Uppladdning

Träningen är gjord, utrustningen är packad, maten är inhandlad, förväntningarna är höga. Anders är antagligen på väg mot Stockholm och jag har precis klämt i mig en rejäl frukost. Kom på igår kväll att jag inte energiladdat i veckan, men jag är ju lite skeptiskt ändå till överdrivna kolhydratuppladdningar så det här blir ett bra test. De gånger jag har följt uppladdningsregler med tömning en vecka innan och sen i det närmaste obegränsat intag av diverse kolhydrater har jag bara blivit seg, trött och underpresterat kraftigt. Dessutom har magen strulat mer än vanligt under de loppen... Nej, då tror jag det räcker att man äter rejält av en allsidig kost, kanske hellre med lite överskott på fett så man stimulerar fettförbränningen. Det är ju där vi har vår största energikälla, och i såna här lopp som pågår flera timmar per dag räcker räcker ändå inga glykogenförråd speciellt länge.

Nej, lagom mycket bra mat, lite extra fett och glädje. Det är mitt recept på uppladdning.

Kombinerad rehabvila och formtopp

Vad händer? Jag skulle ju bli bättre och bättre och sen bra.

Satan i gatan
Jag borde legat på latan´
Nu gör det ont igen
Jag hade det på känn
Men det var ju så skönt att springa
Så det blev en längre slinga...

Hoppas 5 dagars vila räcker, för tävling eller inte, jag vill så satans gärna kunna springa på fjället.

Bild från Vålådalsfjällen förra sommaren

5 dagar kvar

Det är ett skadesjutet lag som lämnar Stockholm på torsdag för att flyga mot nordligare breddgrader. Jag räknar mig dock som "relativt återställd" efter vårens långdragna problem med höften, även om den fortfarande strular och träningen inte riktigt flyter på som önskat. Men värre är det för Anders som bara veckorna innan start fått stora problem med benhinnorna. 2 veckors löpvila, stretching och antiinflammatoriska tabletter- det är frågan om det räcker? Med stort frågetecken bakom... för inte är det meningen att vi ska ta oss i mål till varje pris, så viktigt är det faktiskt inte.

Men vi ska åka. Vi ska njuta av fjället. Vi ska lära känna nya vänner. Vi kanske ska starta. Vi ska antagligen bryta. Och vi ska ha roligt.

Bilder

Tyvärr har inte kameran fått vara med så mycket under semesterdagarna i Ljustorp, men några bilder kan jag bjuda på

På väg till Burtjärn för ett nattdopp

Jens dansar på lina

Det är en myt. Killar kan göra två saker samtidigt

Tilda och Svante tar igen sig en stund på filten

Pappa grillar lax från Bergeforsen

I natt jag drömde

Drömde om BAMM inatt. Vi skulle springa i lag om 4, förutom Anders skulle även Fredrika och Annika från IF Linnéa springa med oss. Det kändes ju bra, lite mer erfarenhet i laget =) Mitt enmanstält var i drömmen stort som ett campingtält, och funktionärerna hade lagt ut presseningar på den blöta marken som vi kunde ställa tälten på. Tälten slog vi för övrigt upp innan start, och tävlingen började med att vi skulle packa ihop dem och sen springa iväg. Startsignalen var förresten att två urdåliga komiker slutade spexa, då skulle vi börja.

Var in på yr.no och kikade på prognosen över Björkliden. Det ser, hmm, intressant ut. Det där med presseningar vore kanske inte så dumt ändå.

Idag är det lördag, och efter 2 dar med bad i skogstjärnar, bärplockning, surströmming, backintervaller med familjen, grillning och strålande sol känns plötsligt sommaren 100% mer sommar än hittills. Idag ska jag, mamma och Jens mäta våra styrkor mot varandra under ett långpass i Ljustorpsterrängen. 3 utmanare. Utmanare nr 4 har enligt säkra källor återhämtat sig efter en elakt lång förkylning och har nu börjat jaga formen, medan Regerande är ute på Sveriges vägar och jagar klippdyk och glasstånd. Han och Matilda (som laddar inför Lidingö 15k), har någon löjlig idé om att springa varannan dag fram till Lidingö- håll er till glassen säger jag, tänk på att ni kan stuka foten eller nått annat otäckt annars.

Att byta jobb

Nu har jag släpat mina inlines på tåget för sista gången, haft min sista primärvårdspatient, skrivit min sista journal i BMS... osv osv. Det är lite konstigt att helt abrupt sluta med nått man gjort nästan varje dag under en längre tid. Känns mer som jag bara ska vara ledig några dar, testa ett nytt arbete och sen återvända till det trygga, det jag kan. Men nope! Nu är det nya rutiner som väntar, underbara rutiner som innebär att jag är kla varje dag kl 16.30!!! Vad ska jag göra av alla dessa extra timmar jag får? Svar- Dansa (anmält mig till Lindy Hop=), springa (stenkast från Zinken , lagom springavstånd hem, närhet till Hammarbybacken..), styrketräna (lokal finns på jobbet, nu ska jag bli stor och stark!), träffa vänner (Anna och Kattis på samma arbetsplats, bara det =), shoppa (jisses, jag spar ju en del pengar på det här också), åka hem till norrland (sthlm-sundsvall 3h 20min, arbetsdag til kl 14 varje fredag...).

Vänner, om jag klagar framöver på att tiden inte räcker, var snäll och påminn mig om hur jag hade det förut.

Nu ska jag till gymmet, fixa lite grejer i stan och sen plocka upp Jens på jobbet. Mamma och pappa, vi siktar på att lämna Sthlm kl 16.

Jag på jobbet

Älskade långpass

Laddad med några glas vin och gott Kattis-sällskap på Grönan i svinkall blåst, följt av natts god 5-timmars sömn längtade jag efter tt kasta mig ut på Sörmlandsledens första etapp för att avverka ca 35km. Eller? Sanningen att säga var jag inte sådär fruktansvärt jättepeppad som jag kanske verkade. Däremot hade jag vart peppad hela veckan, och det var tillräckligt för att jag själv iaf lite skulle tro att jag längtade efter att ge mig iväg.

Nåja, iväg kom jag, och tack för det. Första etappen, 8km, kändes ungefär som det brukar göra i början. Lite segt, lite otålig, lite jobbigt att veta att det är så himla långt kvar. Andra etappen, 6km, var värre. Den kändes jättelång och jag tyckte ryggsäcken satt obekvämt, knäna knarrade och jag var fortfarande sådär otålig. Men sen, efter drygt 15km blev det äntligen lättare. Helt plötsligt stämde stegen, andningen, rytmen och det blev kul. Äntligen såg jag sjöarna, hagarna, hästarna och korna. Jag kände lukterna och log glatt mot alla jag mötte. Tredje etappens 12km kändes betydligt kortare än de föregående 6km. Nådde Tyresta by vid mkt gott mod, 8,5km kvar till Rudans gård i Handen och fortfarande krafter i kroppen. Ryggsäcken hade dessutom minskat i vikt från 5kg till 3kg eftersom jag druckit en massa vatten.

Men man ska inte ropa hej.... så långa som de sista 3-4 kilometrarna var har jag sällan vart med om. Trodde bestämt de mätt fel, eller att jag missat etappslutet, eller att någon jäklats och målat ut en massa orangea märken av ren illvilja. Knäna värkte och nu var det inga leenden som delades ut längre. Jag fattar inte, efter att ha sprungit 32km, hur kan 3 ynka kilometrar vara så fruktansvärt långa? Men, fram kom jag tillslut, och det behövde inte gå många timmar för att jg skulle börja se fram mot nästa långpass. Som för övrigt kommer att ske i vackra hembygden Ljustorp!