Musköloppet

Igår gick Musköloppet av stapeln, och precis som utlovat var vädret perfekt och stämningen god. IF Linnéa stod nästan för merparten av deltagare och var man än sprang bland deltagarna hade man en härlig Linnéait inom synhåll! Det var kul att springa, jag hade peppat mig själv innan att ta det lugnt och inte maxa med vetskapen om hur det gick i senaste milloppet färskt i minnet... har liksom ingen lust till fler rehabveckor. Sagt och gjort, startskottet gick och fältet var iväg. Jag och Jens stod lite längre bak i gruppen för att slippa rusning utför första backen. Sprang tillsammans i behagligt tempo de första 3km, sen släppte Jens och jag ökade lite. Men rätt snart fick jag betala för det, vid 5km tog jag liksom helt slut och fick nästan tvinga mig att fortsätta springa uppför backarna. Och backar fanns det gott om! Hmm, kondisen är inte riktigt vad den varit. Men, faktiskt, jag brydde mig inte så mycket om det. Tog det helt enkelt lugnt ca 2km, återhämtade mig fint och kunde sedan öka loppets sista 3km igen. Gick i mål på 51 minuter och är helt nöjd med det. Framför allt är jag nöjd över att kunna springa igen över huvudtaget. Eller nöjd, jag är överlycklig!

Dagen fortsatte med stafett som vanns av ett Linnéa-lag, grattis grattis. Vidare färd till Montans stuga nere vid vattnet för bad, mat och umgänge. Ett föredrag av Ludvik Rasmussen vilket ledde till inköp av boken "Spring för kärleken och livet", en bok bortom färdiga träningsprogram kan man väl säga... sund förnuft och lyssna på kroppen, det är vad lycklig löpning handlar om. Ludvig sade bla att det finns tre stereotypa löpare; Den som springer för att han älskar att röra på sig, utan krav på prestation och utan ångest inför stundande träningspass. Den som springer för att springa bra, som planerar sin träning noga, känner visst motstånd inför träningen men älskar det ändå och fokuserar mot ett mål hela tiden (blir ofta skadad...). Sista typen är den typiske periodaren som börjar springa varje vår men slutar av olika anledningar efter några veckor.

Sitter och funderar lite kring vilken löpartyp jag är... spontant tänke jag att jag var den förste, springer för att jag älskar det och inte för prestationen. Men sanningen är nog att jag är nummer två, om jag nödvändigtsvis ska sätta mig själv i ett fack. För utan utmaningen skulle det många gånger kännas rätt meningslöst att springa måste jag säga... utmaningen behöver inte ligga i att springa fortare än andra, absolut inte, men visst är det underbart att slå sin egen tid på ett lopp? Eller springa längre än man någonsin gjort förut? Eller klara den där backen 10 gånger i rad, eller lyfta ett kilo till på gymmet eller köra ännu en intervall på Årstabron eller vad det kan vara. Och det där med motstånd inför träningen, visst finns det ofta där. För att inte tala om skadorna... Men det krävs inte alltid en utmaning, löpningen i sig räcker långt. Det lugnet, den glädjen och den styrkan jag känner under ett löppass där allt stämmer går inte att få någon annanstans.