Hemma norrland och laddar för långpass

Jag har en patient som pratar mycket om att han "är i norrland då och då" så det är ett himla besvär att få ihop tider för återbesök på mottagningen. Då vi snackat lite mer framgår det att han menar Gävle. Sen har jag skogshuggarn från Piteå som slant med yxan och kapade ett par av sina fingrar istället för vedstocken, han tar på sig shortsen när han passerar Ö-vik. Själv får jag blandade kommenatarer när jag säger att jag ska åka hem till norrland (Timrå). En del fnyser och menar att jag är något av en norrlänningswannabe, andra undrar om jag inte är klok som ska åka så långt bara över en helg.

Nåväl, upp till den enskilde att dömma, nu är jag hemma och har precis smaskat i mig en banan och en kopp te. Mor och far har den enligt mig ologiska vanan att starta dagen med kaffe och kaka på sängen, så när frukosten dukas fram runt kl 10 ligger jag på golvet och vrider mig i hungerskramper och hallucinerar om fil och havregryn. Därav bananen.

Om några timmar ska jag, mamma och pappa ut på en riktig långtur, ca 25km skulle jag tro att det blir. Har inte riktigt koll på hur slingan går som mamma sett ut, men jag vet att den kommer bjuda på åtskilliga höjdmetrar, fantastiska stigar, vackra vyer och varierande natur - allt genom ett frostbitet landskap. Jodå, här stannar kvicksilvret under nollan och hoppet om en vit jul lever =) Och ni, i dessa tider av smältande glaciärer - kan inte frostgränsen få vara den inofficiella gränsdragningen för vad vi kallar norrland?

Bild tagen från en löprunda här hemma julafton förra året

Falskt alarm!

Det var en fejkförkylning verkar det som, det enda botemedlet som behövdes var en nattjogg på 10km =).

Det var härligt. De bästa löpupplevelserna har ofta varit de i lite udda förhållanden; den tidiga morgonjoggen när de var så becksvart att man inte såg handen framför sig, den iskalla juldagsjoggen när värmen stiger från -30° i botten av dalen för att stiga mot -10° ju närmare bergets topp man tar sig, de lätträknade men annorlunda sena kvälls-/nattrundorna, den gången när man sprang och lutade i 45° vinkel åt vänster för att stå emot stormen..

Testa, dra på löpskorna och dra iväg en runda när andra ruskar på huvudet och tycker att du överdriver- och kom hem med ett leende i själen.

Nu ska jag snart till jobbet, studiedag idag vilket för vår del innebär ommöblering, bjudlunch och lite vila från patientarbete. Sen drar jag vidare till storebror med familj för julbak och sällskap!

Förkyld?

Jag ska snart ut och springa en sväng. Men jag känner att det är något som lurar i bihålorna, en tunghet i skallen som inte enbart kan skyllas på dagens 16 patienter... Håller jag på att bli förkyld? Jag har ju vart sjuk 2 gånger redan i höst, det kan inte vara möjligt.

Får se vad kroppen säger

Groggbuffé

Det blev en bild ändå ;-) Här är bästa grabbarna på helgens Groggbufféparty hemma i Stuvsta

1-0 till Bromannen

Det ska vara mkt foton i en blogg säger experterna. Men jag orkar inte vara expert på allt. Framförallt orkar jag inte hämta sladden till kameran. Ja inte kameran heller för den delen.

Nej, låt mig ligga kvar i soffan och slicka såren från min kamp med Årstabron, den starke satan. Hatkärlek. Började rätt bra ett ett kort gympass och sen en uppvärmningsrunda på 20 minuter, körde Pose och kände mig rätt kvick i fötterna, räknade kadens efter klockan och låg på rätt sida a´la Stålbom. Så drog jag iväg på första tusingen, första ronden mot bron. 4.39. nja, sådär va? Vilade 45 sek och drog iväg igen. Dra, fall, dra, fall, fram med höften, upp upp upp och slappna av i vristerna. (en mkt liten % läsare som har verktygen att tolka texten, men desto mer igenkänning för den lilla skaran) Nästa intervall gick på 4.20, riktigt förvånande men det kändes ju bra. Tredje - 4.38. Fjärde - 4.21. Femte - 4.40. Ja, det är mer utför åt ena hållet men så mycket brukar det inte skilja.

Men sen, inför den 6e intervallen kom det en elak bromannen och stoppade ner en uppblåst ballong i halsen på mig, blåste upp den lite till och gav mig sedan en knuff i ryggen. Det är klart man inte kan springa så, hur ska man få luft? Efter ett par 100 meter gick det inte att fortsätta, musklerna skrek efter syre och hjärtat försökte desperat pumpa runt blodet fortare och fortare. Men vad hjälpte det när blodet var syrefattigare än bottenslammet i Döda havet? Det blev helt enkelt till att kasta in handduken i sjätte ronden och erkänna mig besegrad.

Därför blir det inga bilder ikväll

Kropp och knopp

I lördags sprang jag ca 42 km längs botten på Roslagsledens alla surhål, förutom de jag försökte ta mig runt men som ändå slutade med att jag fick klampa rakt igenom 100m utanför markerad led. Nej, just ja, delar av leden gick på asfaltsvägar. Vilken naturupplevelse! Ursäkta alla Roslagsfans, men den här tiden på året var leden INTE rolig att springa på. För att inte nämna alla älgjägare som envisas med att belägra våra skogar tills tomtens renar dyker upp. Lätt byte och sen får de ju lite julklappar på köpet... vid ett tillfälle kom jag ut ur skogen och på en åker, då jag ser en gevärspipa riktat mot mig i ögonvrån. Pulsen steg skapligt vill jag lova.

Nåja, efter 30 kilometrar och 2 rune-kakor avverkade sms:ade jag papsen som kastade sig på cykeln mot Domarudden för att därifrån springa och möta mig den sista biten. En liten stund senare fick jag ett sms tillbaka - "Domarudden" stod det och jag förstod att han begav sig därifrån och ut på leden. Alltså skulle den tid som det tog från att jag fick sms:et tills att jag mötte pappa vara ungfär motsvarande den tid som sedan återstod till målet. Så det var inte utan att jag kände mig lite modlös när jag sprang, och sprang, och sprang och inte en pappa så långt ögat nådde. Så plötsligt fick jag syn på en skylt- "Domarudden 1,5km" - och då förstod jag att pappa var på väg mot Norrtälje istället för mog Stockholm. Ingen större skada skedd, min fart var då så fantastiskt låg att vi ändå kom fram nästan samtidigt.

Sen följde en fantastiskt skön stund i vedeldade bastun, bad i 4° sjövatten och farsdagsmiddag i restaurangen. Kvällen avslutades med en kolsvart promenad tillbaka till husvagnscampen och kvällsfika framför TV:n. Underbar kväll med papsen.

Sen kom söndagen- jag hade från början tänk att springa en kortare sträcka av en annan led, Blå leden, tillbaka mot Stockholm på söndagen. Men så blev det inte, dels för att jag var satans trött efter dagen innan och dels för att mina kläder var dyblöta och luktade skunk. Det knäppa var att jag var så besviken på mig själv sen hela söndagen, att jag inte pallade det jag planerat. Trots att jag inte sprungit distansen sedan sthlm marathon för 1,5 år sedan och trots att terrängen var betydlig hårdare nu än då. Jag kände mig klen, svag och lat. Tog en sväng till simhallen men det lättade bara lite på den negativa känslan.

Sen kom måndag och gav lite perspektiv till helgen. Vad håller jag på med, går och surar efter en av mina hårdaste prestationer? Jag glömmer att jag faktiskt inte sprungit så långt. Jag har så mycket ultra i huvudet att jag kör ifrån kroppen. Det luktar skador, så jag tar mitt förnuft till fånga och njuter av helgens bedrift!

Roslagsleden försök 2

Nytt försök på Roslagsleden- ikväll bär det av till Sjökarby utanför Åkersberga där pappa för tillfället bor i husvagn ute på jobb, i morgon tar jag Roslagsbanan 13 min till Hägernäs och därifrån börjar turen mot Domarudden. Först längs en sjö och så lite väg tills jag kommer ut på själva leden, sen är det bara att följa markeringarna fram till Dommarudden. Hur svårt kan det va? Totalt i morgon blir det ca 41-42 km. Kul att se vad kroppen tycker om det!

Vart tog formen vägen?

Höstträningen är i full gång, och det blev ett brutalt uppvaknande att efter långsamma långpass och sjukdom x2 åter delta i Linnéas klubbträningar. Efter det första passet med intervaller på Årstabron var jag totalt däckad och tvärsomnade i soffan efter middagen. Igår var det dags igen, långa intervaller på en lagom kuperad 800m bana i Tanto. 2 x 2varv + 4 x 1varv med 1-1,5min vila. Tempot var inget att skryta med - snitt på 4.48. Men det finns liksom inget mer att sätta in, inget krut i de mjölksyrestumma benen. Jag försöker tänka på hållningen, fram med höften, fall framåt, upp med fötterna från marken... duns duns, flås flås. Njutningen uteblir, räknar ner till det är slut på varv att springa.

Belåten. Vetskapen att jag ändå gav det jag hade att ge och skön känsla av trötta muskler under nerjoggen. Och snart, längtan till nästa pass. Längtan till snabba fötter, pigga ben, till högre fart och bättre form. Glad att det är november, att jag är ganska hel, frisk och att det är många långa månader till tävlingsdebuten i April.