Att springa mot klockan

Vilket fokus har jag med löpningen? Många gånger pratas det negativt om den tidsfixering som ofrånkomligt finns med i bilden när man är med i en löparklubb och umgås med likasinnade, att för mycket fokus på intervalltider och resultat förtar glädjen i löpningen. Ibland så till den grad att man väljer att träna själv istället för med andra. Sen har vi alla tävlingar, nu senast Lidingöloppet. Veckorna innan trappas förväntningarna på sluttider upp, man funderar och diskuterar utgångstempo och passagetider. Jag börjar till och med klocka långpassen. I vårt gäng har vi dessutom den fantasiska och prestigefulla tippningstävlingen där man gissar varandras sluttider och lägger en peng som sedan delas ut till den som kom närmast verkligheten, och resultaten går på så vis inte att föringa. Under själva loppet sen har man full koll på klockan, man stämmer av mot kilometermarkeringarna att man ligger i fas med det tempo man planerat. Sen har vi den värsta delen - postloppsnacket! "Vilken tid fick du??" - först alla man träffar på tävlingsplatsen, sen på jobbet, sen på träningen veckan efter osv osv.

Jag älskar det - det är ett så härligt nördigt smalt fokus på något konkret som alla löpare kan relatera till, en del imponeras och andra bara konstaterar, de flesta bryr sig inte så mycket om just min tid utan är mer intresserade av att få delge den egna prestationen. Ibland är det en morot i sig till att ta i det där lilla extra under loppet när man helst vill lägga sig och dö, vetskapen om att man kommer att få frågan "Vad blev det för tid", en sådär 50 gånger efteråt.

Men så ibland känner jag, nä, jag vill inte ha någon klocka. Jag vill inte veta någon tid, jag vill inte bry mig om jag presterar bra eller dåligt. Jag vill bara ut i skogen, jag vill hoppa mellan stenar, jag vill springa på en smal spång, jag vill bli blöt om fötterna och jag vill springa fort utför en backe. Jag vill springa genom fallna löv så dom flyger åt alla håll, jag vill höra hur det prasslar under fötterna. Jag vill lukta på hösten, jag vill fascineras av färgerna. Jag vill se hur vattnet glittrar på sjön, jag vill nicka en hälsning åt fiskaren som står där. Jag vill springa uppför den brantaste backen, jag vill klappa hunden som ser så snäll ut när den nyfiken sneglar på mig då jag springer förbi. Jag vill välja det långa spåret när stigen delar sig. Jag vill springa i regnet, jag vill springa i solen, jag vill kämpa mot blåsten.

Då hämtar jag kraft, då kopplar jag av. Då andas jag.

Sen kan vi prata om tider igen!