Älskade långpass

Laddad med några glas vin och gott Kattis-sällskap på Grönan i svinkall blåst, följt av natts god 5-timmars sömn längtade jag efter tt kasta mig ut på Sörmlandsledens första etapp för att avverka ca 35km. Eller? Sanningen att säga var jag inte sådär fruktansvärt jättepeppad som jag kanske verkade. Däremot hade jag vart peppad hela veckan, och det var tillräckligt för att jag själv iaf lite skulle tro att jag längtade efter att ge mig iväg.

Nåja, iväg kom jag, och tack för det. Första etappen, 8km, kändes ungefär som det brukar göra i början. Lite segt, lite otålig, lite jobbigt att veta att det är så himla långt kvar. Andra etappen, 6km, var värre. Den kändes jättelång och jag tyckte ryggsäcken satt obekvämt, knäna knarrade och jag var fortfarande sådär otålig. Men sen, efter drygt 15km blev det äntligen lättare. Helt plötsligt stämde stegen, andningen, rytmen och det blev kul. Äntligen såg jag sjöarna, hagarna, hästarna och korna. Jag kände lukterna och log glatt mot alla jag mötte. Tredje etappens 12km kändes betydligt kortare än de föregående 6km. Nådde Tyresta by vid mkt gott mod, 8,5km kvar till Rudans gård i Handen och fortfarande krafter i kroppen. Ryggsäcken hade dessutom minskat i vikt från 5kg till 3kg eftersom jag druckit en massa vatten.

Men man ska inte ropa hej.... så långa som de sista 3-4 kilometrarna var har jag sällan vart med om. Trodde bestämt de mätt fel, eller att jag missat etappslutet, eller att någon jäklats och målat ut en massa orangea märken av ren illvilja. Knäna värkte och nu var det inga leenden som delades ut längre. Jag fattar inte, efter att ha sprungit 32km, hur kan 3 ynka kilometrar vara så fruktansvärt långa? Men, fram kom jag tillslut, och det behövde inte gå många timmar för att jg skulle börja se fram mot nästa långpass. Som för övrigt kommer att ske i vackra hembygden Ljustorp!