Ursvik Ultra

Japp, så var man anmäld. Ultradebut, försök 2. Varför inte börja med ett nattlopp i snö och is? Kör dock bara "lightklassen" på 45km...

Vasaloppet -10

kl 03.30, telefonen ringer. Slår upp ögonen och konstaterar att jag är klarvaken, vilket iof är mer regel än undantag när det gäller mig och tidiga mornar. Klar snabbt på mig kläderna som ligger upplagda, sådana här mornar är det bäst att ha förberett det mesta. Till och med vattenflaskan är fylld. Mamma och pappa, min trogna servicestab, förvandlar snabbt sängen till frukostbord och strax står havregrynen på bordet. Jag är dock fortfarande mätt efter gårdagens buffé och har lite svårt att få i mig frukost. Men två mackor ligger färdiga i kylen, dom får åka med som en andra frukost strax innan starten.

kl 04.30, vi rullar ut från campingen. Känns nästan som vi är ute i löjligt god tid, med 3,5h kvar till starten. Det blir ett toastopp vid Mångsbodarna där det är full aktivitet trots den tidiga morgontimmen. Det är de mer avancerade skidlöparna som testar spåren och lägger en sista hand på vallningen. Inget lämnas åt slumpen. Själv kör jag på lite mer relax nybörjarstil - vallatejp. Har inte haft bakhalt en gång sedan jag gav upp traditionell vallning till förmån för tejpen (iof har jag sällan haft speciellt bra glid heller, men det tar jag hellre än bakhalt!). Testat skidorna har jag inte heller gjort, förnekar hellre möjligheten att det skulle kunna vara dåligt fäste... (dåligt glid liksom räknar jag med)

Efter kisspausen börjar det hända grejer. Eller snarare, det händer ingenting! För vi står helt stilla i bilkö. Iof inget oväntat, men att det skulle stocka sig såhär snart fastän vi startade så tidigt... slutligen kommer vi fram ändå, och med ca 20 min tillgodo upptäcker jag att jag helt glömt bort skidmärkningen, så det blir en jogg till sekretariatet och plötsligt är det bara knappa 10 min kvar till start och min tanke att ta en bra plats i startgruppen är bara att glömma. Tränger mig in i fållan, småhoppar lite för att hålla värmen på den -15° starplatsen, och så plötsligt går starten! Ingenting händer. Väntar lite. Inget händer. Så, sakta sakta, ser jag hur det börjar röra så smått på sig framför mig. I ett par hundra meter stakar vi oss så framåt i spåren innan vi når den beryktade backe och det är stopp igen. Men det är helt enkelt så det är. Alla vet om det, de flesta håller humöret uppe trots trängseln (det är liksom som världens största skedning, fast i upprätt position. Rätt mysigt om man tänker efter)

Så småningom kommer jag i allafall upp för backen och kan börja idka något som liknar mer skidåkning. Når första kontrollen i Smågan efter 1h och 40 minuter i spåret och har då avverkat ca 10km. 80 kvar, inser att det krävs en rejäl uppstramning av tempot om jag ska nå målet att komma under 9h... Nu följer en rätt tråkig del av banan. Mest flakt, mycket stakning och ganska trista omgivningar. Stakning är min svagaste sida, får ju ingen nytta av mina löpstarka ben och tekniken är heller inget att skryta med. Kan inte påstå att jag njuter av åkningen här, tvärtom funderar jag allvarligt på varför jag gör detta. Men kilometerskyltarna rullar ändå förbi ganska smärtfritt och tillslut kommer jag fram till kontrollen i Evertsberg. Den är något slags delmål för mig, nu ändrar banan lite karaktär, det blir mer kuperat och man kommer ner på lägre höjd. Får nytta av skidornas fäste och överkroppen får vila lite mer då benen gör större delen av jobbet. Det blir roligare skidåkning och jag känner mig rätt stark.

Varje kontroll blir ett delmål, där finns påfyllning av energi och vätska, och där står mamma och pappa och hejjar och fyller på med mental energi. Dom matchar mig dessutom mot en bekant som ligger precis framför i spåret, och då jag hör att jag stadigt knappar in på honom ökar det såklart motivationen att hålla tempot! Innan sista kontrollen i Eldris ser jag den gröna dräkten i spåret och snart är jag ikapp. Ligger bakom en stund innan jag går om, känner mig fortfarande hysat stark och tänker att det här blir ju inget problem. Men det är inte över förren mållinjen passeras. 1 mil verkar löjligt kort sträcka när man har 8 mil bakom sig, men den sista milen blir dessvärre sååååå mycket jobbigare än den första. Just för att man HAR 8 mil bakom sig. Trodde aldrig jag skulle komma i mål. Höger vrist värkte, vänster axel smärtade, ryggen var helt slut och armarna ville inte vara med längre. Med 2km kvar försökte jag känna glädje över att det snart var över, men varje stavtag var så gräsligt jobbigt! 2 kilometer kändes som 2 mil.

Så äntligen, får jag skida över den sista viadukten och svänga in på upploppet. Underbart, fantastiskt, ljuvligt skönt att passera mållinjen för andra gången i mitt liv. Att klockan stannade på 9:06:57 kändes inte som ett nederlag, lyckan att avklara ett Vasalopp slår alla prestationskrav på tider. Och, jag kapade ju ändå fjolårets tid med dryga timmen.

Knäppte av mig skidorna och småsprang tillbaka till campingen. Tog en lång, varm dusch, njöt av varje sekund. Tillbaka i husvagnen väntade en kall öl i kylen och en underbar god middag på bordet. Sjukt nöjd med dagens prestation lovar jag mig själv att nästa år, då ska jag träna mer skidor innan den 6 mars =)

Varje

Så var det över. Plötsligt sitter man hemma igen och börjar så smått smida planer för hur man ska optimera träningen inför nästa års Vasalopp. Jag ska försöka förmedla en skildring av årets tävling, tillsvidare får ni hålla tillgodo med lite bilder! (gick efter både leenden och svordomar slutligen i mål efter 9h, 6min och 57sek i spåret. Kapade därmed fjolårets tid med över en timme men missade årets mål med knappa 7 minuter. Gissa om jag är nöjd ändå! =)

Välförtjänt bärs efter målgång och dusch!

I spåret (jag i gröna byxor)

Fyller på energi med nötter

Jag och Mamma (servicepersonalen =)

Kolla skylten till höger

Bussarna var försenade, panikrusning till starten

Innan starten

Uppladdning lördag kväll

Jag och pappa

Rallyvasan

Det kan gå hur som helst i morgon. Har inte åkt skidor sedan 10 februari. Kanske får jag bakhalt, eller inget glid. Kanske fryser jag för mycket. Kanske får jag skavsår, eller blir för trött helt enkelt. Kramp är ingen omöjlighet. Eller någon muskelbristning, eller annan skada. Kanske går ena staven av? Men just nu känns det som det inte spelar så himla stor roll, för jag har fått åka Rally på isen idag! Helt sjukt kul, lite av en dröm jag haft i flera, flera år.

Du kommer i full fart, och framför dig rusar värsta stora snödrivan bara närmare och närmare. Du hinner be för ditt liv och håller krampaktigt i dörrhandtaget, förberedd på en kollossal krasch. Så i sista stund lyckas föraren bredvid på någon lurt vis få bilen att ställa sig snett för att mitt i kurvan dra på med fyrhjulsdriften så bilen skjuter iväg åt ett helt annat håll istället för att fortsätta rutcha rakt in i snön. Jag känner för att skratta högt, toksmilar som en idiot och bara önskar mer. Högre fart, tvärare kurvor, mer mer mer! Haha, adrenalinet forsar. I morgon ska jag simulera rally i 9 mil!

I fäders spår - för framtids segrar

Ligger och slappar i husvagnen, ute är det avskräckande 18 minusgrader men solen strålar och det gnistrar i snön. Ska man lite på väderleksrapporten kommer temperaturen stiga rejält närmaste timmarna. En helt galen fin vinterdag helt enkelt!

Ska kränga på mig ett ullager till och promenera bort mot mässan och nummerlappsutdelningen. Skavsårstejp och pannband står på inköpslistan.

Oj, nu var det visst dags att gå! Hej så länge!

Packat och klart!

Japp, så står väskan färdigpackad i hallen bredvid skidorna som väntar på en ny omgång paraffin innan det bär iväg längs Vasaloppsspåret. Andra gången, nu vet jag ungefär vad som väntar till skillnad från förra året... bra eller dåligt?

Förra året gick jag i mål på 10h och 20min ungefär. Ingen vidare tid, men känslan att korsa mållinjen är svår att beskriva. Jag antar att det är därför man fortsätter, ny lopp, längre lopp, fler höjdmetrar, tuffare terräng... allt för att uppleva känslan av att klara av en utmaning. I fjol startade jag längst bak i sista ledet. I år står jag ett led längre fram, och kommer inte tveka att använda armbågarna för att stå bland de första där. Inte för att tiden spelar speciellt stor roll, inte för att jag har bråttom till Mora, MEN det är så satans tråkigt att stå still och trängas i den där backen direkt efter starten.

Vädret ser lovande ut, kall natt vilket bara är bra för spåren och sen en solig dag med ett par minusgrader. Hoppas prognosen håller!

danföredanföredanföredanföredanförevasadan

På söndag smäller det. Bokstavligt talat. Jag ska stå längst fram i startled 9 och slåss med stavarna. Fan ta den som försöker tränga sig. Det är ju bara och 15900 + jag som ska uppför backen. Säger som Blomqvist, det gäller att ta position...eller var det i sprintfinalen? Nä, visst var det Vasan...