Möten

I mitt jobb träffar jag en massa folk varje dag, ständigt nya möten med patienter som kommer till mottagningen. Unga, gamla, friska, sjuka, sura, glada... de flesta ansikten glöms med tiden, en del redan innan dörren slår igen bakom dem. Alla dessa möten. Det är jobbets fördel eller nackdel, mycket beroende på min dagsform och energinivå... Ofta skrattar jag, lika ofta skakar jag uppgivet på huvudet. Och ibland bara ler jag åt situationen.

Idag hade jag ett nybesök med en äldre kvinna som man konstaterat höftartros på. En av de vanligare åkommorna där jag som sjukgymnast har en massa verktyg att ta till innan man baxar upp tanten på operationsbordet.

Tanten: "Jag kan inte förstå varför jag är så stel i höften, och varför gör det så ont?"
Jag ler förtroendeingivande, drar efter andan och börjar min välrepeterade informationsmonolog om brosk, nedbrytning och uppbyggnad, nuitritionen, cirkulation, belastning, nerver, ledkapsel, ligament och muskler. Tar ett nytt andetag, visar pedagogiska bilder, pekar på ett plastskelett, visar röntgenbilder. Tanten humar och nickar och lyssnar. Jag fortsätter prata om smärta, aktivitet, styrketräning och rörlighet. Tanten ser intresserad ut, instämmer och ser ut att förstå vad det handlar om. Avslutningsvis går vi igenom några hemövningar och bokar en uppföljningtid.

Tanten ser så nöjd ut, tar i hand och reser sig för att gå. På väg ut mumlar hon förstrött lite för sig själv: "Ja ja, det blir nog bra det här. Men om jag ändå kunde förstå vad det är för fel på mig..."

Jag bara ler. Så mycket för min pedagogiska framställning =)