2 steg fram och ett tillbaka...

Ungefär så känns det att springa på det här snömodd-sliriga underlaget. I fredags packade jag ihop mina prylar och lämnade SÖS kl 14.10, joggandes mot Kungsängen. Trodde aldrig jag skulle ta mig över krönet på Västerbron. Men till sist gick det. Då var det bara 33km kvar.

En riktigt pissig sträcka är det, längs långa smutsiga bilvägar i slask och rusningstrafik. Fast det visste jag ju innan och lade inte någon större tankeansträngning åt det, utan satte istället på P3 i lurarna och lät tankarna fladdra iväg och det håll de ville. Hade gott om tid på mig och trivdes ändå rätt gott där i snömodden och avgaserna. Ganska snart behövde jag stanna och lätta på trycket, springa med trängande blåsa är ingen höjdare. Hade lite tur, befann mig längs en stor gata mitt i rusningen och ingen skog fanns i sikte, men väl nog en ganska hög mur som följde gångbanan jag sprang på. Lite halvsmidigt tog jag mig över den, hukade kvickt och gjorde det som skulle göras. Men varför tutar bilen? Och en till? En obehaglig känsla kryper sig på och jag kikar försiktigt över ena axeln. Just ja, jag sprang ju precis över en bro. En bro är som en backe. Om man befinner sig högre upp i en backe ser man mer än om man står längst ner. Tex kan man ha en alldeles klar insyn i vad som händer bakom en mur... jaja, förhoppningsvis ingen bekant

som passerade precis då.

Efter 2h kom jag fram till Spånga, konstaterade att det inte gick speciellt fort att ta sig framåt i modden och styrde om målsökaren på Kallhäll istället (och därifrån ta tåget sista sträckan till Kungsängen). Kändes som ett bra beslut, för då jag efter 3h och 20min vände upp mot Kallhäll Station skrek bägge knäna efter vila. Lite orolig över hur de stackarna ska fixa närmare 8mil i alperna i sommar, men det är ju en stund dit tack och lov.

Kvällen fortsatte med tacos och rött vin hos svärföräldrarna tills jag kl 22 däckade i soffan. Vi skulle sova över för att dagen efter möta upp två vänner och ge oss ut på isen mot Sigtuna. Det blev en härlig tur även om isen bitvis var rätt snöig, inga känningar av knäna alls och kroppen kändes oväntat återhämtad.

Hammarsten, Billy och Jens redo för skridskotur

Och nu om en halvtimme blir det tåg och buss till Brantbrinks IP för att testa skidspåren. En bra 17km-slinga ska det visst finnas, det ser jag fram emot =)

Ha en skön söndag!