Morgonmörkerjogg

Vaknade av klockan kl 06.00. Samlade tankarna några sekunder innan jag kom på att jag var hemma i Ljustorp, att vi strax skulle ta bilen till Vemdalen och att jag inte skulle behöva gå till pendeltåget som en vanlig torsdagsmorgon. Jag hade inte behövs kliva upp kl 6 heller, men nu var jag vaken och tanken slog mig att jag skulle passa på att utnyttja morgonmörkret som råder här ute på landet.

Katterna hjälpte mig att knyta skorna och 5 minuter senare rasslade det i gruset när jag joggade över infarten ut mot vägen. Första sträckan är upplyst av gatulampor, temperaturen var behaglig och jag drog upp tempot lite. Rullade på och njöt av morgonen, en och annan bil passerade på väg mot stan för att utföra ännu en dags arbete. Efter ca 2km vek jag av från huvudvägen och in på en mindre grusväg, lämnade därmet belysningen och fick förlita mig till mitt egna mörkerseende. Fascineras ständigt över ögats förmåga att anpassa sig och det dröjde inte länge förren jag kunde ursilja konturerna runt mig, tillräckligt för att inte springa ner i diket eller in i något träd. Sen följde den långa uppförsbacken som avslutas genom ett skogsparti, för att sedan anknyta till en annan grusväg som tar en hem igen. Totalt en runda på ca 5km, en ofantligt lång sträcka när jag var barn men som nu utgör en alldeles lagom bonusrunda en tidig decembermorgon.

Väl hemma hade resten av familjen vaknat, frukost intogs och mamma vinkades av på väg till skolan. Nu väntar jag på att komma iväg till snön, men Pappa "ska bara...." Så jag räknar med att vänta några timmar till.

Skidor =)

Usch så dåligt med uppdateringar här... men träningen flyter på, och i vanlig ordning går det bättre med backträning, långpass och styrketräning än vad det gör med tempoträningen... jag ÄR inte snabb av naturen och just nu är jag definitivt snarare än sköldpadda än en hare. Kanske en anledning att jobba mer med intervallpass, men - jag har ett klart och tydligt mål inför nästa år, nämligen Swiss Alpine Marathon i Juli. Detta lopp kräver långpass och backstyrka. Jag skulle behöva bättre fart också för att bli bättre på att hålla någorlunda tempo även på längre distanser, men jag tror jag måste prioritera för att överhuvudtaget nå målet. Hinner liksom inte med båda till nästa år, så jag tänker att det får bli en massa långa och backiga pass nu varvat med ett intervallpass då och då.

I kväll bär det av till Ljustorp igen för att fortsätta till Vemdalen och snön i morgon. Sedan väntar 3-4 dagar i längdskidspåret så jag får samla lite mil inför Vasaloppet! Först ska arbetsdagen avslutas och förhoppningsvis hinns en fika med Anna med innan tåget går.

Hemma norrland och laddar för långpass

Jag har en patient som pratar mycket om att han "är i norrland då och då" så det är ett himla besvär att få ihop tider för återbesök på mottagningen. Då vi snackat lite mer framgår det att han menar Gävle. Sen har jag skogshuggarn från Piteå som slant med yxan och kapade ett par av sina fingrar istället för vedstocken, han tar på sig shortsen när han passerar Ö-vik. Själv får jag blandade kommenatarer när jag säger att jag ska åka hem till norrland (Timrå). En del fnyser och menar att jag är något av en norrlänningswannabe, andra undrar om jag inte är klok som ska åka så långt bara över en helg.

Nåväl, upp till den enskilde att dömma, nu är jag hemma och har precis smaskat i mig en banan och en kopp te. Mor och far har den enligt mig ologiska vanan att starta dagen med kaffe och kaka på sängen, så när frukosten dukas fram runt kl 10 ligger jag på golvet och vrider mig i hungerskramper och hallucinerar om fil och havregryn. Därav bananen.

Om några timmar ska jag, mamma och pappa ut på en riktig långtur, ca 25km skulle jag tro att det blir. Har inte riktigt koll på hur slingan går som mamma sett ut, men jag vet att den kommer bjuda på åtskilliga höjdmetrar, fantastiska stigar, vackra vyer och varierande natur - allt genom ett frostbitet landskap. Jodå, här stannar kvicksilvret under nollan och hoppet om en vit jul lever =) Och ni, i dessa tider av smältande glaciärer - kan inte frostgränsen få vara den inofficiella gränsdragningen för vad vi kallar norrland?

Bild tagen från en löprunda här hemma julafton förra året

Falskt alarm!

Det var en fejkförkylning verkar det som, det enda botemedlet som behövdes var en nattjogg på 10km =).

Det var härligt. De bästa löpupplevelserna har ofta varit de i lite udda förhållanden; den tidiga morgonjoggen när de var så becksvart att man inte såg handen framför sig, den iskalla juldagsjoggen när värmen stiger från -30° i botten av dalen för att stiga mot -10° ju närmare bergets topp man tar sig, de lätträknade men annorlunda sena kvälls-/nattrundorna, den gången när man sprang och lutade i 45° vinkel åt vänster för att stå emot stormen..

Testa, dra på löpskorna och dra iväg en runda när andra ruskar på huvudet och tycker att du överdriver- och kom hem med ett leende i själen.

Nu ska jag snart till jobbet, studiedag idag vilket för vår del innebär ommöblering, bjudlunch och lite vila från patientarbete. Sen drar jag vidare till storebror med familj för julbak och sällskap!

Förkyld?

Jag ska snart ut och springa en sväng. Men jag känner att det är något som lurar i bihålorna, en tunghet i skallen som inte enbart kan skyllas på dagens 16 patienter... Håller jag på att bli förkyld? Jag har ju vart sjuk 2 gånger redan i höst, det kan inte vara möjligt.

Får se vad kroppen säger

Groggbuffé

Det blev en bild ändå ;-) Här är bästa grabbarna på helgens Groggbufféparty hemma i Stuvsta

1-0 till Bromannen

Det ska vara mkt foton i en blogg säger experterna. Men jag orkar inte vara expert på allt. Framförallt orkar jag inte hämta sladden till kameran. Ja inte kameran heller för den delen.

Nej, låt mig ligga kvar i soffan och slicka såren från min kamp med Årstabron, den starke satan. Hatkärlek. Började rätt bra ett ett kort gympass och sen en uppvärmningsrunda på 20 minuter, körde Pose och kände mig rätt kvick i fötterna, räknade kadens efter klockan och låg på rätt sida a´la Stålbom. Så drog jag iväg på första tusingen, första ronden mot bron. 4.39. nja, sådär va? Vilade 45 sek och drog iväg igen. Dra, fall, dra, fall, fram med höften, upp upp upp och slappna av i vristerna. (en mkt liten % läsare som har verktygen att tolka texten, men desto mer igenkänning för den lilla skaran) Nästa intervall gick på 4.20, riktigt förvånande men det kändes ju bra. Tredje - 4.38. Fjärde - 4.21. Femte - 4.40. Ja, det är mer utför åt ena hållet men så mycket brukar det inte skilja.

Men sen, inför den 6e intervallen kom det en elak bromannen och stoppade ner en uppblåst ballong i halsen på mig, blåste upp den lite till och gav mig sedan en knuff i ryggen. Det är klart man inte kan springa så, hur ska man få luft? Efter ett par 100 meter gick det inte att fortsätta, musklerna skrek efter syre och hjärtat försökte desperat pumpa runt blodet fortare och fortare. Men vad hjälpte det när blodet var syrefattigare än bottenslammet i Döda havet? Det blev helt enkelt till att kasta in handduken i sjätte ronden och erkänna mig besegrad.

Därför blir det inga bilder ikväll

Kropp och knopp

I lördags sprang jag ca 42 km längs botten på Roslagsledens alla surhål, förutom de jag försökte ta mig runt men som ändå slutade med att jag fick klampa rakt igenom 100m utanför markerad led. Nej, just ja, delar av leden gick på asfaltsvägar. Vilken naturupplevelse! Ursäkta alla Roslagsfans, men den här tiden på året var leden INTE rolig att springa på. För att inte nämna alla älgjägare som envisas med att belägra våra skogar tills tomtens renar dyker upp. Lätt byte och sen får de ju lite julklappar på köpet... vid ett tillfälle kom jag ut ur skogen och på en åker, då jag ser en gevärspipa riktat mot mig i ögonvrån. Pulsen steg skapligt vill jag lova.

