Sega ben, seg knopp

Sprang hem från jobbet idag, nästan till döds utsvulten om man lyssnade på signalerna min mage skickade uppåt. En rätt strulig dag på jobbet och dessutom övertid eftersom man alltid går patientena till mötes och bokar besök när man borde slagit av datorn för länge sedan. Eller övertid, flex har vi ju och den får jag nyttja vid annat tillfälle så det är dumt att klaga. Nåväl, jag var trött och hungrig och vägen var lång. Ville prova springa lite fort, det blir lätt alltför mkt långsam träning när jag inte går på klubbpassen emellanåt. Men det gick inte. Så fort jag ökade lite över bekvämlighetstempo protesterade på både ben och huvud. Det var skönt att springa, men jag ville inte springa fort. Orkade liksom inte anstränga mig. Bara rulla på, rulla på, rulla på... och skallen var inte tillräckligt taggad för att trotsa benen så det fick bli som det blev - en långsam mil hem i snömodden. Dock lade jag in 7 stycken backintervaller innan jag klev ner i badet som sambon tappat upp, jag har ju förmånen att ha både en och två superfina långa branta backar precis runt knuten att pumpa syra i =)

Man är inte på topp jämnt. Det är rätt ok ändå!