Hemma och slö

Borta bra men hemma bäst. Så sant som det var sagt. Tog några sekunder i morse innan jag fattade var jag var, och nöjd över insikten att jag låg i vår alldeles egna säng i Stuvsta gick jag upp och välkomnade dagen. Eller, snarare var det natten som inte ville ha mig så jag hade inte så mkt val. Sover som en kratta och har så gjort de senaste 2-3 veckorna, börjar kännas i kropp och knopp att 5-6h sömn inte räcker i längden. Men det bara går inte att ligga kvar, det kryper i kroppen och pulserar i skallen. Så jag går upp, men den vanliga sköna morgonstunden är numer mest en halvkomig tillvara som håller i sig tills jag gör nått fysiskt.

Men det är just det, mentalt känns det helt omöjligt att förflytta mig längre än till balkongen. Gå till affärn och köpa frukost känns som att hoppa över Amazonasfloden och den där "Lätta inlinesturen till gymmet" vora som att bestiga K2 utan syrgas. Träningslusten är väck och jag mår skit när det är så. Jag vet att jag blir glad igen om jag bara får en liten endorfinboost men det är så jäkla segt att komma iväg! Så jag går hemma och surar istället. Bra val. Toppen.

Och gnäller jag får jag bara till svar att "Du tränar ju så mkt, du måste väl kunna vara hemma och bara slappa nån dag". Ja, jag kan vara hemma och slappa. När det står VILA på schemat. Inte efter 2 dagars frånvaro av träning, inte när jag planerat in ett träningspass och definitivt inte för att jag är seg. Det är inte kroppen som vill vila, bara skallen. Och vilar jag idag, då vill jag träna i morgon, men då blir det för nära intervallpasset på tisdag som måste vara på tisdag för annars blir det för nära torsdagsträningen osv osv- ni fattar.

Blä.