Nåja, efter 30 kilometrar och 2 rune-kakor avverkade sms:ade jag papsen som kastade sig på cykeln mot Domarudden för att därifrån springa och möta mig den sista biten. En liten stund senare fick jag ett sms tillbaka - "Domarudden" stod det och jag förstod att han begav sig därifrån och ut på leden. Alltså skulle den tid som det tog från att jag fick sms:et tills att jag mötte pappa vara ungfär motsvarande den tid som sedan återstod till målet. Så det var inte utan att jag kände mig lite modlös när jag sprang, och sprang, och sprang och inte en pappa så långt ögat nådde. Så plötsligt fick jag syn på en skylt- "Domarudden 1,5km" - och då förstod jag att pappa var på väg mot Norrtälje istället för mog Stockholm. Ingen större skada skedd, min fart var då så fantastiskt låg att vi ändå kom fram nästan samtidigt.

Sen följde en fantastiskt skön stund i vedeldade bastun, bad i 4° sjövatten och farsdagsmiddag i restaurangen. Kvällen avslutades med en kolsvart promenad tillbaka till husvagnscampen och kvällsfika framför TV:n. Underbar kväll med papsen.

Sen kom söndagen- jag hade från början tänk att springa en kortare sträcka av en annan led, Blå leden, tillbaka mot Stockholm på söndagen. Men så blev det inte, dels för att jag var satans trött efter dagen innan och dels för att mina kläder var dyblöta och luktade skunk. Det knäppa var att jag var så besviken på mig själv sen hela söndagen, att jag inte pallade det jag planerat. Trots att jag inte sprungit distansen sedan sthlm marathon för 1,5 år sedan och trots att terrängen var betydlig hårdare nu än då. Jag kände mig klen, svag och lat. Tog en sväng till simhallen men det lättade bara lite på den negativa känslan.

Sen kom måndag och gav lite perspektiv till helgen. Vad håller jag på med, går och surar efter en av mina hårdaste prestationer? Jag glömmer att jag faktiskt inte sprungit så långt. Jag har så mycket ultra i huvudet att jag kör ifrån kroppen. Det luktar skador, så jag tar mitt förnuft till fånga och njuter av helgens bedrift!

Roslagsleden försök 2

Nytt försök på Roslagsleden- ikväll bär det av till Sjökarby utanför Åkersberga där pappa för tillfället bor i husvagn ute på jobb, i morgon tar jag Roslagsbanan 13 min till Hägernäs och därifrån börjar turen mot Domarudden. Först längs en sjö och så lite väg tills jag kommer ut på själva leden, sen är det bara att följa markeringarna fram till Dommarudden. Hur svårt kan det va? Totalt i morgon blir det ca 41-42 km. Kul att se vad kroppen tycker om det!

Vart tog formen vägen?

Höstträningen är i full gång, och det blev ett brutalt uppvaknande att efter långsamma långpass och sjukdom x2 åter delta i Linnéas klubbträningar. Efter det första passet med intervaller på Årstabron var jag totalt däckad och tvärsomnade i soffan efter middagen. Igår var det dags igen, långa intervaller på en lagom kuperad 800m bana i Tanto. 2 x 2varv + 4 x 1varv med 1-1,5min vila. Tempot var inget att skryta med - snitt på 4.48. Men det finns liksom inget mer att sätta in, inget krut i de mjölksyrestumma benen. Jag försöker tänka på hållningen, fram med höften, fall framåt, upp med fötterna från marken... duns duns, flås flås. Njutningen uteblir, räknar ner till det är slut på varv att springa.

Belåten. Vetskapen att jag ändå gav det jag hade att ge och skön känsla av trötta muskler under nerjoggen. Och snart, längtan till nästa pass. Längtan till snabba fötter, pigga ben, till högre fart och bättre form. Glad att det är november, att jag är ganska hel, frisk och att det är många långa månader till tävlingsdebuten i April.

Lidingö Ultra

Just ja, det var ju det jag skulle skriva - anmäld till Lidingö Ultra. Andra gången gillt?

Höstskymning runt Djurgården

Förutom allt uppenbart bra med mitt nya jobb så innebär det dessutom fler träningskompisar- Anna som jag dessutom har att tacka för jobbet är en löparfrälst träningstokig fd friidrottare. Vi lärde känna varandra genom en gemensam vän i Uppsala, och nu några år senare har vi hamnat i Stockholm bägge två, på samma jobb och med liknande almanackor där gympass blandas med simning, löpning och annat smått och gott. Igår efter jobbet tog vi tuben till Lilljans-skogen och sprang en runda i höstlövsprakten, lämnade veckans jobb bakom oss släppte loss endorfinerna inför helgen. Ljuvligt. Anna som har dragits med löparknä över ett år och så sakteligen är på väg tillbaka fortsatte mot Hötorget och kollektivtrafiken medan jag fortsatte runt Gärdet, över till Djurgården och vidare längs vattnet. Eftermiddagssolen ersattes av skymning och när jag kom tillbaka till Sergels torg med 18km i benen var det fredagspartystämning på stan. Snabbt hem och duscha innan det var dags för en dejt med Jens på Söders Hjärta, middag och några glas öl. Perfekt inledning av helgen!

Idag väntar en lugn återhämtningsjogg längs kungsholmens strand, ett pass på gymmet, blodgivning, jackshopping och 50-årsfest!

Sjuk och lat

Jaha, så har ännu en helg slösats bort i feberns tecken. Inga långpass i sikte. Frustrerad, löpsugen, rastlös. Eller...

Faktum är, efter 3 dagar med bokläsning, Desperete Housewives-tittande och soffmys med en lika krasslig sambo så har jag liksom tappat tempot. Gå till affären och köpa mjölk, hey, hold your horses! Nu tar vi det lite lugnt. Jag måste ju faktiskt gå ut med soporna idag också... Tvätta? Snälla älskling, kan vi inte ta det nästa år?

Såhär avslappnad har jag inte vart på länge. Träningsschemat har spruckit för 3e gången men vad fasen.. Inte blir jag frisk snabbare för att jag gör ett nytt. Det är inte ens november än. Jag känner mig själv, I´ll be back. Men först ska jag vila lite till.

Det gick ju bra det där...

Det var som faen vad varmt det var på tunnelbanan idag... skalade av plagg efter plagg tills jag satt i tights och funktions t-shirt, då såg jag mig om och möttes av dunjackor så långt ögat nådde. Frusna stackare. Klev av vid Danderyds sjukhus, men istället för att köa in i rulltrappan tog jag trappan i några spänstiga skutt. Sen satte jag mig på en bänk för att återhämta mig. I 10 minuter. Sen ringde jag Jens, gick ner för trappan och åkte hem igen. Fuck the fever.

Roslagsleden

Så är det dags för "Expedition Roslagsled", om 55 minuter går tåget. Men den ursprungliga planen fick igår kväll modifieras, då jag efter jobbet fick en imponerande huvudvärk och en liten febertopp på 38°. Helskumt, inget halsont, ingen snuva, ingen hosta... dock hade jag haft ont i rygg och nacke hela dan på jobbet men det skyllde jag på mensvärk. (sen kom Jens hem på natten, även han med ryggvärk, nattvärk och en allmänt eländig känsla i kroppen. Tror inte mensvärk smittar...)

Nåväl, beslöt att ändra sträckningen så istället för att köra från punkt A - B - C kommer jag att springa från punkt C - B - C. Skillnaden blir att jag startar vid Karby Gård utanför Danderyd, slipper kliva upp i svinottan för att resa till Norrtälje och får istället sova bort febern någon timme extra. Det verkar funka rätt bra, nu på morgonen är huvudvärken nästan helt borta och febern nere på 37.2°. Det får duga. Löjligt kanske, men efter att jag missade SUM har jag längtat så efter någon form av utmaning. Nu blir det 43 + 43 km med bastu, mat, sömn och sällskap emellan etapperna, och för mig är det på gränsen om jag klarar det. Precis som en utmaning ska vara =)

Klinikfest och Tjurrus

Igår var det alltså dags för det beryktade Tjurruset som i år gick av stapeln i Hanvedens skogar i Västerhaninge. Visst, man hade hört om träskmarker och krondiken, men hur hårt kunde det vara egentligen? Jag menar, inte släpper man iväg över 5000 löpare med risk att en och annan försvinner ner i nått surhål?

Jo, det gjorde man.

Men låt mig fundera lite över uppladdningen först... Ta Lidingöloppet som jag skrivit mycket om tidigare, där träning, mat och vila prioriterades månaderna innan loppet och så jämför vi den här fantastiska formtoppningen. Det började med en dunderfökylning för två veckor sedan som fortfarande fram till igår hindrat all form av aktivitet mer intensiv än schack. Toppa det med en Klinikfest kvällen innan loppet, obestämt alkoholintag och dans till en bra bit efter att Askungens vagn åter förvandlats till en pumpa. Sedan var det buss tillbaka till SÖS där jag klev av för en promenad till Medis och sedan tuben hemåt. Med maximal otur missade jag såklart tåget med 10 sekunder och fick istället ägna 30 min åt att glo på fulla människor vid Medis. Kl 02.30 kom jag iaf iväg från stan, och väcktes ca 20 min senare av tågpersonalen vid Hagsätra. (Det var förresten det bästa vi någonsin gjort, att flytta till en ändhållplats. Inga fler obehagliga uppvaknanden lång, lång hemifrån och en dyr taxiresa hem.. sålänge vi åker tuben vill säga. En kort nap på pendeln och vi vaknar i Södertälje, Gud hjälpe oss den dagen..) Nåväl, jag tackade för väckningen och sprang det fortaste jag orkade hemmåt.

Vaknade 3,5h senare, hungrig som en svulten häst efter nattens aktivitet. Kravlade mig upp och väckte brorsan som ställde upp som dagens materialare då ett ont knä hindrade från start. Ägnade några timmar åt att slösurfa och försöka återställa någon form av vätskebalans innan vi begav oss för att möta upp Pappa på pendeln mot Västerhaninge.

Nu började jag bli nervös, lite inåtvänd och den känsla av gruvsam längtan jag alltid har innan lopp. Härligt! Väl på plats hade vi gott om tid, hann ta en kaffe och macka (på tal om optimal uppladdning) och se starten för Kalvruset innan det var dags att plocka av sig alla 7 lager överdragskläder och gå till startfållan. Uppvärmning fick bli en jogg till busken för att lätta på blåstrycket.

Sen gick starten- tävlingsplatsen var lagd nere i ett grustag och givetvis utnyttjade arrangörena detta till fullo, det var ett rejält snirklande upp och ner för sandbackar innan vi tillslut begav oss in i skogen. Jag kände mig hyfsat stark och försökte komma fram lite i position innan spåret smalnade av alltför mycket. Sedan följde 9 fantastiska kilometer. Det var myr på myr och både ett och två diken där man fick bada av sig ordentligt, varav det ena krävde minst simborgarmärket för att ta sig över. Mellan blötmarkerna var det växlande småstig över rötter, klippor och stenar, det var obanat på sviktande mossa och det var större eljusspår och skogsvägar. Stämningen var hög och jag hade urkul hela vägen! Vid RedBull-hindret där man skulle krype i leran under ett galler stod brorsan och hejade, med en kick av detta var det bara att lubba på sista kilometern och så ner i grusgropen igen för en spurt i djup sand in mot mål. Glad, genomblöt och lerig. Skyndade byta om och gick sen tillbaka till lerhindret för att heja på pappa som startade en timme efter mig.

Tiden då? Hade ingen klocka på mig och inte hade det spelat någon roll om jag haft det heller, för det här är ingen tävling där man kollar kilometertider och tävlar mot sekundvisaren. Sluttiden blev iaf 57.18 och det gav en 35e plats av ca 800 startande. Mycket nöjd med detta och framförallt lycklig av löparglädje gav vi oss hem till Stuvsta för att fira med en pizza. Postracepizza tillika bakispizza ;-)

Att finnas

Ett brustet löv, en svart dag, ett ont ord eller en sömnlös natt.
Jag ventilerar i takt med hjärtslagen, i takt med andningen, med benens rytm.
Jag söker rus, jag söker lugn, jag söker ro i knoppen.
Jag hittar det i ansträngningen, med endorfinerna, med blodets sus i kroppen.

Men när det inte räcker till?
När mina närmaste faller, slår sig, gör sig illa.
Jag kan inte ta emot. Jag står där med utsträckta armar men dom faller åt ett annat håll.

Jag springer, springer för att hinna fram.
Men kommer aldrig ikapp.
Trots det fortsätter jag.
Kanske ser du det.
Och faller åt mitt håll.

Höstsnuva och Tjurrus

Jaha, så gick det en vecka till... har åkt till jobbet i springkläder 3 dar i rad nu, med hopp att vara i form för löpning efter arbetsdagens slut. Men tji fick jag medans bacilluskerna dansar tango i luftrören! Hosta som inte ger med sig och denna eviga snuva... men, klok som en kärring tar jag mitt förnuft tillfånga och väntar tills kroppen vill vara med i leken. Tar en fika istället för en runda och sen tåget hem.

Det känns ändå ok... 2 veckors höstvila innan jag går in i höstträningen.

Det blir en kick-off på lördag med Tjurruset, då ska jag trängas i leran med 1000 balla brudar!

Höstplanering

Jag älskar att träningsplanera. Pussla och klura på långpass, kvalitétsträning, backe, återhämtning, gym etc. Hårda veckor varvas med lugnare veckor, experimentera mot tidigare upplägg och hitta det som passar bäst för just mig just nu. Att följa ett färdigt upplägg, tex Szalkais maratonpogram, har aldrig funkat för mig. Mycket spricker det på att jag sällan springer med klocka och inte har någon exakt koll på distanserna, men mest handlar det om att jag inte har någon lust och att det inte passar in i mitt pussel med andra aktiviteter och redan bestämda träningar tex med klubben.

Så jag kör mitt egna upplägg, och såhär har jag tänkt för hösten:

• 3 löppass/vecka får räcka, kompletterar istället med simmning/vattenlöpning/inlines om jag vill öka träningsmängden. Löpning sliter mycket och jag har vart skadad så det räcker.
• 4-veckorscykler - vecka 1 & 2 är "vanliga veckor" med ett långpass på ca 2h, ett kvalité (backe, tröskelpass eller intervall) och ett medeldistanspass på 8-10km. Vecka 3 är kvalitétsvecka med ett intervallpass, ett backpass och ett långpass. Vecka 4 sedan är en återhämtningsvecka med 1-2 kortare pass på 5-6km och ett kortare långpass på 1-1,5h
• Gym 1-2 ggr/v
• Alternativträning tex simma, cykla, inlines då tid och lust finns

Jepp, så får det bli. Kommer säkert att måsta anpassas lite med skidläger och såna saker, men som grund blir det nog bra. Längden på långpassen och tot antal träningstimmar/v ökas successivt om allt går bra.

Kan tyckas lite löjligt, är ju ändå bara en simpel motionär, men va faen... det är ju så skoj =)

2 av 3 får duga, framtiden bjuder på nya chanser

Jag hade 3 mål för året, 2 är avklarade och det 3e och sista skulle läggas bland de andra nu på lördag. Men det ville sig annorlunda, med feber och huvudvärk såhär två dagar innan loppet har jag mer eller mindre givit upp.

Men ja ä in´t bitter

Och vad ska man göra långa sjukdagar hemma om inte planera för kommande långturer längs Stockholmsområdets alla leder? Upplandsleden, Roslagsleden, Sörmlandsleden... sitter och klurar på en tvådagars tur med övernattning vid friluftsgård, som händelsevis råkar erbjuda bastu och utebad året om... någon fler intresserad så hör av er. Ev. v43 med ca 40-45 km löpning/dag.

Sjuker

Vaknade i morse utan taggtråd i halsen, trodde det var över. Trodde mitt superfenomenala immunförsvar tagit hand om alla inkräktare och kastat ut dem innan de ens fått in bägge fötterna innanför skinnet. Hårt och brutalt. Jag vill gärna tro att jag är en övermänniska som inga åkommor biter på.

Men nu sitter jag här, ynklig som en mus i klorna på en katt och tycker synd om mig själv med huvudvärk stopp i rören.

Och på lördag är det ultradebut....

Det sitter en liten djävel i min hals

Han har en taggtråd den satan, och varje gång jag sväljer, pratar eller bara andas vevar han runt med den och skrattar högt.

Att springa mot klockan

Vilket fokus har jag med löpningen? Många gånger pratas det negativt om den tidsfixering som ofrånkomligt finns med i bilden när man är med i en löparklubb och umgås med likasinnade, att för mycket fokus på intervalltider och resultat förtar glädjen i löpningen. Ibland så till den grad att man väljer att träna själv istället för med andra. Sen har vi alla tävlingar, nu senast Lidingöloppet. Veckorna innan trappas förväntningarna på sluttider upp, man funderar och diskuterar utgångstempo och passagetider. Jag börjar till och med klocka långpassen. I vårt gäng har vi dessutom den fantasiska och prestigefulla tippningstävlingen där man gissar varandras sluttider och lägger en peng som sedan delas ut till den som kom närmast verkligheten, och resultaten går på så vis inte att föringa. Under själva loppet sen har man full koll på klockan, man stämmer av mot kilometermarkeringarna att man ligger i fas med det tempo man planerat. Sen har vi den värsta delen - postloppsnacket! "Vilken tid fick du??" - först alla man träffar på tävlingsplatsen, sen på jobbet, sen på träningen veckan efter osv osv.

Jag älskar det - det är ett så härligt nördigt smalt fokus på något konkret som alla löpare kan relatera till, en del imponeras och andra bara konstaterar, de flesta bryr sig inte så mycket om just min tid utan är mer intresserade av att få delge den egna prestationen. Ibland är det en morot i sig till att ta i det där lilla extra under loppet när man helst vill lägga sig och dö, vetskapen om att man kommer att få frågan "Vad blev det för tid", en sådär 50 gånger efteråt.

Men så ibland känner jag, nä, jag vill inte ha någon klocka. Jag vill inte veta någon tid, jag vill inte bry mig om jag presterar bra eller dåligt. Jag vill bara ut i skogen, jag vill hoppa mellan stenar, jag vill springa på en smal spång, jag vill bli blöt om fötterna och jag vill springa fort utför en backe. Jag vill springa genom fallna löv så dom flyger åt alla håll, jag vill höra hur det prasslar under fötterna. Jag vill lukta på hösten, jag vill fascineras av färgerna. Jag vill se hur vattnet glittrar på sjön, jag vill nicka en hälsning åt fiskaren som står där. Jag vill springa uppför den brantaste backen, jag vill klappa hunden som ser så snäll ut när den nyfiken sneglar på mig då jag springer förbi. Jag vill välja det långa spåret när stigen delar sig. Jag vill springa i regnet, jag vill springa i solen, jag vill kämpa mot blåsten.

Då hämtar jag kraft, då kopplar jag av. Då andas jag.

Sen kan vi prata om tider igen!

Jag gjorde ett pesonlighetstest...

Bedöm själva

"Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra."

Om jag stryker det där med extremt god människokännedom så kan jag faktiskt hålla med.

Testet hittar du här

Vilket gäng!

Danne...

...Jens...

...Martin...

...Torbjörn...

...Matilda...

...Christina...

...Katerina...

... jag...

Livskvalité

För ett halvår sedan var jag skadad och var i princip beredd att ge min ena hand för att kunna springa. Jag satt på ett tåg mellan Eskilstuna och Stockholm 3h/dag och på AMS fanns ca 5 jobb för sjukgymnaster totalt i hela landet. Jag var rätt bitter och spottade efter alla löpare jag såg, det tärde på både mig och mitt förhållande att sitta och pendla och alltid planera, planera, planera för att få ihop träning, jobb och umgänge.

Idag sprang jag 800-metersintervaller på Zinken, pigg och smärtfri 5 dagar efter ett väl avklarat Lidingölopp. En lätt känning av gamla skadan som sakta, sakta ger med sig och lämnar mig ifred. Detta efter en uppvärmning längs Årstaviken på 5km som startades utanför Södersjukhuset - min arbetsplats sedan 1,5 månad. Väl hemma efter jobb och träning var Jens och tog emot innan ha begav sig ut på cykeltur. Klockan var då strax efter kl 18. I helgen ska jag med en kompis på danskväll där vi går kurs i Lindy Hop (var ju tvungen att hitta på nått mer än löpning nu när jag har så mkt tid över =) och nästa helg gör jag förhoppningsvis ultradebut i SUM.

Som jag njuter av livet. Det krävs inget extraordinärt, lite flyt i vardagen räcker så långt, så långt

Puss och kram!

Vinnare

Lidingöloppet -09, KM30

Maria Carlsson - 2.44.19
Daniel Carlsson - 2.53.02

Christina Carlsson - 2.58.08
Jens Ståhl - 2.59.24
Håkan Svelander - dns

Som lillasyster med 2 bröder går det inte att komma ifrån att ens uppväxt präglas av fysiska tillkortakommanden - kunde inte springa lika fort, inte cykla lika fort, inte hoppa från samma höga höjder, fick aldrig nån bra koll på bollen.. hängde liksom alltid lite i hasorna på brorsorna, tjatade mig till att få hänga med dem och deras vänner.

Men igår satt den. Storebror Danne satsade, gick ut hårt men föll. Helt rätt, för att vinna måste man satsa- med risk att slå sig. Det var inte hans dag. Men det var min. Redan från start kändes det bra, benen var med mig och t.o.m magen höll sig i schack. Jag förvånades lite av trängseln, tänkte att här i 3e startled kommer det gå undan, så jag ställde mig längst bak för att inte dras med i tempot. Kunde inte ha mer fel. Tror jag passerade andra kilometern efter 13 minuter och frustrationen började stiga- jag kände mig ju pigg, stark, ville göra ett bra lopp- och så sitter jag fast med en klunga av hundra andra lika frusterarde löpare!

Sakta men säkert minskade trängseln, och efter några omspringningar i skogen vågade jag snegla på klockan igen- efter 4km låg visade den 23 minuter och var nu bara 1 minut efter tänkt tid. Så blev jag istället rädd att jag lagt för mkt energi på att springa ikapp, samtidigt som fortfarande hade mer tid att att ta igen. Hmm, klurigt. Slutade jaga sekundrar och tog plats i "ledet". Rullade på där i ca 2km och kunde sen konstatera att jag låg som planerat tidsmässigt. Nice =)

Sedan följde 14 kilometers underbar löpning. Uppför, nerför, rakt fram- allt bara flöt på. Plockade lite tid på varje kilometer och passerade 20km på 1.48 någonting. Vid 16km flimmrade tanken förbi att det var synd att det "bara" var mindre än hälften kvar, så kul var det att springa! ...men de tankarna tog jag sedan tillbaka. Många gånger om.

För efter 21 km blev det jobbigt, riktigt jobbigt. Vid 22km stod underbara supportrar från Linnéa och gav mig lite nya krafter, i ca 500m... sen blev det bara jobbigare, och jobbigare. Inte sådär att jag fick ont någonstans, inga muskler som krampade, jag var bara vidrigt trött. Frossade, magen gjorde ont, kroppen ville inte mer. Och så slet vi mot varandra, jag och kroppen, i ca 4km. Sprang uppför Abborrbacken även om det nästan skulle gått lika fort att gå. Efter den kände jag mig liksom mer likgiltig- det var skitjobbigt men jag längtade då så mycket efter målet att jag ändå sprang på. Hittade nått slags flyt i likgiltigheten som bar mig ytterliggare 2km, sen efter Katarinas backe eller vad den heter fick jag lite ny energi från något konstigt förråd långt inne i kroppen. Kan inte säg att jag njöt av löpningen, men jag njöt ändå av att jag orkade springa och av att jdet snart skulle vara över. När det var 1km kvar såg jag möjligheten att gå under 2.45, och med det i huvudet stapplade jag nedför de sista backarna och passerade sedan mållinjen på 2.44.19, överlycklig. Inte för tiden just då, utan över att få sluta springa.

Sedan följde en skön eftermiddag och kväll med trötta familjemedlemmar och vänner, en skön dusch (underskattat att dusha ute, det är ju grymt!) och en god middag. Resultat presenterades av tippingen som vanns av Martin, Jens pappa, som bara gissat totalt 34 minuter fel på allas sluttider. Sist men inte minst gick så vandringspriset vidare och det var en stor ära att få signera tröjan som nu pryder vår vägg!

Danne och Jens poserar innan start

Martin efter 2,5km

Pappa Torbjörn efter 2,5km

Så ser den ut, tröjan och tillika vandringspris


Signerad

Danförelöpardan

45e Lidingöloppet, 8 tappra har srungit vartenda år varav 4 sprungit 30km- varje år. Inte en skada som hindrat, inte en förkylning, ingen influensa, ingen magsjuka, ingen resa, ingenting som hindrat dem att ta sig till starten. 100% närvaro.

Min statistik - 50%. På 4 år. Grundar sig på antal genomförda starter/antal planerade starter

Men i morgon, mia vänner, är det så äntligen dags. Tredje gången gillt säger jag och ropar "Hej" innan jag hoppat över bäcken, för den bäck som hindrar mig nu ska vara djävligt bred och ström. Träningen är gjort, formtoppningen är gjord, mentala förberedelsen pågår. Och satan i gatan, jag känner mig stark. Jag har sagt till alla som frågat att jag tror jag kommer göra ett bra lopp, slå pers med råge och det värsta är att när jag föreställer mig detta är jag i min föreställning inte speciellt trött. Knappt påverkad. Kommer detta ha en negativ effekt på mig i morgon? Kommer jag bli förvånad när jag märker att det inte är en dans på rosor att kuta 30km det fortaste man klarar? Kommer jag få en mental knäck redan i första backen?

Dagens träning

Efter nästan ett halvårs uppehåll från klubbträning har jag åter hittat tillbaka till Zinken klockan 18.30 en eller två kvällar i veckan. Det är superskoj med sällskap just nu så jag njuter av möjligheten så länge den känslan varar, snart känner jag väl åter för att lufsa runt i skogen i mitt egna sällskap och klura på livets gåtor.

Idag var det "lätt jogg" iför Lidingö på programmet, bara det att lätt jogg för några innebär nästan snabbdistans andra (läs:mig) efter sommarens avsaknad av intervaller och andra kvalitétspass. Inte så att jag inte fattade det innan jag valde att hänga med Ken i hans 5-minuterstempo, men det var inte riktigt vad jag tänkt innan passet. Nåja, det var 9 sköna kilometrar runt Årstaviken i trevligt sällskap, tempot tror jag landade på strax under 5-minuters? och det var inte alls så slitigt som jag först trodde det skulle bli. Skapligt pigga ben och jag måste säga att det känns bra inför Lidingö på lördag. Målet är 2.50 och 2.50 ska det bli!

Dagens tips

Ett sätt att för lite mer spänning i vardagen: Varje gång du åker rulltrappa, gå bara på den utan att kolla ner. Stå still oc upplev några sekunders spänning innan du vet om du står med hela fötterna på samma trappsteg, eller om steget under framfoten strax försvinner under dig.... spännande va?

Hoppsan!

... höll på att glömma anmäla mig till Tjurruset

Underbara årstid

Efter en skön slapp morgonstund bryggdes en termos kaffe och cykeln plockades fram för en tur till lingonskogen. Och lingon fanns det, stora, röda, vackra lingon som nu ligger mosade och sockrade i glasburkar i vår kyl. Länge leve allemansrätten.

En vecka kvar, hur ska jag då göra för att optimera förutsättningarna för en bra tid på lördag? Ingenting särskilt hade jag tänkt. Äta bra, inte mer än vanligt eftersom jag vanligtvis äter en massa mat. Överdrivna mängder kolhydrater blir jag bara seg och tung av, plus att magen då protesterar så fort pulsen stiger över 100 slag/minut. Sova så bra som möjligt är viktigt, men sånt har jag svårt att påverka... jag däckar alltid runt kl 22 och vaknar runt kl 5 så det är liksom inte så mycket att göra där heller. Träningen då? Tja, inte blir det några hårda löppass i veckan, men lite jogg, gym och simning tänkte jag nog köra ändå.

Som vanligt.


Här kommer lite bilder från dagen

Min supersnygga nyinköpta gamla cykel, med hederlig fotbroms och
inga växlar som kan strula

Här var det original =)

Lingon, i all sin prakt i naturen


Lingon, efter att de berövats sin frihet...


Sjön Gömmaren och tillika rastställe

Sista insatsen för en formtopp

Kräftskivan igår innehöll en abnorm mängd gigantiska kräftor och 3 öl, varav två köpta på Ica och därmed innehållandes en lägre berusningsfaktor. Samma mönster som förra tillställningen, och den innan, och den innan det... inga alkoholstinna hjärnceller och dagenefter-kroppar yrsliga av vätskebrist på många veckor. "nej du förstår, jag ska ju ut och springa i morgon...och så är jag allt lite trött efter jobbet".

Inte för att jag vill likna mig vid ett partydjur annars heller, långt ifrån. Men jag ser ändp fram emot att nästa helg få Lidingöloppet avklarat. Jag har laddat för det ett bra tag nu och det är så jag vill ha det. Full fokus på det jag tycker allra bäst om! Men oavsett hur laddad jag är, hur roligt det blir, så ska det bli skönt att prioritera lite annat snart.

Som Sörmlands Ultra....
...och tjurruset....

Tur det finns fin folköl nu för tiden =)

Länge leve värktabletter

Alidrin, alvedon, hexodent och vinkeltandborste is the shit. Dagen räddades och efter timmars trampandes och paddlandes har kvällen avnjutits i soffan med en tacomåltid och film. Fast jag helst vill gå motströms i Stieg Larsson hysterin fick "Män som hatar kvinnor" en chans. Men nä. Jag fattar inte. Vad var grejen? En deckare som andra. Jag slipper vända håll.

I morgon gåller det, sista rejäla långpasset innan Den Stora Utmaningen äger rum. Och vad passar bättre än att utföra detta pass på just Lidingö? Utmana backarna och se dem i vitögat redan nu så är de lagom spaka vid vårt nästa möte. Martin var ute på milen idag medans vi tog en provtur i kajakerna så även där är laddningen i full gång =) Och hemma i norrland rustar antagligen mor, far, morbror och bror allt vad de kan medan Matilda vässar formen i Uppsala och hennes mamma Katerina sköter formtoppningen i Västerås. Totalt är vi 9 starka som står på startlinjen om knappa 2 veckor!

Tandvärk

Trött, men kan inte sova.
Hungrig, man kan inte gapa.
Jäkla visdomstand!
Jag ska sitta här till kl 06.05, då tar jag tåget till apoteket och köper allt antiinflammatoriskt dom har.

Eller till Clas Ohlson och köper en fet tång...

Vi som ska cykla till Kungsängen i morgon, paddla kajak, äta lunch. Söndag till Lidingö, springa långpass längs Lidingöloppsspåret igen...

Tandjävel

Löpteknik

En lektion med Markus Stålbom tillsammans med Linnéa och allt är ställt på sin ändå, såhär 2,5 v innan Lidingö! Eller nåja, inte allt, Pose var det som gällde och visst har jag vart inne på det lite innan, men inte såhär ingående- och då var det ändå väldigt grundligt! Så nu är det högre stegfrekvens, mindre häl och upp upp upp med fötterna från marken. Foten under tyngdpunkten och tappa balansen. That´s it, inga problem. Förutom att jag blir helt andfådd efter 1km av det höga stegfrekvensen, samtidigt känns det HELT FEL att återgå till vanligt lufsande med långsamma hälisättningar... så, antagligen tar jag mig de första 8km till nummerlappsutdelningen innan jag däckar ihop med andan i halsen på lördag om dryga 2 veckor...

En tröst är att Danne och Jens kommer göra mig sällskap

Prioritera träning

Läser Mia's och Fredrika's bloggar om prioriteringar och drömmar... får mig att fundera över mina egna val och tankar kring detta. Fredrika skriver om alla löpares gemensamma nämnare, långpasset. Ofta förlagt till helgen, ofta ganska tidigt för att sedan ha det avklarat och kunna ägna resten av dagen åt "andra normala" saker. Varför är det så? Varför är inte löppasset dagens höjdpunkt som allt annat anpassas efter? Är det inte bättre att köra det senare, efter att ha ätit lunch och kommit igång lite mer i kroppen, borde inte passet bli bättre då? För att dömma av alla forum, bloggar, hemsidor och kommentarer är ju löpningen det vi uppskattar mest här i livet.

Jag springer helst direkt på morgonen, efter frukost. Varför? Visst, jag njuter av att springa. Uppleva omgivningen, känna pulsen, känna musklerna jobba. Njuter av meditationen det ger. Men, det är inte bara njutning. Lite gruvar jag mig också inför detta långpass (eller snabbdistans, eller intervall, eller vad det nu kan vara). För det är jobbigt att springa fort eller långt. Det är en anledning till att jag vill "ha det gjort". En annan anledning är att jag vill göra annat också, jag tycker om andra saker än löpning. Konstigt va? Men, eftersom löpningen är så viktig för mig så ligger mkt fokus på dagens planerade pass, såpass mkt tankar och mental förberedelse att jag inte riktigt kan uppskatta andra aktiviteter innan jag har avklarat löpningen. Det är en till anleding att springa förts på dagen. En sista stor anledning är att ag vill åt den där underbart sköna tillfredsställelsen som infinner sig efter träningen, och jag vill ha den känslan att njuta av resten av dagen.

Så funkar jag, men alla är olika och tur är det.

Bellman VS långpass

I går gick Bellmanstafetten av stapeln i stan, Jens var med tillsammans med företaget och flera andra vänner deltog vid festligheterna. Jag själv har frekvent tackat nej till erbjudanden om att vara med i olika lag, trots att vårt lag från förra året var på plats och trots att det är hur grymt kul som helst med stafett. Tack, men nej tack. 2007 hade jag veckan innan fått problem med höger hälsena, men ställde ändå upp och så var det kört med Lidingöloppet det året. Förra året sprang jag med två lag, och trots att jag under första varvet kände att vänster hälsena inte ville vara med i leken så sprang jag ändåden andra rundan och sen var det bara att sälja även det årets startplats till Lidingö.

Så gårdagen ägnades istället åt loppisbesök (En matta till balkongen och lite husgeråd) och torghandel (frukt och blommor). En cykeltur på min nya fina gamla cykel, tvätt och städ hanns med också. Avslutades med middag på En ful och en gul tillsammans med Triental som firade deras första start i Bellman. Idag däremot blir det löpning, mor och bror kommer på besök och tillsammans ska vi köra ett långpass i kvällningen, mäta varandras krafter och krossa varandras psyke. Vi är inta bara släkt, vi konkurrerar också om Den Gula Tröjan...

Danne


Mamma

Lyssna inåt, men om kommunikationen brister?

Någonstans är det fel i kommunikationen. Man kunde tycka att vi skulle förstå varandra bättre efter 25 års nära samarbete, emn det är tydligt att jag inte lyssnar tillräckligt, eller missuppfattar en del i alla fall.

