München!

Tjoho! Idag är det fredag =) Eller... hur var det nu? Just ja, det är torsdag och andra än jag ska till jobbet i morgon innan partystassen kan plockas fram. Men i eftermiddag flyger jag och sambon till Münich och dricker bärs och käkar sparris i 3 dar. Nyss återuppstånden från magsmärtornas helvete känns det som paradiset väntar.

Träning då? Ehh... efter långpasset i söndags blev det ett ett väldigt lugnt cirkulations-stretchpass på gymmet i måndags simpass i tisdags. Igår hade jag tänkt mig 2-minuters intervaller men hade av någon oförklarlig anledning så himla ont i magen så det blev bara hem och lägga sig efter jobbet. Och någon mer löpning den här veckan lär det inte bli... iof, löparskorna åkte ner i väskan i sista stund stund så det blir kanske en morgontur på Münchens gator ändå =) Annars känns det rätt ok med en lugnare vecka, det kan nog vara bra inför Lidingö Ultra nästa helg.

Hejsvejs, ha en skön helg!

Sista långpasset

Det är härligt med kontraster. I söndag, drygt en vecka efter min nära-döden-upplevelse på Ottfjället, drog jag iväg på långpass i korta tights och t-shirt! Underbart, älskade saknade vårvärme =) Färden gick hemifrån Stuvsta till svärföräldrarna i Kungsängen, via Midsommarkransen, Liljeholmen, Alvik, Bromma, Spånga, Jakan och Kallhäll. Vägen är kanske inte den vackraste, det blev en asfaltsdans ackompanjerad av motortrafik och av den anledningen valde jag att ha musik i öronen.

Gick ut lugnt, visste inte riktigt hur långt det var och ville känna in dagsformen. Då jag vek in mot Liljeholmstorg vågade jag mig på en liten fartökning, det kändes riktigt fint. Och den känslan höll i sig i princip hela vägen! Jag försökte tänka Pose och lät benen rulla på i ett behagligt tempo. Efter Svensktoppen bytte jag till Mp3 och lät musiken bära fram mig. Jag kom ända till Jakan innan jag kände av första lilla onda från knäna, då hade jag sprungit i 3h och det är lång smärtfrihet för mig! Det blev inte så mycket värre heller och det var utan större möda som jag spurtade upp för sista backen mot Kungsängen Centrum. En skön dusch, en stunds vila i soffan och sedan grillade hamburgare med massa dressing =)

Totalt blev det ca 38km (mätt på Funbeat så det kan vara både lite längre och kortare) och det tog strax under 4h. Visserligen var det så gott som platt hela vägen och det tog 2 dygn innan jag kände mig helt fit for fight igen (knän och hälsenor, som vanligt) men det känns ändå som ett skapligt formbesked inför Lidingö Ultra om knappt en vecka.

Men innan dess en deltävling i Ursvik Xtreme och en långhelg i München!

Fredag!

Nytt pers på sträckan jobbet-hem, fixar mig i ordning för middag med bästa tjejerna innan Bounce intar Globen, avslutar kvällen med party på Giraff. Fredagskänsla så det räcker =)

Ottfjället dag 2

Så var det dags för ett nytt försök - idag skulle vi upp på toppen, så var det bara! Vis av erfarenhet ställde larmet redan på kl 5 för att komma iväg upp på fjället INNAN det blåste upp som det gjorde dagen innan. Och visst, det började bra, vi var i lag med soluppgången då vi började streta uppför Vålådalens slalombacke (som för övrigt stängde helgen innan pga snöbrist, vi fick tom gå de första 30m på barmark...) Det vackra vårvintervädret höll i sig ca 1h innan de oroväckande mörka molnen åter tornade upp sig på hïmlen i norr och bara någon minut senare var stormen över oss igen =/ Dock snöade det inte lika mycket som dagen innan så sikten var ngt bättre, och så länge vi såg fortsatte vi framåt! Konversationen oss emellan avtog alltmer och den sista biten var det bara att köra ner skallen mellan axlarna och sätta ena foten framför den andra, stretandes framåt ett steg i taget.


