Semesterfilosofi

Låt mig få bli lite djup för en stund. Jag vill så gärna sätta på pränt vad jag jobbar med hos mig själv just nu. Kanske kan det väcka en tanke hos någon annan? Det handlar inte om träning, för ovanlighetens skull, utan om relationer. Eller, egentligen inte om relationer heller. Det handlar mer om mig själv. Som en del i en relation.

En weekendresa, du och din kära. Det ska bli underbart, romantiskt, ni har all tid i världen för varandra. Gå på muséer, äta på restaurang, shoppa, strosa i gamla stadsdelar, dricka vin och hångla in i natten... en riktig loveboost för relationen! Men... om man egentligen inte är mer kulturell än att man ledsnar efter utställningen i andra rummet? Och det finns 10 rum kvar? Om kläderna varken var bättre eller billigare än i butikerna hemma? Om fötterna värker djävulen redan innan lunchstoppet, om samtalsämnena tar slut efter femte restaurangbesöket? Om man saknar sina vänner på nattklubben? Om man helst av allt vill vara ifred några timmar ute i skogen och sen slappa på hotellrummet, men känner att man nog borde gå och se på den där kända byggnaden som det står om i alla guideböcker... Om du helst bara vill ligga kvar i sängen med en bra bok och din kära sucktar efter en stund med sitt Nintendo DS. Hemska tanke. Ni ska ju umgås, prata om allt det där ni inte har tid att prata om hemma i vardagensstressen.

Oj vad många semesterminor jag trampat på. Trampat, sprängt bort ett ben, men fortsatt skutta vidare på det andra. Träffat en ny mina, bort med andra benet, men fortsatt gå på händerna. Det är ta mig fan inte enkelt att umgås med en och samma människa 24h/dygn under flera dagar om man inte kan acceptera att det skiter sig ibland! Att den där konstutställningen egentligen var jävligt trist, att man är mer sugen på fil och flingor än att sitta och vänta på att få beställa för tredje gången samma dag och att man behöver både slötid och egentid för att hålla humöret uppe. Men det går att lära gamla hundar sitta. En händelse tidigare i år gav mig ett nytt perspektiv på mig själv och hur jag värderar situationer. Saker jag varit oerhört medveten om länge, länge, men saknat de sista pusselbitarna för att få ordning på.

Helgen i München har varit kanon. Inte underbar, inte superromantisk, och inget annat superlativ heller. Men för första gången hade jag ingen färdig plan i huvudet över hur det skulle bli, inget schema över vad och när vi skulle se och göra vad. Jag kände inget ansvar att det skulle vara perfekt. Det går trögt ibland, men jag lär mig ;-)