Vaknade i morse utan taggtråd i halsen, trodde det var över. Trodde mitt superfenomenala immunförsvar tagit hand om alla inkräktare och kastat ut dem innan de ens fått in bägge fötterna innanför skinnet. Hårt och brutalt. Jag vill gärna tro att jag är en övermänniska som inga åkommor biter på.
Men nu sitter jag här, ynklig som en mus i klorna på en katt och tycker synd om mig själv med huvudvärk stopp i rören.
Och på lördag är det ultradebut....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar