försöka förmedla en skildring av årets tävling, tillsvidare får ni hålla tillgodo med lite bilder! (gick efter både leenden och svordomar slutligen i mål efter 9h, 6min och 57sek i spåret. Kapade därmed fjolårets tid med över en timme men missade årets mål med knappa 7 minuter. Gissa om jag är nöjd ändå! =)

Välförtjänt bärs efter målgång och dusch!

I spåret (jag i gröna byxor)

Fyller på energi med nötter

Jag och Mamma (servicepersonalen =)

Kolla skylten till höger

Bussarna var försenade, panikrusning till starten

Innan starten

Uppladdning lördag kväll

Jag och pappa

Rallyvasan

Det kan gå hur som helst i morgon. Har inte åkt skidor sedan 10 februari. Kanske får jag bakhalt, eller inget glid. Kanske fryser jag för mycket. Kanske får jag skavsår, eller blir för trött helt enkelt. Kramp är ingen omöjlighet. Eller någon muskelbristning, eller annan skada. Kanske går ena staven av? Men just nu känns det som det inte spelar så himla stor roll, för jag har fått åka Rally på isen idag! Helt sjukt kul, lite av en dröm jag haft i flera, flera år.

Du kommer i full fart, och framför dig rusar värsta stora snödrivan bara närmare och närmare. Du hinner be för ditt liv och håller krampaktigt i dörrhandtaget, förberedd på en kollossal krasch. Så i sista stund lyckas föraren bredvid på någon lurt vis få bilen att ställa sig snett för att mitt i kurvan dra på med fyrhjulsdriften så bilen skjuter iväg åt ett helt annat håll istället för att fortsätta rutcha rakt in i snön. Jag känner för att skratta högt, toksmilar som en idiot och bara önskar mer. Högre fart, tvärare kurvor, mer mer mer! Haha, adrenalinet forsar. I morgon ska jag simulera rally i 9 mil!

I fäders spår - för framtids segrar

Ligger och slappar i husvagnen, ute är det avskräckande 18 minusgrader men solen strålar och det gnistrar i snön. Ska man lite på väderleksrapporten kommer temperaturen stiga rejält närmaste timmarna. En helt galen fin vinterdag helt enkelt!

Ska kränga på mig ett ullager till och promenera bort mot mässan och nummerlappsutdelningen. Skavsårstejp och pannband står på inköpslistan.

Oj, nu var det visst dags att gå! Hej så länge!

Packat och klart!

Japp, så står väskan färdigpackad i hallen bredvid skidorna som väntar på en ny omgång paraffin innan det bär iväg längs Vasaloppsspåret. Andra gången, nu vet jag ungefär vad som väntar till skillnad från förra året... bra eller dåligt?

Förra året gick jag i mål på 10h och 20min ungefär. Ingen vidare tid, men känslan att korsa mållinjen är svår att beskriva. Jag antar att det är därför man fortsätter, ny lopp, längre lopp, fler höjdmetrar, tuffare terräng... allt för att uppleva känslan av att klara av en utmaning. I fjol startade jag längst bak i sista ledet. I år står jag ett led längre fram, och kommer inte tveka att använda armbågarna för att stå bland de första där. Inte för att tiden spelar speciellt stor roll, inte för att jag har bråttom till Mora, MEN det är så satans tråkigt att stå still och trängas i den där backen direkt efter starten.

Vädret ser lovande ut, kall natt vilket bara är bra för spåren och sen en solig dag med ett par minusgrader. Hoppas prognosen håller!

danföredanföredanföredanföredanförevasadan

På söndag smäller det. Bokstavligt talat. Jag ska stå längst fram i startled 9 och slåss med stavarna. Fan ta den som försöker tränga sig. Det är ju bara och 15900 + jag som ska uppför backen. Säger som Blomqvist, det gäller att ta position...eller var det i sprintfinalen? Nä, visst var det Vasan...