Förra helgen sprang jag och Jens ca 17km, försökte hålla iaf lite högre tempo än styrfart.
Kroppen säger - det gör ont, du är dum.
Resultat- Höften gör mer ont i ca 3-4 dagar, jag är sur och grinig och tycker synd om mig själv. Gnäller för alla som råkar komma i min närhet (f´låt)

Den här helgen sprang jag först i lördags ca 1mil för att jag var arg, ledsen och frustrerad. Följde upp med de två första milen på Lidingöloppsbanan, höll ca 5.45 tempo. (ett snitt, gjorde en idiot-rusning mellan 14-18km för att komma ikapp Jens efter ett toastopp i skogen vilket resulterade i en väggkrasch med 2km kvar. Hade sällskap av en snigel den sista biten men blev tvungen att släppa den nedförsbacken innan gärdet. Visade sig sen att Jens sprungit fel väg, så det blev jag som vänta på honom tillslut...)
Kroppen säger - det gör ont, du är dum (ni ser, jag hör samma sak som förra helgen)
Resultat - jag blir rätt mkt bättre i höften dagarna efter

Jag blir inte klok på detta. Träna- eller vila?

Dålig självdisciplin

Jag sprang. Kunde inte låta bli. Först ett varv i lilla skogen och sen runt sjön. Får se vad det blir för konsekvenser, just nu känns det varken sämre eller bättre än innan. (fast 10x bättre i själen =)

Tänk om...

...jag vaknade efter en god natts sömn, med gårdagens trevliga kväll i Uppsala som en rest i ett leende. Solen går precis upp, luften är hög och klar efter nattens regn. Morgonen är tidig då jag lämnar lägenheten och försiktigt småjoggar uppför backen mot skogen. De flesta sover. Väl inne i skogen har muskler och leder mjukats upp och jag ökar farten. Fortfarande en bit under mjölksyra, men med ett skönt driv i steget. Fågelsång. Vattenpölar. Jag hoppar över dem, det är en lek under turen. äljer det bredaste stället och skjuter ifrån, landar, fortsätter. Det spelar ingen roll vilket ben jag tar avstamp med för jag behöver inte oroa mig för smärta i landningen. Jag har inte ont någonstans. Möter en annan joggare, vi byter en blick, en nick. Samhörighet. Morgonen och stegen förenar oss för stunden. Backarna är avklarade, jag viker höger, väljer den lite längre vägen. Marken är mjuk. Det doftar skog. Jag ökar farten lite till den sista kilometern innan jag är tillbaka utanför porten. Stretchar en liten stund, njuter av stunden. Går in, duschar. Sätter på tavatten och gör i ordning en macka och en tallrik fil. Och jag har inte ont någonstans. Det, är lyx.

Men gymmet får väl funka. Blä

Tidig morgon eller sen kväll?

Vaknade tidigt i vanlig ordning, men inte trodde jag att gårdagens nattprogram fortfarande fyllde TV-tablån... nåja bättre än den tidiga morgonens barnprogram!

Optimist- javisst?!

Ont. Sprang med wetwest i vatten idag. Roligare än att simma, men inte mer än så. Och jag är inte speciellt road av att simma. Åkte inlines till och från jobbet också, inte kul det heller. Jag är så positiv idag. Glada tjejen. Nå´n som har nått annat trevligt att berätta?

Blä

Känner mig tjurig och obstinat. Som att jag vill jäklas på någon genom att skita i löpningen hela hösten. På vem? Höften? Den satan blir väl bara glad.

Omplanering

Blev tvungen att kasta om veckans träningsplaner, har för ont i höften nu för att springa, fan fan fan fan osv.

Men skit samma, orkar inte bli så frustrerad som jag skulle kunna.

Skön dag annars, lugnt på jobbet och en trevlig promenad med Anna till Cajsa Warg efteråt. Solen är underbar, så är det bara! Visst har jag berättat om vårt anti-kedjeprojekt? Jag gör det igen- efter dåliga erfarenheter av flera stora affärskedjor (El Giganten, Stadium, Extra Film mfl ...)och som protest mot de stora köpcentrum som växer fram i grotesk storlek utanför städerna, på bekostnad av de små butikernas omsättning, har vi gått in i en bojkott mot kedjor. Dvs handlar inget på ICA, Konsum, H&M, Pressbyrån etc etc . (Därav dagens promenad till Cajsa Warg för att knyta ihop det hela)

Dessutom är Lindy Hop-grejen flyttad till nästa kursomgång, starten var nämligen samma dag som jag kom hem från fjällen och inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna förmå mina ben till att ta danssteg den dagen. Istället sitter jag här och vilar upp mig med lite slösurfande i soffan efter helgens party!

... och så förstås lite skadeläge...

Ok, låt mig gnälla, det är ändå min blogg. Har fått mer ont i höftjäkeln igen. Jag som planerat att komma igång med tempopassen nu sista veckorna inför Lidingö, men det är de passen som brukar förvärra tillståndet så jag vet i fasen hur jag ska göra nu.

Kampen hårdnar

Nu är vi där igen, samma visa som varje år. Jag som tränar året runt, springer intervaller, långpass, backpass, styrketränar och alternativtränar efter konstens alla regler. Pratar löpning, tänker löpning. Faktum är att jag utan tvivel lever löpning mer än jag presterar löpning, men det unnar jag mig själv ;-)

Så, i juni varje år inser Jens att det kommer kännas betydligt bättre i Lidingöloppet om han har sprungit lite innan. Kört några långpass och kännt lite på distansen. Kommer således igång med jogging ca 2 ggr/v, vi springer en del tillsammans men jag får oftast lägga på en extrarunda eller så drar jag ifrån i tempo mot slutet för att få ett bra pass. Av förklarliga skäl är jag i bättre form. Till en början. Sen, helt plötsligt och redan efter några veckor är allt annorlunda; tempot ökar och bibehålls hela vägen och det börjar pratas om att rundorna är för korta. Som igår när vi var ute i regnet på en 18km runda- Första milen gläds jag åt att vi håller jämna steg, efter 13km är jag riktigt impad över utvecklingen och runt 15km får jag kämpa för att hänga med! Hur gick det till?

Dags att leverera, striden är igång!

Springsugen!

Det är som en gammal vän som man inte sett på länge. Förväntansfull ser man fram mot mötet. Lite osäker på hur det kommer att bli men övertygad om att återseendet är kärt. Så länge det handlade om att samla sträcka, samla minuter och samla höjdmeter. Vänja sig med vikt på ryggen. Testa utrustning. Full fokus på vad som komma skall, en tjusning i sig men själva löpningen kommer på något viss i skymundan.

Nu, med målet avklarat och efter 6 dagars vila längtar jag tillbaka till min vän. I morgon ska vi ses =)

Jag på Musköloppet, lycklig av löpning efter långvilan i våras.

Nytt fokus

Tack snälla för gratulationer! Nu är det fullt fokus mot Lidingöloppet som gäller. Den här veckan blir lugn, (måste ju få njuta av lite lediga dagar efter BAMM), men nästa vecka kör jag igång med kvalitétspassen igen hade jag tänkt. Få upp lite fart i benen de få veckor som återstår vore fint...

Tog inlines till jobbet idag, 45 min enkel väg. Sen en sväng förbi simhallen, vilket vas skönt men jag blev trött rätt snabbt. Redan efter 25 längder började jag läcka in vatten i snoken och dra kallsupar, brukar annars klarar mig iaf 30 längder! Aja, än kan jag skylla på helgens strapatser tänkte jag och valde bastun istället.

I morgon ska jag njuta av mina nya arbetstider, stängning 14.00. Haha, sug på den!

Team "Off we go"

Jag och Anders mellan första och andra kontrollen dag 1

BAMM - 09

Så var det dags. Fulla av förväntan och lätt oroliga över skadeläget gav vi oss iväg mot Arlanda i torsdags för att ta flyget till Kiruna, och ökade därmed min tidigare Norrlandsvidd med ca 60 mil. Vi hade tänkt ta en buss vidare till Björkliden men väl på plats visade det sig att vi var fler som skulle till tävlingen och delade därför en taxi, vilket blev både billigare och snabbare. Fick dessutom en egen guide i form av chaffören som glatt pratade på på bredaste norrländskan om sin sons hockeyintresse och var Börje Salming är uppväxt och om Kirunas historia och utveckling samt 100 andra ämnen som jag aldrig uppfattade av dialektala själ- jag som trodde det bara var Skåningar som inte går att förstå i vårt avlånga land. Landskapet var fantastiskt och fjället lockade, samtidigt som jag blev mer och mer nervös. Vad hade jag givit mig in på?

Björklidens fjäll

När vi anlände till hotellet började vi med att käka, klockan hade sprungit iväg och lunchen var missad för länge sedan. Därefter incheck i stugan som vi delade med två andra deltagare som skulle ställa upp i 70-klassen, och om vi funderade på vad vi gett oss in på så var nog de här killarna snäppet mer oroliga. Resten av kvällen ägnades åt diskussioner om packvikt, klädval, matval, orienteringerfarenhet, träningsupplägg etc etc. Fantastiskt med så många likasinnade på samma plats med samma mål =) och supernördigt.

Två olika lag från tävlingen

Så, fredag morgon och start på ca 400 möh. Vägde in väskan på ca 5,5 kg, Anders bar på ca 1,5 kg mer. Första kontrollen var visserligen lättorienterad, men låg dryga 1100 möh och efter 40 minuters konstant brant stigning uppför var man inte så kaxig. Ytterliggare 40 minuter senare var vi äntligen uppe och kunde stämpla medan vaderna brann av mjölksyra. Systemet var så att båda deltagarna i varje lag var tvungna att stämpla högst 15 sek efter varanda, med pinnar som satt fast runt handleden så man kunde liksom inte skicka den piggaste att stämpla åt bägge.

Kartan dag 1

Första kontrollen var alltså avklarad och nu följde nästan 6 timmars orientering i en fantastisk miljö och en allt annat än lättsprungen terräng. Höjdmetrarna visste jag ju om men att underlaget skulle vara såpass "elakt" var jag inte beredd på. Men det gick ändå bra, jobbigt var det och långa sträckor fick vi gå men då vi slutligen nådde nattlägret var vi lika nöjda med insatsen som lyckliga över att äntligen få vila och äta. Av de 7 som startade i mix-klassen kom vi in på en tredje plats, med god marginal åt bägge håll.

Nattläger

Dag 2.
Vi hade redan dagen innan hittat att våra svagaste sida var brant klättring uppför, så då vi nådde första kontrollen som låg uppe på höjd med rak stigning från nattlägret som ett av de sista lagen var inte speciellt förvånade. Resten av banan skulle visa sig passa oss bättre än första dagen, med enklare orientering och något mer löpvänliga sträckor. Och bortsett från en rejäl svacka i början från min sida flöt det på riktigt bra. En gel räddade läget och mina rejält stumma ben kändes med ens lätta som fjärilar. Vi hade precis börjat slappna av i tryggheten att ta oss i mål på en hyfsad tid då Anders stackars benhinna sade ifrån, och några tappra kilometer senare var det bara att inse att vi fick vara glada över att ha kommit så långt som vi gjort. Det var en chansnig från början, det hade kunnat gå åt skogen redan i första backen och vi var ju ändå beredda på att det inte skulle hålla hela vägen. Så det var ändå med glatt humör som vi sakta traskade den sista dryga milen hemåt, steg för steg på en led som aldrig tycktes ta slut. Tillslut kunde vi ändå stämpla den sista kontrollen och konstaterade att vi trots allt klarat maxtiden och fick således ett slutresultat att glädjas över.

Kartan dag 2

Det bästa av allt- Våra stugkompisar som efter en grym prestation på fjället dag 1 valde att kasta in handduken, och istället för att ge sig ut igen promenerat tillbaka till hotellet, välkomnade oss i målfållan med beskedet att bastun var varm och ölen stod kall i kylen. Det är riktig omtanke det!

Nästa år är starten flyttad till vårt grannland och tävlingen går under temat "Fjord till fjäll". Jag längtar redan.

Uppladdning

Träningen är gjord, utrustningen är packad, maten är inhandlad, förväntningarna är höga. Anders är antagligen på väg mot Stockholm och jag har precis klämt i mig en rejäl frukost. Kom på igår kväll att jag inte energiladdat i veckan, men jag är ju lite skeptiskt ändå till överdrivna kolhydratuppladdningar så det här blir ett bra test. De gånger jag har följt uppladdningsregler med tömning en vecka innan och sen i det närmaste obegränsat intag av diverse kolhydrater har jag bara blivit seg, trött och underpresterat kraftigt. Dessutom har magen strulat mer än vanligt under de loppen... Nej, då tror jag det räcker att man äter rejält av en allsidig kost, kanske hellre med lite överskott på fett så man stimulerar fettförbränningen. Det är ju där vi har vår största energikälla, och i såna här lopp som pågår flera timmar per dag räcker räcker ändå inga glykogenförråd speciellt länge.

Nej, lagom mycket bra mat, lite extra fett och glädje. Det är mitt recept på uppladdning.

Kombinerad rehabvila och formtopp

Vad händer? Jag skulle ju bli bättre och bättre och sen bra.

Satan i gatan
Jag borde legat på latan´
Nu gör det ont igen
Jag hade det på känn
Men det var ju så skönt att springa
Så det blev en längre slinga...

Hoppas 5 dagars vila räcker, för tävling eller inte, jag vill så satans gärna kunna springa på fjället.

Bild från Vålådalsfjällen förra sommaren

5 dagar kvar

Det är ett skadesjutet lag som lämnar Stockholm på torsdag för att flyga mot nordligare breddgrader. Jag räknar mig dock som "relativt återställd" efter vårens långdragna problem med höften, även om den fortfarande strular och träningen inte riktigt flyter på som önskat. Men värre är det för Anders som bara veckorna innan start fått stora problem med benhinnorna. 2 veckors löpvila, stretching och antiinflammatoriska tabletter- det är frågan om det räcker? Med stort frågetecken bakom... för inte är det meningen att vi ska ta oss i mål till varje pris, så viktigt är det faktiskt inte.

Men vi ska åka. Vi ska njuta av fjället. Vi ska lära känna nya vänner. Vi kanske ska starta. Vi ska antagligen bryta. Och vi ska ha roligt.

Bilder

Tyvärr har inte kameran fått vara med så mycket under semesterdagarna i Ljustorp, men några bilder kan jag bjuda på

På väg till Burtjärn för ett nattdopp

Jens dansar på lina

Det är en myt. Killar kan göra två saker samtidigt

Tilda och Svante tar igen sig en stund på filten

Pappa grillar lax från Bergeforsen

I natt jag drömde

Drömde om BAMM inatt. Vi skulle springa i lag om 4, förutom Anders skulle även Fredrika och Annika från IF Linnéa springa med oss. Det kändes ju bra, lite mer erfarenhet i laget =) Mitt enmanstält var i drömmen stort som ett campingtält, och funktionärerna hade lagt ut presseningar på den blöta marken som vi kunde ställa tälten på. Tälten slog vi för övrigt upp innan start, och tävlingen började med att vi skulle packa ihop dem och sen springa iväg. Startsignalen var förresten att två urdåliga komiker slutade spexa, då skulle vi börja.

Var in på yr.no och kikade på prognosen över Björkliden. Det ser, hmm, intressant ut. Det där med presseningar vore kanske inte så dumt ändå.

Idag är det lördag, och efter 2 dar med bad i skogstjärnar, bärplockning, surströmming, backintervaller med familjen, grillning och strålande sol känns plötsligt sommaren 100% mer sommar än hittills. Idag ska jag, mamma och Jens mäta våra styrkor mot varandra under ett långpass i Ljustorpsterrängen. 3 utmanare. Utmanare nr 4 har enligt säkra källor återhämtat sig efter en elakt lång förkylning och har nu börjat jaga formen, medan Regerande är ute på Sveriges vägar och jagar klippdyk och glasstånd. Han och Matilda (som laddar inför Lidingö 15k), har någon löjlig idé om att springa varannan dag fram till Lidingö- håll er till glassen säger jag, tänk på att ni kan stuka foten eller nått annat otäckt annars.

Att byta jobb

Nu har jag släpat mina inlines på tåget för sista gången, haft min sista primärvårdspatient, skrivit min sista journal i BMS... osv osv. Det är lite konstigt att helt abrupt sluta med nått man gjort nästan varje dag under en längre tid. Känns mer som jag bara ska vara ledig några dar, testa ett nytt arbete och sen återvända till det trygga, det jag kan. Men nope! Nu är det nya rutiner som väntar, underbara rutiner som innebär att jag är kla varje dag kl 16.30!!! Vad ska jag göra av alla dessa extra timmar jag får? Svar- Dansa (anmält mig till Lindy Hop=), springa (stenkast från Zinken , lagom springavstånd hem, närhet till Hammarbybacken..), styrketräna (lokal finns på jobbet, nu ska jag bli stor och stark!), träffa vänner (Anna och Kattis på samma arbetsplats, bara det =), shoppa (jisses, jag spar ju en del pengar på det här också), åka hem till norrland (sthlm-sundsvall 3h 20min, arbetsdag til kl 14 varje fredag...).

Vänner, om jag klagar framöver på att tiden inte räcker, var snäll och påminn mig om hur jag hade det förut.

Nu ska jag till gymmet, fixa lite grejer i stan och sen plocka upp Jens på jobbet. Mamma och pappa, vi siktar på att lämna Sthlm kl 16.

Jag på jobbet

Älskade långpass

Laddad med några glas vin och gott Kattis-sällskap på Grönan i svinkall blåst, följt av natts god 5-timmars sömn längtade jag efter tt kasta mig ut på Sörmlandsledens första etapp för att avverka ca 35km. Eller? Sanningen att säga var jag inte sådär fruktansvärt jättepeppad som jag kanske verkade. Däremot hade jag vart peppad hela veckan, och det var tillräckligt för att jag själv iaf lite skulle tro att jag längtade efter att ge mig iväg.

Nåja, iväg kom jag, och tack för det. Första etappen, 8km, kändes ungefär som det brukar göra i början. Lite segt, lite otålig, lite jobbigt att veta att det är så himla långt kvar. Andra etappen, 6km, var värre. Den kändes jättelång och jag tyckte ryggsäcken satt obekvämt, knäna knarrade och jag var fortfarande sådär otålig. Men sen, efter drygt 15km blev det äntligen lättare. Helt plötsligt stämde stegen, andningen, rytmen och det blev kul. Äntligen såg jag sjöarna, hagarna, hästarna och korna. Jag kände lukterna och log glatt mot alla jag mötte. Tredje etappens 12km kändes betydligt kortare än de föregående 6km. Nådde Tyresta by vid mkt gott mod, 8,5km kvar till Rudans gård i Handen och fortfarande krafter i kroppen. Ryggsäcken hade dessutom minskat i vikt från 5kg till 3kg eftersom jag druckit en massa vatten.

Men man ska inte ropa hej.... så långa som de sista 3-4 kilometrarna var har jag sällan vart med om. Trodde bestämt de mätt fel, eller att jag missat etappslutet, eller att någon jäklats och målat ut en massa orangea märken av ren illvilja. Knäna värkte och nu var det inga leenden som delades ut längre. Jag fattar inte, efter att ha sprungit 32km, hur kan 3 ynka kilometrar vara så fruktansvärt långa? Men, fram kom jag tillslut, och det behövde inte gå många timmar för att jg skulle börja se fram mot nästa långpass. Som för övrigt kommer att ske i vackra hembygden Ljustorp!

Off we go

Som för övrigt är namnet på det eminenta lag som ska ta sig 5 mil (+ orienteringsmissar) över norrlandsfjällen om 2 veckor.

Det blir fort till ett behov, att för några timmar lämna hemmet för att ge sig ut på lederna häromkring. Underbart att komma hem efteråt men så efter några dar så lockar och pockar det, ut, ut, packa väskan, följ de orangea markeringarna, ny spännande etapper, gamla bekanta sträckor.

Idag står Sörmlandsledens 4 första etapper på tur. Ingen övernattning, ska se om jag håller för längre löpning med packning. 8+6+12+8,5 härliga hemska kilometer att skapa vänskap med. Tänkte försöka springa hela etapperna och så några minuters gåvila i början av varje ny sträcka. Mp3-spelaren är laddad med en massa sommarpratare och musik från gårdagkvällens scenframträdande på Grönan, Amy McDonald. Tack Kattis för en trevlig kväll i isblåsten!

Är det något minne som är så starkt som doftminnet? Jag tror inte det. Den ofta nostalgiska känslan man kan få då men känner en välbekant doft är helt oslagbar. Spelar ingen roll hur många år som gått, man minns exakt vad den påminner om.

Några av mina starkaste doftassociationer är campinglukt, orienteringssvett (jag lovar, det är en helt annan svettdoft än från vanlig löpning eller från gymmet, men fråga mig inte hur), nyklippt gräsmatta, solvarm granskog, brännässla, husvagnen, popcorn-godis-vattenlukt ackompanjerat av Arne Weise med Mitt i Naturen på TV, farmor och farfar- resp mormor och morfardoft, läder- hö- hästlukt, Forsmarkslukt, skoter, hemlagad mat när man kliver innanför dörren efter 2h i manegen…

”Var sak har sin tid” – men det är ljuvligt att minnas goda stunder.

Flyt

Nu är det kul igen. Jens är på G och vi springer ihop en hel del, fantastiskt skoj tycker jag =) Tyvärr på bekostnad av klubbträningarna, saknar dem och de är bra för mig, men man hinner inte allt. Fram till Lidingö blir det som det blir, fokus ligger på långpassen och det blir ett litet pusslande för att få till resor, jobb, tävlingar och gemensamma träningar.

Men... redan 10 augusti blir livet betydligt enklare. För då börjar jag på SÖS!( = 15 min till jobbet, granne med Linnéas träningslokal, gym i källaren och arbetstider mellan 7.30-16.30 )

Haha. Jag skrattar och gottar mig åt livet

Upphämtning

Det blev tillslut en tur ändå. Mjukstartade med lite blåbärsplockning i skogen här utanför, och alla joggare som sprang förbi räckte för att ge mig motivation nog att knäppa på mig mina inlines och köra ett race in till söder och F&S Ringen. Väl på gymmet blev det väl ungefär halva tiden i bastun, men det är inte helt fel det heller =)

Tillbaka till blåbärsskogen. Två vänninor står och pratar vid spårstrten, den ena har alldeles tydligt joggat runt och den andra har promenerat. Den joggande damen talar om fördelarna med att springa jämfört med att gå, hon har precis kommit över de första, motiga veckorna och börjat njuta av löpningen. Det hörs tydligt på hennes sätt att rata, hon är en addicted, uppenbart. Den promenerande vänninan ser längtansfullt på hennes svällande vader och trimmade rumpa och funderar om hon inte skulle prova att jogga hon också. Puschad av sin kompis bestämmer de att jogga lite tillsammans kommande vecka. "- men var beredd på att det är jobbigt de första veckorna..."

Jag känner ett litet, litet sting av avund. Just den meningen använder jag frekvent i mitt jobb, "var förberedd på att det är tungt de första veckorna, sedn vänder det och du kommer märka att du orkar mer...") Jag är avundsjuk på den här kvinnan som ska börja jogga för att hon får uppleva detta. Jag är avis på tjejen i leopartshorts som mycket andfådd lufsade förbi mig tidigare. Jag är avis på den lite överviktiga mannen som gick i uppförsbackarna då pulsen gick i taket. Det måste kännas mäktigt att få vara med om den förvandligen att gå från icke-löpare till löpare, att gå från soffpotatis till motionär. Född i en orienterarfamilj med idrotten i blodet har jag så länge jag kan minnas alltid sprungit, mer eller mindre i perioder av livet. Därför har jag aldrig uplevt någon sån radikal förbättring av vare sig hälsotillstånd eller prestation.

Missförstå mig rätt, det är en grym känsla att springa 35km och känna att man klarar det utan större problem, det är njutning att pressa ut det sista i benen i backintervallerna, men ändå... utan att vara något superatlet så krävs det ändå rätt hård träning bara för att bibehålla formen. Och när motivationen tryter, när man är trött och seg, då vore det behagligt att kunna ta ett varv på 3km-spåret. Och vara nöjd med det.

Hemma och slö

Borta bra men hemma bäst. Så sant som det var sagt. Tog några sekunder i morse innan jag fattade var jag var, och nöjd över insikten att jag låg i vår alldeles egna säng i Stuvsta gick jag upp och välkomnade dagen. Eller, snarare var det natten som inte ville ha mig så jag hade inte så mkt val. Sover som en kratta och har så gjort de senaste 2-3 veckorna, börjar kännas i kropp och knopp att 5-6h sömn inte räcker i längden. Men det bara går inte att ligga kvar, det kryper i kroppen och pulserar i skallen. Så jag går upp, men den vanliga sköna morgonstunden är numer mest en halvkomig tillvara som håller i sig tills jag gör nått fysiskt.

Men det är just det, mentalt känns det helt omöjligt att förflytta mig längre än till balkongen. Gå till affärn och köpa frukost känns som att hoppa över Amazonasfloden och den där "Lätta inlinesturen till gymmet" vora som att bestiga K2 utan syrgas. Träningslusten är väck och jag mår skit när det är så. Jag vet att jag blir glad igen om jag bara får en liten endorfinboost men det är så jäkla segt att komma iväg! Så jag går hemma och surar istället. Bra val. Toppen.

Och gnäller jag får jag bara till svar att "Du tränar ju så mkt, du måste väl kunna vara hemma och bara slappa nån dag". Ja, jag kan vara hemma och slappa. När det står VILA på schemat. Inte efter 2 dagars frånvaro av träning, inte när jag planerat in ett träningspass och definitivt inte för att jag är seg. Det är inte kroppen som vill vila, bara skallen. Och vilar jag idag, då vill jag träna i morgon, men då blir det för nära intervallpasset på tisdag som måste vara på tisdag för annars blir det för nära torsdagsträningen osv osv- ni fattar.

Blä.