Danförelöpardan

45e Lidingöloppet, 8 tappra har srungit vartenda år varav 4 sprungit 30km- varje år. Inte en skada som hindrat, inte en förkylning, ingen influensa, ingen magsjuka, ingen resa, ingenting som hindrat dem att ta sig till starten. 100% närvaro.

Min statistik - 50%. På 4 år. Grundar sig på antal genomförda starter/antal planerade starter

Men i morgon, mia vänner, är det så äntligen dags. Tredje gången gillt säger jag och ropar "Hej" innan jag hoppat över bäcken, för den bäck som hindrar mig nu ska vara djävligt bred och ström. Träningen är gjort, formtoppningen är gjord, mentala förberedelsen pågår. Och satan i gatan, jag känner mig stark. Jag har sagt till alla som frågat att jag tror jag kommer göra ett bra lopp, slå pers med råge och det värsta är att när jag föreställer mig detta är jag i min föreställning inte speciellt trött. Knappt påverkad. Kommer detta ha en negativ effekt på mig i morgon? Kommer jag bli förvånad när jag märker att det inte är en dans på rosor att kuta 30km det fortaste man klarar? Kommer jag få en mental knäck redan i första backen?