Klinikfest och Tjurrus

Igår var det alltså dags för det beryktade Tjurruset som i år gick av stapeln i Hanvedens skogar i Västerhaninge. Visst, man hade hört om träskmarker och krondiken, men hur hårt kunde det vara egentligen? Jag menar, inte släpper man iväg över 5000 löpare med risk att en och annan försvinner ner i nått surhål?

Jo, det gjorde man.

Men låt mig fundera lite över uppladdningen först... Ta Lidingöloppet som jag skrivit mycket om tidigare, där träning, mat och vila prioriterades månaderna innan loppet och så jämför vi den här fantastiska formtoppningen. Det började med en dunderfökylning för två veckor sedan som fortfarande fram till igår hindrat all form av aktivitet mer intensiv än schack. Toppa det med en Klinikfest kvällen innan loppet, obestämt alkoholintag och dans till en bra bit efter att Askungens vagn åter förvandlats till en pumpa. Sedan var det buss tillbaka till SÖS där jag klev av för en promenad till Medis och sedan tuben hemåt. Med maximal otur missade jag såklart tåget med 10 sekunder och fick istället ägna 30 min åt att glo på fulla människor vid Medis. Kl 02.30 kom jag iaf iväg från stan, och väcktes ca 20 min senare av tågpersonalen vid Hagsätra. (Det var förresten det bästa vi någonsin gjort, att flytta till en ändhållplats. Inga fler obehagliga uppvaknanden lång, lång hemifrån och en dyr taxiresa hem.. sålänge vi åker tuben vill säga. En kort nap på pendeln och vi vaknar i Södertälje, Gud hjälpe oss den dagen..) Nåväl, jag tackade för väckningen och sprang det fortaste jag orkade hemmåt.

Vaknade 3,5h senare, hungrig som en svulten häst efter nattens aktivitet. Kravlade mig upp och väckte brorsan som ställde upp som dagens materialare då ett ont knä hindrade från start. Ägnade några timmar åt att slösurfa och försöka återställa någon form av vätskebalans innan vi begav oss för att möta upp Pappa på pendeln mot Västerhaninge.

Nu började jag bli nervös, lite inåtvänd och den känsla av gruvsam längtan jag alltid har innan lopp. Härligt! Väl på plats hade vi gott om tid, hann ta en kaffe och macka (på tal om optimal uppladdning) och se starten för Kalvruset innan det var dags att plocka av sig alla 7 lager överdragskläder och gå till startfållan. Uppvärmning fick bli en jogg till busken för att lätta på blåstrycket.

Sen gick starten- tävlingsplatsen var lagd nere i ett grustag och givetvis utnyttjade arrangörena detta till fullo, det var ett rejält snirklande upp och ner för sandbackar innan vi tillslut begav oss in i skogen. Jag kände mig hyfsat stark och försökte komma fram lite i position innan spåret smalnade av alltför mycket. Sedan följde 9 fantastiska kilometer. Det var myr på myr och både ett och två diken där man fick bada av sig ordentligt, varav det ena krävde minst simborgarmärket för att ta sig över. Mellan blötmarkerna var det växlande småstig över rötter, klippor och stenar, det var obanat på sviktande mossa och det var större eljusspår och skogsvägar. Stämningen var hög och jag hade urkul hela vägen! Vid RedBull-hindret där man skulle krype i leran under ett galler stod brorsan och hejade, med en kick av detta var det bara att lubba på sista kilometern och så ner i grusgropen igen för en spurt i djup sand in mot mål. Glad, genomblöt och lerig. Skyndade byta om och gick sen tillbaka till lerhindret för att heja på pappa som startade en timme efter mig.

Tiden då? Hade ingen klocka på mig och inte hade det spelat någon roll om jag haft det heller, för det här är ingen tävling där man kollar kilometertider och tävlar mot sekundvisaren. Sluttiden blev iaf 57.18 och det gav en 35e plats av ca 800 startande. Mycket nöjd med detta och framförallt lycklig av löparglädje gav vi oss hem till Stuvsta för att fira med en pizza. Postracepizza tillika bakispizza ;-)