Morgonjogg i Budapest

Vaknade och sneglade upp på klockan under TV:n - 08:25. Perfekt, borde innebära att jag är ganska utvilad. Känner efter hur kroppen verkar ha tacklat nattens påfrestningar.. verkar ok. Drack kopiosa mängder vatten innan sovdags, kommit på att det ofta är direkt avgörande för tillstandet morgonen efter. Tassar upp, knyter skorna, fyller vattenflaskorna och joggar ut i den redan 30 gradiga dagen. Lobbypersonalen är vid det har laget vana att se mig och kommenterar inte längre aktiviteten. Joggar ner mot Donau. Livligt trafikerad gata men breda trottoarer som rymmer alla. Ungrare på väg mot sina arbeten och, turister i grupper, tidningsbutiker, uteliggare och så jag som kryssar fram mellan de andra. Tar Maragaretabron over floden och njuter av brisen som ger lite svalka. Kroppen känns bra. Fortsätter uppför trapporna mot Slottsmuren, passar på att se delar av stan som vi inte hunnit med ännu. Gamla Stans gator, Slottet och sa 100 souvenirbutiker som säljer samma skräp allihopa. Magen strular lite, hittar ett fik där ägaren för 120 forint later mig använda toaletten. Ut igen som en ny manniska. Fortsatter nerför slingrande gator, korsar en stor väg, glömmer se mig för och blir nästan överkörd av en spårvagn. Fick onda ögat av förararen...

Fortsatter turen uppför Gellertberget, trappor, trappor, trappor. Mjölksyran stiger men jag njutar av det, njuter av att springa förbi alla andra, njuter av att känna hur trött jag blir. Fram med höften, upp med knäna. Antligen uppe stannar jag och njuter ett par sekunder av utsikten innan jag vänder neråt. 33 grader visar en termometer. Kanske blir jag lite brun ända? över Elizabethbron, ökar farten och styr stegen tillbaka mot hotellet. Bra flyt i steget nu, ökar lite till. Njuter. Klockan närmar sig halv elva, känns i magen att det är dags för frukost. Trött och men full av positiv energi återvänder jag till hotellet.

Redo för ännu en dag i Budapest

Musköloppet

Igår gick Musköloppet av stapeln, och precis som utlovat var vädret perfekt och stämningen god. IF Linnéa stod nästan för merparten av deltagare och var man än sprang bland deltagarna hade man en härlig Linnéait inom synhåll! Det var kul att springa, jag hade peppat mig själv innan att ta det lugnt och inte maxa med vetskapen om hur det gick i senaste milloppet färskt i minnet... har liksom ingen lust till fler rehabveckor. Sagt och gjort, startskottet gick och fältet var iväg. Jag och Jens stod lite längre bak i gruppen för att slippa rusning utför första backen. Sprang tillsammans i behagligt tempo de första 3km, sen släppte Jens och jag ökade lite. Men rätt snart fick jag betala för det, vid 5km tog jag liksom helt slut och fick nästan tvinga mig att fortsätta springa uppför backarna. Och backar fanns det gott om! Hmm, kondisen är inte riktigt vad den varit. Men, faktiskt, jag brydde mig inte så mycket om det. Tog det helt enkelt lugnt ca 2km, återhämtade mig fint och kunde sedan öka loppets sista 3km igen. Gick i mål på 51 minuter och är helt nöjd med det. Framför allt är jag nöjd över att kunna springa igen över huvudtaget. Eller nöjd, jag är överlycklig!

Dagen fortsatte med stafett som vanns av ett Linnéa-lag, grattis grattis. Vidare färd till Montans stuga nere vid vattnet för bad, mat och umgänge. Ett föredrag av Ludvik Rasmussen vilket ledde till inköp av boken "Spring för kärleken och livet", en bok bortom färdiga träningsprogram kan man väl säga... sund förnuft och lyssna på kroppen, det är vad lycklig löpning handlar om. Ludvig sade bla att det finns tre stereotypa löpare; Den som springer för att han älskar att röra på sig, utan krav på prestation och utan ångest inför stundande träningspass. Den som springer för att springa bra, som planerar sin träning noga, känner visst motstånd inför träningen men älskar det ändå och fokuserar mot ett mål hela tiden (blir ofta skadad...). Sista typen är den typiske periodaren som börjar springa varje vår men slutar av olika anledningar efter några veckor.

Sitter och funderar lite kring vilken löpartyp jag är... spontant tänke jag att jag var den förste, springer för att jag älskar det och inte för prestationen. Men sanningen är nog att jag är nummer två, om jag nödvändigtsvis ska sätta mig själv i ett fack. För utan utmaningen skulle det många gånger kännas rätt meningslöst att springa måste jag säga... utmaningen behöver inte ligga i att springa fortare än andra, absolut inte, men visst är det underbart att slå sin egen tid på ett lopp? Eller springa längre än man någonsin gjort förut? Eller klara den där backen 10 gånger i rad, eller lyfta ett kilo till på gymmet eller köra ännu en intervall på Årstabron eller vad det kan vara. Och det där med motstånd inför träningen, visst finns det ofta där. För att inte tala om skadorna... Men det krävs inte alltid en utmaning, löpningen i sig räcker långt. Det lugnet, den glädjen och den styrkan jag känner under ett löppass där allt stämmer går inte att få någon annanstans.

Bilder

Håller på att ladda över bilder från mobilen... lägger upp några här!


Bruno, brorsans djur

Fika vid Trosaån eller vad den kan tänkas heta

Då är så vackert så det nästan kommer en tår

Brorson, det ser hoppfullt ut för framtiden =)

Skoterkärlek

Mina svampiga fossingar efter en blöt tur längs leden

Jag och Leo

Nedräkning börjar

Tisdag eftermiddag möttes löparpartner Anders upp i Flemingsberg, bägge laddade inför en utrustnings- och formcheck inför BAMM. Vädergudarna var på vår sida och Tor väntade snällt med att slå sin hammare tills vi anlänt till nattlägret. Svårslaget; sitta under vindskydd, äta frystorkad Currykyckling och spana ut mot blixtar och piskande regn över sjön efter att ha avverkat knappa 2 mils löpning. Benen kändes oförskämt fräscha för både mig och Anders och det kändes nästan trist att sluta springa.

Efter en natts sömn i tältet packade vi ihop grejerna, käkade frukost och började småjoggandes ta oss hemmåt. Ungefär samtidigt surrade det till i mobilen, det var föräldrarna som lämnade Timrå för sin semesterfärd söderut. Planen var ett stopp i Stuvsta runt lunchtid, ca 40 mil senare. Vi hoppades komma fram ungefär samtidigt, 2,5 mil senare. Det gav lite perspektiv och det kändes om möjligt ännu bättre att färdas till fots. Back to earth liksom. Sådär bonn´romantiskt som jag vill ha det.

Benen kändes ok även idag, hade oroat mig lite för ena hälsenan innan men med regelbunden stretching gick det bra. Höften kändes såklart av men inte så det påverkade. Tempot var ngt högre idag och ganska snabbt gick jag in det medititiva tillstånd där tiden liksom försvinner. Men vet inte om det gått 30 min eller 1h och det spelar heller ingen roll. De numera välbekanta sträckningarna längs leden avverkades utan större besvär även om det sög det i musklerna mer och mer för varje stigning. Väskan kändes av någon anledning tyngre än dagen innan och så många kilometer i benen har jag ju inte den här våren. Men på det stora hela så var det helt ok! En felspringning blev det, fick vända och gå tillbaka en halv kilometer men annars inga missöden. Med tanke på orienteringmomentet i BAMM hade det egentligen bara vart bra träning med lite fler felspringningar... sist jag sprang efter karta hittade jag ungefär hälften av kontrollerna så det där med orienteringen är minst sagt ett orosmoment. De 5 milen kan nog väldigt lätt bli 7 mil... eller 10... svårt att leva på gamla meriter som orienterare när mina senaste orienteringsskor passar en 11-årings fötter.

Nåja, ca 3,5h efter avfärden kom vi fram till Huddinge station, och i väntan på nästa tåg till Stuvsta firades bedriften med en lättöl på pizzerian bredvid. Med 5v kvar börjar nedräkningen, och det känns i allafall lite, lite bättre nu. Helt körda är vi inte.

Filosofi i poesi

När jag springer om alla andra
ser du att jag är snabbast

När jag fortsätter då alla slutar
ser du att jag springer längst

När jag springer för sjunde dagen
ser du att jag tränar mest

Men det är då jag springer under solen på en barrstig i skogen
utan att se på klockan
utan att räkna kilometern
utan att bry mig om nästa dag
Som du ser du mig lycklig!

Eftermiddagskoma och upplägg för BAMM

Det slår aldrig fel. Kl 14.00 slår den till, eftermiddagskoman. Och i dubbel kraft nu i värmen dessutom. Man liksom slutar funka- det går inte att läsa för inget fastnar, det går inte att tänka för inget logiskt kommer ur maskineriet, men är ingen vidare att umgås med för man är mest trött och gnällig. Tungan liksom klibbar ihop oavsett hur mkt vatten man dricker, det dunkar i huvudet och fingrarna är som prinskorvar. Lämnar en patient återbud blir man apatiskt sittande framför datorn och bara att tänka på träningen som ska utföras efter arbetsdagen får en att svettas och man riktigt känner hur tung och seg kroppen är. Funderar på att gå på toaletten men orkar inte resa mig ur stolen. Kissa i sopkorgen? Nej, där får det ändå gå någon slags gräns.

Veckorna går, om jag ser bortom koman, hur är då läget? Det är nu bara en och en halv månad kvar till BAMM! Galet kort tid men galet roligt det ska bli också. Dock kändes tanken inte lika rolig när jag igår fick mjölksyra efter halva slalombacken redan på 6e intervallen här kommer ett förtydligande efter kommentar från min bästa ultra-inspiratör: Mjölksyran sprutar ur öronen i toppen av varje intervall, men att den kommer så tidigt i backen brukar ske först vid den 7-8e.. så någon super-woman är jag inte, det får andra i klubben stå för än så länge..=). Jag skyller på värmen. Man kan nästan alltid skylla på något, om man vill.

Grymt obeskrivbart skönt i alla fall att höftskadan börjar ge med sig. Det är verkligen bättre nu, det vände för 1,5 vecka sedan. I söndags sprang jag drygt 18km, visserligen väldigt långsamt men det kändes helt ok. Så, formässigt finns det en hel del att oroa sig över men det är ingen total katastrof och ännu finns lite tid att jobba på. Jag är vid någorlunda gott mod.

Har under våren och hösten slipat lite på utrustningen, och nu i morgon ska till SÄCK på Roslagsgatan och testa ryggsäckar. Har en men är inte helt nöjd med hur den sitter, så jag är sugen på en Granite Gear wisp 32. Frågan är bara hur den sitter, tyvärr brukar den mesta friluftsutrustningen vara konstruerad för personer större än jag, vilket jag stör mig oerhört på för jag är inte direkt pytteliten jag heller. Andra alternativ på rygga är Osprey Talon 31 eller Inov-8 race pro 30. får se vad det blir.

Upplägget nu då för återstående veckor- kommer att ligga rätt lågt med löpningen med tanke på skadesäsongen. Prioriterar långpass ca 1ggr/v och backintervaller ca 1 ggr/v. Kommer att komplettera dessa med ett lättare distanspass på 6-8km. Nästa vecka ska jag och min tävlingspartner Anders ut på Sörmlandsleden och testspringa med utrustning och med övernattning, får se efter det om känslan är panik eller inte…

Tvivel

Igår var det dags att testa ett helt ”vanligt” pass. Ingen packning, inga backar, inga intervaller. En helt vanlig löprunda. Första på sjukt länge. Kände mig som en nybörjare i spåret, hur skulle det gå? Tungt visade det sig. Riktigt tunga och sega ben i solen, minsta motlut och mjölksyran var framme och härjade med mina lårmuskler. Shit, tänkte jag, det blir inga roliga 5 mil i fjällterräng med den här formen! Är det detta som jag älskar så? Eller är det bara i mina tankar och i orden jag skriver som passionen finns? Har jag ljugit för mig själv och alla andra, det här suger ju! Förvirrad av dessa tankar fortsatte jag följa de grön-vita markeringarna i Flemingsbergsskogen. ”Döda hundjävlarna” stod det handskrivet på varje markering och det förgyllde ju inte heller humöret. Idioter. ”Uppfostra hundägarna” borde de skrivit istället. Nåja, den diskussionen någon annan gång.

Solen stekte och jag sprang med en vattenflaska i handen, vilket också störde mig. Vattnet skvimpade hit och dig och jag försökte byta hand med jämna mellanrum men tyckte ändå det störde rytmen. Tog några rejäla klunkar och kastade sedan flaskan i en sopkorg vid en rastplats. Men, jag tål ju knappt någon form av vätska eller föda när jag springer så följden blev att jag fick ont i magen och fick lov att uppsöka buskaget vid sidan av stigen. Och detta efter bara 4km! Det här blir en lång mil (+ 4 km vidare till Huddinge…) Men- som så många gånger förr- händer plötsligt något. Spåret viker av på en mindre stig, terrängen blir roligare och mer omväxlande. Träden ger svalka från solen och där, mitt bland stenar, rötter, klippor och spångar infinner den sig. Löpglädjen. Njuter av hjärtat som hamrar, av att söka av det bästa stället att sätta ner nästa fot, av att hoppa mellan stenarna och ta fart uppför klipporna. Fuck off alla tvivel, i dålig form eller inte, jag är en löpare.

Jag och Jens på midsommar =)