2 av 3 får duga, framtiden bjuder på nya chanser

Jag hade 3 mål för året, 2 är avklarade och det 3e och sista skulle läggas bland de andra nu på lördag. Men det ville sig annorlunda, med feber och huvudvärk såhär två dagar innan loppet har jag mer eller mindre givit upp.

Men ja ä in´t bitter

Och vad ska man göra långa sjukdagar hemma om inte planera för kommande långturer längs Stockholmsområdets alla leder? Upplandsleden, Roslagsleden, Sörmlandsleden... sitter och klurar på en tvådagars tur med övernattning vid friluftsgård, som händelsevis råkar erbjuda bastu och utebad året om... någon fler intresserad så hör av er. Ev. v43 med ca 40-45 km löpning/dag.

Sjuker

Vaknade i morse utan taggtråd i halsen, trodde det var över. Trodde mitt superfenomenala immunförsvar tagit hand om alla inkräktare och kastat ut dem innan de ens fått in bägge fötterna innanför skinnet. Hårt och brutalt. Jag vill gärna tro att jag är en övermänniska som inga åkommor biter på.

Men nu sitter jag här, ynklig som en mus i klorna på en katt och tycker synd om mig själv med huvudvärk stopp i rören.

Och på lördag är det ultradebut....

Det sitter en liten djävel i min hals

Han har en taggtråd den satan, och varje gång jag sväljer, pratar eller bara andas vevar han runt med den och skrattar högt.

Att springa mot klockan

Vilket fokus har jag med löpningen? Många gånger pratas det negativt om den tidsfixering som ofrånkomligt finns med i bilden när man är med i en löparklubb och umgås med likasinnade, att för mycket fokus på intervalltider och resultat förtar glädjen i löpningen. Ibland så till den grad att man väljer att träna själv istället för med andra. Sen har vi alla tävlingar, nu senast Lidingöloppet. Veckorna innan trappas förväntningarna på sluttider upp, man funderar och diskuterar utgångstempo och passagetider. Jag börjar till och med klocka långpassen. I vårt gäng har vi dessutom den fantasiska och prestigefulla tippningstävlingen där man gissar varandras sluttider och lägger en peng som sedan delas ut till den som kom närmast verkligheten, och resultaten går på så vis inte att föringa. Under själva loppet sen har man full koll på klockan, man stämmer av mot kilometermarkeringarna att man ligger i fas med det tempo man planerat. Sen har vi den värsta delen - postloppsnacket! "Vilken tid fick du??" - först alla man träffar på tävlingsplatsen, sen på jobbet, sen på träningen veckan efter osv osv.

Jag älskar det - det är ett så härligt nördigt smalt fokus på något konkret som alla löpare kan relatera till, en del imponeras och andra bara konstaterar, de flesta bryr sig inte så mycket om just min tid utan är mer intresserade av att få delge den egna prestationen. Ibland är det en morot i sig till att ta i det där lilla extra under loppet när man helst vill lägga sig och dö, vetskapen om att man kommer att få frågan "Vad blev det för tid", en sådär 50 gånger efteråt.

Men så ibland känner jag, nä, jag vill inte ha någon klocka. Jag vill inte veta någon tid, jag vill inte bry mig om jag presterar bra eller dåligt. Jag vill bara ut i skogen, jag vill hoppa mellan stenar, jag vill springa på en smal spång, jag vill bli blöt om fötterna och jag vill springa fort utför en backe. Jag vill springa genom fallna löv så dom flyger åt alla håll, jag vill höra hur det prasslar under fötterna. Jag vill lukta på hösten, jag vill fascineras av färgerna. Jag vill se hur vattnet glittrar på sjön, jag vill nicka en hälsning åt fiskaren som står där. Jag vill springa uppför den brantaste backen, jag vill klappa hunden som ser så snäll ut när den nyfiken sneglar på mig då jag springer förbi. Jag vill välja det långa spåret när stigen delar sig. Jag vill springa i regnet, jag vill springa i solen, jag vill kämpa mot blåsten.

Då hämtar jag kraft, då kopplar jag av. Då andas jag.

Sen kan vi prata om tider igen!

Jag gjorde ett pesonlighetstest...

Bedöm själva

"Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra."

Om jag stryker det där med extremt god människokännedom så kan jag faktiskt hålla med.

Testet hittar du här

Vilket gäng!

Danne...

...Jens...

...Martin...

...Torbjörn...

...Matilda...

...Christina...

...Katerina...

... jag...

Livskvalité

För ett halvår sedan var jag skadad och var i princip beredd att ge min ena hand för att kunna springa. Jag satt på ett tåg mellan Eskilstuna och Stockholm 3h/dag och på AMS fanns ca 5 jobb för sjukgymnaster totalt i hela landet. Jag var rätt bitter och spottade efter alla löpare jag såg, det tärde på både mig och mitt förhållande att sitta och pendla och alltid planera, planera, planera för att få ihop träning, jobb och umgänge.

Idag sprang jag 800-metersintervaller på Zinken, pigg och smärtfri 5 dagar efter ett väl avklarat Lidingölopp. En lätt känning av gamla skadan som sakta, sakta ger med sig och lämnar mig ifred. Detta efter en uppvärmning längs Årstaviken på 5km som startades utanför Södersjukhuset - min arbetsplats sedan 1,5 månad. Väl hemma efter jobb och träning var Jens och tog emot innan ha begav sig ut på cykeltur. Klockan var då strax efter kl 18. I helgen ska jag med en kompis på danskväll där vi går kurs i Lindy Hop (var ju tvungen att hitta på nått mer än löpning nu när jag har så mkt tid över =) och nästa helg gör jag förhoppningsvis ultradebut i SUM.

Som jag njuter av livet. Det krävs inget extraordinärt, lite flyt i vardagen räcker så långt, så långt

Puss och kram!