Målet helgar medlen, sägs det. Fast om man stadigt fokuserar på målet händer det att man glömmer se sig om längs vägen. Och då är risken stor att man går vilse. Går vilse och missar hela målet. Intervallpass, långpass, backträning, styrka, rehab och prehab... alla är de medel som ska ta mig över alperna i Davos den sista juli. Känner jag mig seg, funderar jag på att hoppa över den där sista fartökningen eller vända hemåt lite tidigare, då fokuserar jag på målet och alla höjdmetrar som ska besegras. Låter bra, visst gör det? Det är bra också, men som vanligt behöver livet balanseras och det är inte helt enkelt att få alla delar på rätt plats hela tiden.
Vad gör man när den planerade träningen krockar med After Work, middagsgäster, bowlingkvällar och påskluncher? När man hellre tar några fler bärs än avböjer för att inte sabba morgondagens långpass? Jo, man tar en kort time out med sig själv, väger fördelar mot nackdelar och gör det man känner mest för. Balans. Det planerade långpasset flyttades framåt och istället blev den en spontan, kravlös mysjogg utan annat syfte än att njuta av våren och andas solsken. Stannade och klappade hundar, pratade med några hästar och gjorde långa avstickare i skogen där barmarken krupit fram under snömassorna. Njöt av minnet av gårdagens sällskap, njöt av livet, njöt av att springa.
Det var där någonstans ute längs grusvägen som det slog mig att just den känslan att riktigt njuta av löpningen alltför ofta saknas nuförtiden. Jag har spanat så fokuserat mot alperna att jag missat Tussilagon i backen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar