Igår var det dags att testa ett helt ”vanligt” pass. Ingen packning, inga backar, inga intervaller. En helt vanlig löprunda. Första på sjukt länge. Kände mig som en nybörjare i spåret, hur skulle det gå? Tungt visade det sig. Riktigt tunga och sega ben i solen, minsta motlut och mjölksyran var framme och härjade med mina lårmuskler. Shit, tänkte jag, det blir inga roliga 5 mil i fjällterräng med den här formen! Är det detta som jag älskar så? Eller är det bara i mina tankar och i orden jag skriver som passionen finns? Har jag ljugit för mig själv och alla andra, det här suger ju! Förvirrad av dessa tankar fortsatte jag följa de grön-vita markeringarna i Flemingsbergsskogen. ”Döda hundjävlarna” stod det handskrivet på varje markering och det förgyllde ju inte heller humöret. Idioter. ”Uppfostra hundägarna” borde de skrivit istället. Nåja, den diskussionen någon annan gång.
Solen stekte och jag sprang med en vattenflaska i handen, vilket också störde mig. Vattnet skvimpade hit och dig och jag försökte byta hand med jämna mellanrum men tyckte ändå det störde rytmen. Tog några rejäla klunkar och kastade sedan flaskan i en sopkorg vid en rastplats. Men, jag tål ju knappt någon form av vätska eller föda när jag springer så följden blev att jag fick ont i magen och fick lov att uppsöka buskaget vid sidan av stigen. Och detta efter bara 4km! Det här blir en lång mil (+ 4 km vidare till Huddinge…) Men- som så många gånger förr- händer plötsligt något. Spåret viker av på en mindre stig, terrängen blir roligare och mer omväxlande. Träden ger svalka från solen och där, mitt bland stenar, rötter, klippor och spångar infinner den sig. Löpglädjen. Njuter av hjärtat som hamrar, av att söka av det bästa stället att sätta ner nästa fot, av att hoppa mellan stenarna och ta fart uppför klipporna. Fuck off alla tvivel, i dålig form eller inte, jag är en löpare.
Jag och Jens på midsommar =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar