Hann med tåget som ca 4h senare anlände i Sundsvall, där storebror väntade med sitt röda vrålåk och vi fortsatte direkt mot Ottfjäll där vi bokat ett litet härbre vid Fångåmons fiskecamp. Resan gick otroligt smidigt, helt plötsligt var vi framme och hann studera fjällkartan lite inför morgondagens topptur innan vi kröp ner i sängarna.
Morgonen efter hade det kommit ett tunt lager snö och det blåste en del, men inte farligt tyckte vi då. Packade matsäck, käkade havregrynsgröt och for till Åre för att hämta mina skidor som jag skulle hyra där. Sen tillbaka mot Vålådalen, vi hade sett ut en startpunkt längs vägen. På med stighudar, ner i pjäxorna och så bar det iväg! I snigelfart. Det var en chock hur TUNGA skidorna var! Hur fasen skulle jag ta mig upp på toppen med dessa??? Det var ju knappt jag tog mig framåt. Men det var ju bara att hålla masken, så kaxig som jag vart innan var det inte läge och klaga alltför högljutt redan innan vi tagit upp genom skogen. Efter att chocken lagd sig vande man sig dock sakta vid fotbojjorna tillslut nådde vi kalfjället där det egentligen skidandet mot toppen började. Vändret var fortfarande skapligt och vi tuffade på framåt. En skön känsla började infinna sig, ungefär samma som under ett långt löppass. Det är som ingen idé att skynda, man bara tuffar framåt i en nästan meditativ rytm. Vackra fjäll runtomkring, det var ett kärt återseende. Det var alltför länge sedan vi setts.
Men lyckat blev kortvarig, snart tog vinden i och varje liten hudglipa gav sig brutalt tillkänna. Stannade och klädde på ett lager till, käkade lite nötter och fortsatte sedan. Men satan i gatan, det var ingen hejd på snö och blåst! Klockan hade passerat lunch med råge så vi (förlåt, brorsan)grävde en grop bakom en sten där vi käkade upp mackorna, men det var mer ångest än vila. Otroligt vad fort man blir kall när man slutar röra på sig! Och man såg ingenting, verkligen ingenting. Vitt, vitt, vitt, som att man befann i ett vitt rum där man inte kunde ursilja varken väggar, golv eller tak. Man märkte på skidorna om det gick uppför eller utför. När det gäller vinterfjäll är jag megarookie, och jag får väl erkänna såhär efteråt att jag allt var lite skraj. Skulle vi ta oss ner? Man har ju läst på löpsedlarna om hur folk går vilse på fjället, försvinner i stormen och återfinns som stelfrusna lik. Men storebror verkade säker, jag litade på det och fortsatte framåt. Fast till och med han gav upp innan vi nådde toppen. Nästan desperat fick jag hjälp att ställa om skidorna från uppförsåkning till nerförsåkning och så bar det iväg! Fortfarande såg vi inget och egentligen borde väl den här delen vara mer skrämmande än det långsamma tuffandet uppför. Men - det ÄR ju så satans kul att åka utför! Och vem har tid att tänka på rubrikerna om en egna försvinnande när man har fullt upp att hålla koll på alla kroppsdelar? Ringrostig som en gammal järngrind, det var ca 2 år sedan jag åkte utför, men med falsk självförtroende och Anja Pärson på näthinnan släppte vi på nedför backarna. (Jag trillade iof rätt mycket i första branten, det där med att åka i mjuksnö var ju lite lurigt förstås...) Men så snart vi kom ner från de högsta höjderna lugnade blåsten ner sig och sikten blev bättre. Det blev allt mer ordning på skidåkningen och jag var nästan beredd att vända om och gå upp igen bara för att få göra om det första åket! Det är konstigt hur fort känslorna växlar - från dödsångest till klimax på 10 minuter.
Vägen ner till bilen flöt på utan större incidenter och snart stod vi i varsin dusch och njöt av det varma vattnet. Senare fick vi sällskap av Cristoffer och Maggie, goda vänner till Danne, som var på förbiresa efter en dag il Trondheim. Vi fick bjuda på middag och snacka äventyr innan ögonen föll ihop och jag stöp i säng.
Dag 2 - fortsättning följer
Jag på loftet i Härbret
På väg mot toppen, ovetandes om kommande snöstorm
Jägargodis
Danne på loftet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar