Vinnare

Lidingöloppet -09, KM30

Maria Carlsson - 2.44.19
Daniel Carlsson - 2.53.02

Christina Carlsson - 2.58.08
Jens Ståhl - 2.59.24
Håkan Svelander - dns

Som lillasyster med 2 bröder går det inte att komma ifrån att ens uppväxt präglas av fysiska tillkortakommanden - kunde inte springa lika fort, inte cykla lika fort, inte hoppa från samma höga höjder, fick aldrig nån bra koll på bollen.. hängde liksom alltid lite i hasorna på brorsorna, tjatade mig till att få hänga med dem och deras vänner.

Men igår satt den. Storebror Danne satsade, gick ut hårt men föll. Helt rätt, för att vinna måste man satsa- med risk att slå sig. Det var inte hans dag. Men det var min. Redan från start kändes det bra, benen var med mig och t.o.m magen höll sig i schack. Jag förvånades lite av trängseln, tänkte att här i 3e startled kommer det gå undan, så jag ställde mig längst bak för att inte dras med i tempot. Kunde inte ha mer fel. Tror jag passerade andra kilometern efter 13 minuter och frustrationen började stiga- jag kände mig ju pigg, stark, ville göra ett bra lopp- och så sitter jag fast med en klunga av hundra andra lika frusterarde löpare!

Sakta men säkert minskade trängseln, och efter några omspringningar i skogen vågade jag snegla på klockan igen- efter 4km låg visade den 23 minuter och var nu bara 1 minut efter tänkt tid. Så blev jag istället rädd att jag lagt för mkt energi på att springa ikapp, samtidigt som fortfarande hade mer tid att att ta igen. Hmm, klurigt. Slutade jaga sekundrar och tog plats i "ledet". Rullade på där i ca 2km och kunde sen konstatera att jag låg som planerat tidsmässigt. Nice =)

Sedan följde 14 kilometers underbar löpning. Uppför, nerför, rakt fram- allt bara flöt på. Plockade lite tid på varje kilometer och passerade 20km på 1.48 någonting. Vid 16km flimmrade tanken förbi att det var synd att det "bara" var mindre än hälften kvar, så kul var det att springa! ...men de tankarna tog jag sedan tillbaka. Många gånger om.

För efter 21 km blev det jobbigt, riktigt jobbigt. Vid 22km stod underbara supportrar från Linnéa och gav mig lite nya krafter, i ca 500m... sen blev det bara jobbigare, och jobbigare. Inte sådär att jag fick ont någonstans, inga muskler som krampade, jag var bara vidrigt trött. Frossade, magen gjorde ont, kroppen ville inte mer. Och så slet vi mot varandra, jag och kroppen, i ca 4km. Sprang uppför Abborrbacken även om det nästan skulle gått lika fort att gå. Efter den kände jag mig liksom mer likgiltig- det var skitjobbigt men jag längtade då så mycket efter målet att jag ändå sprang på. Hittade nått slags flyt i likgiltigheten som bar mig ytterliggare 2km, sen efter Katarinas backe eller vad den heter fick jag lite ny energi från något konstigt förråd långt inne i kroppen. Kan inte säg att jag njöt av löpningen, men jag njöt ändå av att jag orkade springa och av att jdet snart skulle vara över. När det var 1km kvar såg jag möjligheten att gå under 2.45, och med det i huvudet stapplade jag nedför de sista backarna och passerade sedan mållinjen på 2.44.19, överlycklig. Inte för tiden just då, utan över att få sluta springa.

Sedan följde en skön eftermiddag och kväll med trötta familjemedlemmar och vänner, en skön dusch (underskattat att dusha ute, det är ju grymt!) och en god middag. Resultat presenterades av tippingen som vanns av Martin, Jens pappa, som bara gissat totalt 34 minuter fel på allas sluttider. Sist men inte minst gick så vandringspriset vidare och det var en stor ära att få signera tröjan som nu pryder vår vägg!

Danne och Jens poserar innan start

Martin efter 2,5km

Pappa Torbjörn efter 2,5km

Så ser den ut, tröjan och tillika vandringspris


Signerad