Det blev tillslut en tur ändå. Mjukstartade med lite blåbärsplockning i skogen här utanför, och alla joggare som sprang förbi räckte för att ge mig motivation nog att knäppa på mig mina inlines och köra ett race in till söder och F&S Ringen. Väl på gymmet blev det väl ungefär halva tiden i bastun, men det är inte helt fel det heller =)
Tillbaka till blåbärsskogen. Två vänninor står och pratar vid spårstrten, den ena har alldeles tydligt joggat runt och den andra har promenerat. Den joggande damen talar om fördelarna med att springa jämfört med att gå, hon har precis kommit över de första, motiga veckorna och börjat njuta av löpningen. Det hörs tydligt på hennes sätt att rata, hon är en addicted, uppenbart. Den promenerande vänninan ser längtansfullt på hennes svällande vader och trimmade rumpa och funderar om hon inte skulle prova att jogga hon också. Puschad av sin kompis bestämmer de att jogga lite tillsammans kommande vecka. "- men var beredd på att det är jobbigt de första veckorna..."
Jag känner ett litet, litet sting av avund. Just den meningen använder jag frekvent i mitt jobb, "var förberedd på att det är tungt de första veckorna, sedn vänder det och du kommer märka att du orkar mer...") Jag är avundsjuk på den här kvinnan som ska börja jogga för att hon får uppleva detta. Jag är avis på tjejen i leopartshorts som mycket andfådd lufsade förbi mig tidigare. Jag är avis på den lite överviktiga mannen som gick i uppförsbackarna då pulsen gick i taket. Det måste kännas mäktigt att få vara med om den förvandligen att gå från icke-löpare till löpare, att gå från soffpotatis till motionär. Född i en orienterarfamilj med idrotten i blodet har jag så länge jag kan minnas alltid sprungit, mer eller mindre i perioder av livet. Därför har jag aldrig uplevt någon sån radikal förbättring av vare sig hälsotillstånd eller prestation.
Missförstå mig rätt, det är en grym känsla att springa 35km och känna att man klarar det utan större problem, det är njutning att pressa ut det sista i benen i backintervallerna, men ändå... utan att vara något superatlet så krävs det ändå rätt hård träning bara för att bibehålla formen. Och när motivationen tryter, när man är trött och seg, då vore det behagligt att kunna ta ett varv på 3km-spåret. Och vara nöjd med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ha ha, jag fattar här med. Jag har ju verkligen haft den där lyxlirartiden, eller har det fortfarande kan man säga även om volymerna är way beyond 3 km vid det här laget. Tror dock den grund som du har i längden ger mer tillbaka i lycka. För vad händer med oss andra efter fyra-fem år när man inte kan glida på nybörjarutvecklingen längre? Jag tror många lägger av då, för det går inte lika lätt när man inte längre åker på en räkmacka, typ.
SvaraRaderaOch svackor... har vi nog alla.