Kropp och knopp

I lördags sprang jag ca 42 km längs botten på Roslagsledens alla surhål, förutom de jag försökte ta mig runt men som ändå slutade med att jag fick klampa rakt igenom 100m utanför markerad led. Nej, just ja, delar av leden gick på asfaltsvägar. Vilken naturupplevelse! Ursäkta alla Roslagsfans, men den här tiden på året var leden INTE rolig att springa på. För att inte nämna alla älgjägare som envisas med att belägra våra skogar tills tomtens renar dyker upp. Lätt byte och sen får de ju lite julklappar på köpet... vid ett tillfälle kom jag ut ur skogen och på en åker, då jag ser en gevärspipa riktat mot mig i ögonvrån. Pulsen steg skapligt vill jag lova.

Nåja, efter 30 kilometrar och 2 rune-kakor avverkade sms:ade jag papsen som kastade sig på cykeln mot Domarudden för att därifrån springa och möta mig den sista biten. En liten stund senare fick jag ett sms tillbaka - "Domarudden" stod det och jag förstod att han begav sig därifrån och ut på leden. Alltså skulle den tid som det tog från att jag fick sms:et tills att jag mötte pappa vara ungfär motsvarande den tid som sedan återstod till målet. Så det var inte utan att jag kände mig lite modlös när jag sprang, och sprang, och sprang och inte en pappa så långt ögat nådde. Så plötsligt fick jag syn på en skylt- "Domarudden 1,5km" - och då förstod jag att pappa var på väg mot Norrtälje istället för mog Stockholm. Ingen större skada skedd, min fart var då så fantastiskt låg att vi ändå kom fram nästan samtidigt.

Sen följde en fantastiskt skön stund i vedeldade bastun, bad i 4° sjövatten och farsdagsmiddag i restaurangen. Kvällen avslutades med en kolsvart promenad tillbaka till husvagnscampen och kvällsfika framför TV:n. Underbar kväll med papsen.

Sen kom söndagen- jag hade från början tänk att springa en kortare sträcka av en annan led, Blå leden, tillbaka mot Stockholm på söndagen. Men så blev det inte, dels för att jag var satans trött efter dagen innan och dels för att mina kläder var dyblöta och luktade skunk. Det knäppa var att jag var så besviken på mig själv sen hela söndagen, att jag inte pallade det jag planerat. Trots att jag inte sprungit distansen sedan sthlm marathon för 1,5 år sedan och trots att terrängen var betydlig hårdare nu än då. Jag kände mig klen, svag och lat. Tog en sväng till simhallen men det lättade bara lite på den negativa känslan.

Sen kom måndag och gav lite perspektiv till helgen. Vad håller jag på med, går och surar efter en av mina hårdaste prestationer? Jag glömmer att jag faktiskt inte sprungit så långt. Jag har så mycket ultra i huvudet att jag kör ifrån kroppen. Det luktar skador, så jag tar mitt förnuft till fånga och njuter av helgens bedrift!