Och visst tog vi oss upp! Men tro inte vi jublade högt, tro inte vi andades ut och njöt av bedriften. Nej, det rådde full storm på toppen och vi kunde inte gräva ner oss fort nog för att få lite lä från blåsten och möjlighet att klä på oss ett extra lager kläder. Varsin korvmacka lite varm dryck hann vi få i oss också innan vi frös fast helt och hållet. Det slår mig vad klen människan är egentligen... där sitter jag, med dubbla lager ullunderställ, fleecetröja och täckjacka och hackar tänder så dom nästan ramlar ur munnen på mig. Och en bit därifrån står en renjävel och blänger under lugg i bara mässingen. Respekt till djuren.


Så snart utrustningen var fixad vände vi skidspetsarna neråt och ännu en grymt skön resa nedför fjället började =) Haha, jag nästan skrattar när jag tänker tillbaka! Skräckblandad förtjusning över farten blandat med att inte veta vad som väntar bakom nästa krök, fin snö eller vass sten som sopats fram i blåsten? Åh vad roligt det var! Alltför snabbt var vi dock tillbaka där vi började, och efter att ha lämnat igen skidorna och klämt en lunchpizza satt vi i bilen på väg tillbaka mot Sundsvall. Ett stopp på Lundhags fabriksbutik i Järpen där jag fyndade en skaljacka till halva priset och ett stopp i Östersund för kafferast hos Christoffer och Maggie. Sen plockade vi upp Matilda i Sundsvall och fortsatte ut till mor och far i Ljustorp för middag, bildvisning och hundhämtning.


Dagen efter hade jag klokt nog tagit ledigt från jobbet, så jag vinkade av Danne och Tilda som skulle till sina respektive arbeten på morgonen innan jag snörade på mig löpardojjorna för ett pass långa intervaller längs Selångersån.


Tack brorsan för helgen, det var en debut att minnas!

Christoffer och Maggie kom och hälsade på

Välförtjänt bärs till middagen

Gräver lä i stormen

Topptur - Ottfjället

I Fredags hade vi studiedag på jobbet, ägnade förmiddagen åt Lean-genomgång innan lunch intogs på Prins Bertils Boulehall vid Rosendals Trädgård. Sen var det dags för bouleturnering, Mycket roligare än jag trodde, tävlingsdjävulen finns ju där och det blev riktigt spännande mot slutet. Tyvärr var jag tvungen att lämna tidigare för att hinna med tåget mot Sundsvall (Tror mitt lag slutade på andra plats).

Hann med tåget som ca 4h senare anlände i Sundsvall, där storebror väntade med sitt röda vrålåk och vi fortsatte direkt mot Ottfjäll där vi bokat ett litet härbre vid Fångåmons fiskecamp. Resan gick otroligt smidigt, helt plötsligt var vi framme och hann studera fjällkartan lite inför morgondagens topptur innan vi kröp ner i sängarna.

Morgonen efter hade det kommit ett tunt lager snö och det blåste en del, men inte farligt tyckte vi då. Packade matsäck, käkade havregrynsgröt och for till Åre för att hämta mina skidor som jag skulle hyra där. Sen tillbaka mot Vålådalen, vi hade sett ut en startpunkt längs vägen. På med stighudar, ner i pjäxorna och så bar det iväg! I snigelfart. Det var en chock hur TUNGA skidorna var! Hur fasen skulle jag ta mig upp på toppen med dessa??? Det var ju knappt jag tog mig framåt. Men det var ju bara att hålla masken, så kaxig som jag vart innan var det inte läge och klaga alltför högljutt redan innan vi tagit upp genom skogen. Efter att chocken lagd sig vande man sig dock sakta vid fotbojjorna tillslut nådde vi kalfjället där det egentligen skidandet mot toppen började. Vändret var fortfarande skapligt och vi tuffade på framåt. En skön känsla började infinna sig, ungefär samma som under ett långt löppass. Det är som ingen idé att skynda, man bara tuffar framåt i en nästan meditativ rytm. Vackra fjäll runtomkring, det var ett kärt återseende. Det var alltför länge sedan vi setts.

