Göteborgsvarvet

För andra gången i mitt liv var det i lördags dags att springa Göteborgsvarvet, tillsammans med ca 50 000 andra löpare. I min smak, ungefär 49 000 för många. Visst, det är folkfest, inget snack om den saken. Arrangemanget är dessutom fantastiskt med tanke på alla dessa människor, att få allt att fungera är ingen dålig bedrift! Men det passar helt enkelt inte mig. Ge mig en liten stig i stor skog och placera dit en 50-100 andra inbitna löpare. Dra en startlinje och sätt upp ett målsnöre, önska mig lycka till och ge mig en klapp på axeln när jag kommer i mål. Det är min stil. De här folkfestlöpar-arrangemangen är fantastiska företeelser som just nu går som en våg genom hela vårt land. Jag deltar gärna men kommer nog aldrig känna mig riktigt, riktigt, bekväm.

Jaja, sluttjatat om det, hur gick det då? Senast jag sprang för 2 år sedan slog jag pers med 3sek och gick i mål på 1.39.09. Att slå det hade jag inga förhoppningar om, eftersom jag fokuserat på längre distanser i år har jag liksom slöat ner mig rejält när vi snackar kvalitétsträning... men att gå under 1.45 skulle jag väll fixa i allafall? Startade i grupp 1b tack vare Kattis som sprang i mitt namn förra året på en fantastisk tid, så även om det var tjockt med löpare i hela Göteborg slapp jag trängas på banan. Första 8km flöt på riktigt bra, det kändes som skyltarna med kilometermarkeringar satt nära varandra och benen var pigga. Milen passerade jag på 48 minuter, ingen fantastisk tid men helt ok för mig. Sen, längs Hisingens verkligen urtrista hamnkant kom en svacka. Plötsligt ville varken benen, magen eller huvudet vara med längre. Åhh vad jobbigt, tråkigt, smärtsamt och nästan vidrigt det kan vara att springa!

Men som så ofta, och lika fantastiskt varje gång, vänder känslan lika plötsligt som den kom. Magsmärtorna förvinner, benen piggnar till glädjen kommer tillbaka. Över andra bron och vänder ryggen åt trista Hisingen, passerar 15km och pinnar på upp mot Avényn. Rundar Poseidon och möter sedan storebror som startade 6min efter mig på andra sidan. Hejjar glatt men blir lite rädd att han ska komma ifatt och gå före mig i mål, så jag ökar farten lite, lite men ha inte så himla mycket krafter kvar att sätta in. Tack och lov verkar inte han ha det heller så jag får med ryggen fri fortsätta loppet in på arénan och äntligen passera mållinjen, denna underbara känsla som man inte kan uppleva nog många gånger!

Sluttiden blev 1.43.23. Inget att skryta med men heller inte att skämmas över. Kroppen kändes bra och inga skador som gjorde sig påminda.

Efter loppet träffade jag några gamla vänner från Vilsta IK och pratade en stund med snabba Kattis som i år sprungit å otroliga 1.32! Respekt. Vi stannade och hejjade in mamma, Matilda och Katerina i mål innan vi fortsatte ner på stan för en middag på Indiska Hörnan. Mycket trevligt, god mat och bra service. Och så god den där ölen är, post-lopp ölen =)

Övernattade hos storebror och hann med byggstarten av Götenes tuffaste träkoja innan vi i förmiddags hoppade på tåget tillbaka norrut. En väldigt trevlig helg på många vis, men nästa år får Göteborgsvarvet klara sig utan mig. Men loppet i ära ska jag springa dubbla distansen samma dag, fast på en liten stig i skogen. Vill du springa med mig?

Det verkar hålla i alla fall...

Träkojebyggarna!