Men lyckat blev kortvarig, snart tog vinden i och varje liten hudglipa gav sig brutalt tillkänna. Stannade och klädde på ett lager till, käkade lite nötter och fortsatte sedan. Men satan i gatan, det var ingen hejd på snö och blåst! Klockan hade passerat lunch med råge så vi (förlåt, brorsan)grävde en grop bakom en sten där vi käkade upp mackorna, men det var mer ångest än vila. Otroligt vad fort man blir kall när man slutar röra på sig! Och man såg ingenting, verkligen ingenting. Vitt, vitt, vitt, som att man befann i ett vitt rum där man inte kunde ursilja varken väggar, golv eller tak. Man märkte på skidorna om det gick uppför eller utför. När det gäller vinterfjäll är jag megarookie, och jag får väl erkänna såhär efteråt att jag allt var lite skraj. Skulle vi ta oss ner? Man har ju läst på löpsedlarna om hur folk går vilse på fjället, försvinner i stormen och återfinns som stelfrusna lik. Men storebror verkade säker, jag litade på det och fortsatte framåt. Fast till och med han gav upp innan vi nådde toppen. Nästan desperat fick jag hjälp att ställa om skidorna från uppförsåkning till nerförsåkning och så bar det iväg! Fortfarande såg vi inget och egentligen borde väl den här delen vara mer skrämmande än det långsamma tuffandet uppför. Men - det ÄR ju så satans kul att åka utför! Och vem har tid att tänka på rubrikerna om en egna försvinnande när man har fullt upp att hålla koll på alla kroppsdelar? Ringrostig som en gammal järngrind, det var ca 2 år sedan jag åkte utför, men med falsk självförtroende och Anja Pärson på näthinnan släppte vi på nedför backarna. (Jag trillade iof rätt mycket i första branten, det där med att åka i mjuksnö var ju lite lurigt förstås...) Men så snart vi kom ner från de högsta höjderna lugnade blåsten ner sig och sikten blev bättre. Det blev allt mer ordning på skidåkningen och jag var nästan beredd att vända om och gå upp igen bara för att få göra om det första åket! Det är konstigt hur fort känslorna växlar - från dödsångest till klimax på 10 minuter.

Vägen ner till bilen flöt på utan större incidenter och snart stod vi i varsin dusch och njöt av det varma vattnet. Senare fick vi sällskap av Cristoffer och Maggie, goda vänner till Danne, som var på förbiresa efter en dag il Trondheim. Vi fick bjuda på middag och snacka äventyr innan ögonen föll ihop och jag stöp i säng.

Dag 2 - fortsättning följer

Jag på loftet i Härbret

På väg mot toppen, ovetandes om kommande snöstorm

Jägargodis

Danne på loftet

Badskor VS FiveFingers

Kom just in från en kort tur i skogen med mina badskor. Låter kanske knäppt, men frågan är om det inte är ännu knäppare att köpa ett pat FiveFingers för över tusenlappen? Det gick nämligen över förväntan med badskorna. Nu blev det iof bara 1km med tanke på min onda hals, men det funkade helt ok. Underlaget var småstig med en hel del rötter och sten. Visst får man vara uppmärksam på var man sätter ner fossingarna, men skorna skyddar ändå en del. Så för alla Pose-fan, det här är absulot ett alternativ och ger garanterat bättre resultat än all Pose-träning i era vanliga löparpjuks. Inte en chans att jag mosar ner hälen först med de här skorna på fötterna! Dessutom riktigt känns det nu efteråt hur alla små fotmuskler fått jobba lite mer än de är vana vid. Gissar att man bör börja väldigt korta stunder och öka på sakta.

Skorna finns att köpa på Team Sportia och kostar ca 150kr om jag inte minns fel!

Såhär ser Five Fingers ut...

...Och såhär ser mina badskor ut. Ok, inte lika flashiga kanske...

Det blev vila...

Provade springa (såklart) men när jag svängde ner mot Eriksdalsbadet kändes halsen tjock och halsmandlarna svullna, så det blev vackert att knalla tillbaka till pendeln och åka hem. Känner mig inte hängig, men jag vill inte riskera att en evenuell förkylning blir värre än nödvändigt inför helgen... och så fick jag lite tid till att skruva på trätrallen på balkongen! Kolla vad fint det blir =)

Reglarna utlagda

... och plankorna skruvas på plats

Men helt joggfri blir inte dagen, tänkte ge mig ut i skogen bara här bredvis och se om det funkar att jogga i mina badskor. Som alternativ till FiveFingers. Betydligt billigare...